I går publicerade Expressen en omaskad bild på den misstänkte rånaren från tunnelbanan i Stockholm, ”Sveriges mest jagade man” som en polis sa. Flera andra medier fattade samma beslut, bland andra TV4 och Aftonbladet. Tidigare hade TV3 gjort samma sak i programmet ”Efterlyst”.

Men att identifiera – låt väl ej namnge – en brottsmisstänkt är inte okontroversiellt. Inte ens när det gäller någon som lämnar sitt försvarslösa offer på ett järnvägsspår där han senare blir påkörd.

Allmänhetens Pressombudsman (PO), Ola Sigvardsson, skrev i går på Medievärldens debattsida om Dagens Nyheters beslut att också publicera bilden omaskad: ”En gräns överskreds i dag”.

PO har förvisso en poäng – det är mycket ovanligt att tidningarna frångår försiktighetsprincipen och pekar ut en misstänkt eller dömd utan att pixla bilderna.

§ 7 i ”Etiska regler för press, TV och radio” lyder:

”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Och i § 16:

”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”

Men: rekommendationerna till redaktionerna bjuder också möjligheten att göra undantag, om det – som sägs i § 15 – kan anses föreligga ”uppenbart allmänintresse”.

I fallet med gärningsmannen i t-banan, han som rånar och later folk ligga kvar på spåret, har flera redaktioner alltså ansett att det var ett uppenbart allmänintresse att publicera en bild där han kunde kännas igen. Detta för att allmänheten skulle varnas och polisen få in tips.

Om detta var rätt eller fel av mig och ansvariga utgivare kan ingen veta. I går kväll greps en misstänkt, kanske tack vare bilderna i tv och tidningar, och om det var rätt person och ingen mer hann komma till skada så bistod kanske journalistiken denna gång rättsskiparna. Men, och det måste man komma ihåg, det är inte journalistikens egentliga uppgift.

Om vår rapportering ökar möjligheterna att lagföra personer som utgör en fara för medborgarna, är det förstås positivt. Men journalistens uppdrag är inte att jaga rånare i tunnelbanan, det är att berätta – och PO har rätt i att det ibland inte går att överblicka konsekvenserna.

Om någon tv-tittare eller tidningsläsare i går pekade ut fel granne som “rånare”, då har våra bildpubliceringar snarast ställt till det för utredarna. Och än värre hade det varit om någon hämndlysten allmänhet gett sig på en oskyldig person som råkade vara lik mannen i media. Och så vidare.

Det är många överväganden att göra, och de senare riskerna är orsaken till att Expressen och andra redaktioner så sällan identifierar misstänkta eller dömda. Vi gör undantag ibland, när vi anser det vara relevant, men vi är försiktiga.Och det borde också PO vara. Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är bra att en pressombudsman deltar i debatten om pressetik, men jag tycker att PO nog bör avstå alltför färska exempel. Om man läser denna text i Medievärlden så  k a n  man uppfatta att det mellan raderna finns ett uns av fördömande av Dagens Nyheter, och samtidigt beröm till Svenska Dagbladet. Kanske tolkar jag in för mycket i formuleringarna, men eftersom publiceringen knappast är PO-anmäld av rånaren än så k a n debattinlägget läsas som om PO resonerar om ett ärende som inte ens är aktualiserat än. Och läses det så, är det olyckligt.

Jag vill gärna läsa och höra Ola Sigvardsson om pressetik, men tycker kanske att han då bör ta bredare grepp än att bara utgå från en DN-publicering. Jämföra med andra brottsfall med högt straffvärde, där tidningarna inte publicerat bild. Ifrågasätta varför det, om fallet nu är så exceptionellt att det motiverar identifiering, dröjde så länge för medierna att publicera? Resonera kring skillnaden mellan slentrianmässiga identifieringar i TV3 jämfört med återhållsamheten i pressen? Exemplifiera med tidigare svenska tidiga identifieringar där medierna både hjälpt och stjälpt förundersökningar. Och så vidare.