4 000 dagar i fängelse för Dawit Isaak och arbetet för hans frigivning fortsätter oförtrutet. I dag kommer vi, från den så kallade Expressen-bussen, att dela ut 4 000 pennor utanför Eritreas ambassad på Lidingpö och därefter på Sergels torg och vid riksdagshuset i Stockholm.
Det är, förstås, en symbolhandling. Men det glädjer mig att engagemanget fortfarande är starkt. I dagens Expressen kan du läsa den hälsning som Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund skriver till Dawit Isaak. Också Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Åsa Romson och Jimmie Åkesson ställer upp.
De är inte ensamma. Under åren har Expressen, och flera andra medier, samlat in hundratusentals namnunderskrifter i opinionsbilden för ett frigivande.
Bonnierkoncernen samlade i måndags och tisdags cirka 280 chefer i Winterviken i Stockholm och under den konferensen slog Bonnier AB:s chef, Jonas Bonnier, fast att kampen för det fria ordet är den viktigaste. När vi skiljdes i går fortsatte det arbetet med att Bonnierchefer som tidskriftsdrottningen Amelia Adamo och bokförläggaren Eva Bonnier tog emot våra specialgjorda pennor och skrev hälsningar till journalisten
Varför?
Därför att det länge var tyst om Dawit Isaak, men då släpptes han inte. Nu är det mycket uppmärksamhet – och alla publika initiativ påminner svenska UD och Eritrea om stödet. Den som inte följt den här frågan kanske lite slött, för att inte säga nonchalant, nu vräker ur sig att alla dessa offentliga markeringar för tryckfrihet i allmänhet och Dawit Isaak i synnerhet ju heller inte satt honom på fri fot?
Men då glömmer man det faktum att många andra, som spärrades in samtidigt som Dawit Isaak, avlidit i fängelse. Men såvitt vi vet lever han. Och därför tror Amnesty International, Svenska Akademien, internationella pressorganisationer och svenska och utländska politiker att det är bra om ”FREE DAWIT”-kampanjen fortsätter
Jag håller med.
Kom ihåg att den svensk-eritreanske journalisten spärrats in utan att ha anklagats för något brott, på grund av att han skrev om demokratireformer i en dagstidning – Setit – som faktiskt gavs ut i enlighet med Eritreas presslagar.
Det har florerat rykten och lögner, inte bara från främlingsfientliga som tycker att trebarnspappan gott får skylla sig själv när han lämnade Göteborg för att åka ner till Asmara igen. Också regimtrogna svensk-eritreaner har tagit ställning mot de som här verkar för att Dawit Isaak ska få återförenas med sina barn. Det är skamligt.
För det här är en tragedi. Niklas Orrenius beskriver den bra i sitt söndagsreportage om Betlehem, dottern som minns den dag 2001 då säkerhetstjänsten grep hennes far. Läs reportaget!
Expressen har genom åren hela tiden sökt nya sätt att uppmärksamma Dawit Isaaks öde. Vi har haft namninsamlingar, intervjuat samtliga svenska riksdagsledamöter, pratat med alla EU-parlamentariker, ringt alla Eritreas ambassader och konsulat världen över, placerat ut en motsvarande fängelsecontainer utanför Eritreas ambassad i Sverige och hållit talarstafett vid beskickningen. Expressen-busssen har varit där och det har också jag och mina kollegor.
4 000 dagar är en lång tid, inte bara för Dawit Isaak.
Tänk också på alla andra i Eritra. På människor som lever i en diktatur som aldrig – aldrig! – hållit några fria val. Som inte har ett fungerande rättsystem. Som FN riktar sanktioner mot. Som EU kritiserar. Tänk på alla de eritreaner som kanske inte sitter inlåsta bakom murar, men som ändå är fast i ett politiskt fängelse.
D e t är vad kampanjen för Dawit Isaak också handlar om, nämligen alla andra som lider och som de regimtrogna som valt att själva bo i demokratin Sverige så gärna glömmer. Deras försvar för de ledare som styr Eritrea utan mandat av medborgarna är pinsamt och omdömeslöst, men man får vara pinsam och omdömeslös. I Sverige får de kritisera regering och media, och min förhoppning är att de en dag får göra detsamma i Eritrea när de är där.
Free Dawit!
Free Eritrea!


