Vinterbloggen har egentligen tackat för sig. Men i dag, den 13 april, kommer ett inlägg ändå.
En legendar har nämligen gått ur tiden.
***
Jag pratade med Inge Bråten för bara några veckor sen. Han var i Japan för att marknadsföra sin nya valla, men tog sig ändå tid för Expressen. Vi pratade om Sveriges svaga resultat under den första halvan av säsongen och Bråtens teori var att svenskarna nog hade ökat sin träningsbelastning väl mycket.
- De får lära sig av det eftersom det är VM nästa år och sen ett OS efter det, förklarade han.
Men Inge Bråten kommer inte få uppleva de mästerskapen.
Han avled i dag. 63 år ung.
Det känns helt overkligt.
***
För mig kom beskedet som en blixt från klar himmel. Jag hade missat att han var sjuk.
I min värld var han urstark och hade många år kvar att leva.
Jag träffade Bråten i Sunne i slutet av förra sommaren. Det var fascinerade, faktiskt.
Han hade lyckats få hela världseliten till den lilla, lilla orten och skapat en folkfest.
Medan Northug och gänget snurrade runt i banan så stod Bråten i målfållan och följde tävlingarna engagerat.
Jag stod en meter bakom och vågade inte riktigt gå fram. Han var stor, på alla sätt och vis.
Inge Bråten, liksom. Han förde respekt med sig.
Och jag gick aldrig fram. Först senare under kvällen lyckades jag samla mod för att ringa Bråten. På andra sidan luren fanns en väldigt vänlig man. En eldskäl som älskade skidsporten mer än de flesta.
Vi hade sen ytterligare några samtal under vintern. Han berättade om sitt arbete som förbundskapten i Sverige, talade varmt om SOK och vi pratade en del om friidrott också.
Inge Bråten var en väldigt varm person.
Han är redan saknad.