I dag kan Expressen avslöja att Must, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, begärt ett möte med Säpo, Säkerhetspolisen, om våra tidigare avslöjanden.
I ett PM från Säpo konstateras att att Expressens reporter (Micke) ”…Ölander i sin besittning hade uppgifter från en hemlig PM”. Vidare: ”…frågan gäller en publicering av hemligt material”.
Bakgrunden är att Expressen berättat om ett eventuellt samarbete mellan Sverige och USA inför det senaste Irak-kriget. I förrgår redovisade vi ännu fler bevis för att det förekommit, med eller utan den svenska politiska och militära ledningens godkännande, och anledningen till att vi rapporterar om det här är förstås den motsättning som finns mellan Sveriges officiella – kritiska – hållning mot ett USA-angrepp mot Irak och den hjälp som Sverige ändå uppenbarligen gav till den amerikanska krigsmakten.
Dessa uppgifter är relevanta, flera politiker har redan krävt att de bör utredas vidare. Och, det bör sägas, Must gjorde inget formellt fel när man bad om ett möte med Säpo för att överlägga om hur man skulle gå vidare.
Men. Tomas Lindstrand, i media ibland kallad för spionåklagaren, lät då sätta på pränt sin tydliga rekommendation om att Must inte bör ”spåra källan”. Det var ett bra och viktigt besked.
Tryckfrihetsförordningen slår fast att uppgiftslämnare inte ska efterforskas, och även om det finns undantag – exempelvis när det gäller försvarssekretess – är det av yttersta vikt att inte myndigheterna är för ivriga med att försöka utnyttja dessa. Också vid flagranta exempel på att hemliga handlingar faktiskt har lämnats ut, som när sådana inte bara citeras utan också publiceras, bör exempelvis Justitiekanslern vara försiktig i sin eventuella källjakt. Det gäller även försvarshemligheter.
Jag vill påstå att det är mycket sällan som tidningar, radio och tv sätter rikets säkerhet på spel genom att röja hemliga uppgifter som orsakar en så kallad ”sekretessförlust”. Oftast är det medierna själva som tillämpar en försiktighetsprincip och detta också när det inte råder några egentliga juridiska begränsningar – som när vi, med hänsyn till svenska soldaters liv, inte avslöjar exakt beväpning eller förbandens exakta position i Afghanistan. Här gäller ju ingen försvarssekretess, utan det är redaktionernas normala övervägande om eventuell publicitetsskada som gör att vi inte i onödan vill riskera utlandsstyrkans säkerhet. Rätt självklart, tycker jag, och inget som underminerar en relevant journalistisk granskning av den svenska insatsen i Afghanistan.
Jag inser att det kliar i fingrarna på beslutsfattare på exempelvis FOI när Sveriges Radio på sin sajt publicerar hemliga dokument om Saudiaffären, men vid varje sånt tillfälle är det min önskan att JK inte lyckas med att identifiera en källa – även om det nog, någonstans, skett en formellt olovlig hantering av hemlig handling.
Man kan alltid diskutera hur medierna ska agera, om vi verkligen ska återge eller till och med faksimilera uppgifter så konkret att det kan misstänkas ha skett brott, men det är inte den viktiga frågan. Viktigare är att medierna, när de så finner nödvändigt, vågar publicera det som medierna anser vara relevant och att myndigheterna då har en generös hållning till det fria ordet.
