Thomas Malmquist sa en gång, i en intervju med Resumé, att hans äktenskap med Expressen aldrig tar slut.
När han i dag, nästan 67 år gammal, somnade in på Stockholms sjukhem efter en längre tids kamp mot cancern var det också i ett rum med utsikt mot vårt tidningshuset i Marieberg.
”Malmen” började här 1967 och är förstås mest känd för tiden som sportchef 1974-1984 och sportkrönikör 1984-1994. Men det är inte för alla stora avslöjanden som vi kommer att minnas honom. Inte heller för att idrottsstjärnor som Björn Borg och Jan-Ove Waldner valde att tala ut för just Thomas Malmquist
Nej, det är för att ”Malmen” – som senare också var bland annat reporter – alltid hade tid över också för de många unga och nya kollegor som inte var stjärnor och som inte arbetade med stora avslöjanden.
## När dödsbeskedet kom i går var det många som mindes just detta. Som talade och twittrade om hur ”gamle Malmen”, som han ibland kallade sig, tog emot och tog om hand.
När vi för 15 år sedan arbetade ihop vid nyhetsdesken, jag som nyhetschef och han som biträdande nyhetschef, brukade ”Malmen” på helgerna ha med sig mackor till mig. Då var nämligen cafeterian på redaktionen stängd, och ”Malmen” anade nog att ungdomen på stolen intill inte direkt var uppe och gjorde frukost på lördags- och söndagsmorgnar.
För så var det ju: människan ”Malmen” var faktiskt ännu större än sportkrönikören, och då ska man veta att han hamrade ner sina kolumner med så stora bokstäver att han en gång av kollegorna fick en present – en skrivmaskin med bara två tangenter:
”SUCCÉ”
”FIASKO”
”Han tog inga fångar i sina krönikor”, konstaterade Per-Anders Broberg, också tidigare sportchef och idag biträdande chefredaktör, i sitt tal när ”Malmen” gick i pension.
## När jag kom till Expressen var Thomas Malmquist den enda krönikören som hade två bildbylines, en med en glad bild och en där han såg riktigt arg ut.
Den där bistra uppsynen såg vi inte så ofta på redaktionen, men han talade alltid klarspråk om tidningens innehåll. Om löpsedlar och bildval som han inte gillade.
Thomas Malmquists egen tid på Expressen var otvivelaktigt en SUCCÉ och han tillhör tidningens allra största namn bland giganter som Sigge Ågren, Kid Severin, Olle Bengtzon, Per Wendel, Curt Rådström och många andra.
## ”Malmens” största yrkesgärning var att han med sin sportjournalistik vågade utmana förbund, stjärnor och – faktiskt! – andra journalister. Som ju ofta alla stod på samma sida mot den obekväme nyhetsjägaren.
1977 avslöjade han kinesernas läggmatch i bordtennis. Han fick förstås rätt senare. 1984, mitt under sommar-OS, påstod han att svenska brottare var dopade och blev totalt utskälld. Men ”Malmen” fick, naturligtvis, rätt senare.
Och så 1990: Bo Strömstedt hade, tillsammans med dåvarande vd Åke Ahrsjö, varit i Singapore när ”Malmen” ringde hem till chefredaktören och berättade om det som skulle bli känt som ”Spelskandalen”. Expressen publicerade, förstås, och idrotts-Sverige rasade, förstås, och resten är modern journalistikhistoria.
Ingen ville tillstå att en tipsmaffia styrt resultat i ishockeyns och bandys högsta serier. Justitiekanslern ville sätta dit Nordens största – och mest uppnosiga – tidning. Avundsjuka konkurrenter tog klubbarnas parti.
## Men ”Malmen” stod upp för en granskande sportjournalistik och han fick rätt – igen.
Först friades Expressen av tryckfrihetsjuryn med utslaget 176-0 och långt senare erkände inblandade spelare att matcher minsann hade varit riggade. Hela historien finns sammanfattad av ”P3 Dokumentär” på Sveriges Radios sajt, där man kan höra hur Thomas Malmquist får en total upprättelse.
Vilken fajter han var!
Jag ringde ”Malmen” i förrgår men då orkade han inte längre svara. Jag läste in ett meddelande på telefonsvararen, och jag avslutade med:
”KÄMPA!”
Jag är säker på att han säger samma sak till alla oss på Expressen nu.
—–
