I dagarna är det 17 år sedan den kroatiska armén befriade landet från den självutnämnda utbrytarrepubliken i Krajina och drev alla serber där på flykten. Eller: nu har det gått 17 år sedan Kroatiens reguljära armé fördrev sina egna medborgare från regioner där de hade bott i 400 år.

Historia kan skrivas lite hur som helst, och 1995 råkade jag vara på plats. Så skulle det egentligen inte ha varit.

Jag borde ha varit i Göteborg, eftersom jag var ackrediterad för att bevaka friidrotts-VM på Ullevi, men under sommaren hade jag varit i Bosnien-Hercegovina och rapporterat om kriget. Därifrån åkte jag hem, var ledig – men skickades på semestern, tillsammans med Christian Holmén och Lars Näslund, till Åbo (av alla ställen!) för att följa svenska nynazister som påstods vara på väg dit. Vi såg förvisso några nynassar, men de höll rätt låg profil när finska poliser – bokstavligen! – kopplade nackgrepp i den gamla svenskstaden. Så vi åkte till slottet, bredde ut filtar och solade i parken. Men då ringde telefonen. ”Åk till Balkan!” sa nyhetschefen, säkert Håkan Johansson, och via Åbo-Stockholm–Genéve-Zagreb-Split var jag på några timmar tillbaka på Balkan igen och på den här tiden var detta en smula krångligare än i dag: vi hade inte mobiltelefoner, inga bärbara datorer som nu och allt var på det stora hela en smula charmigare. Tidningen skickade pengar till banker dit man gick för att hämta ut kontanter, man hoppades att hotellen tog kort och hade man tur hade AP eller Reuters – som Expressen var abonnenter hos – medarbetare på plats som man kunde hyra satellittelefon hos. (En gång, i Tuzla i centrala Bosnien, på en helt annan resa, ringde jag hem en kort text till redaktionen för cirka 40 000 kronor i satellitkostnad. Det var alstret inte värt.)

Nåväl. Det var fram och tillbaka och den här gången skulle vi, sent om sider, flyga hem från Slovenien. Det var alltid en säker rutt. Om det strulade med flyg från krigets Kroatien kunde man bila upp till ex-krigets Slovenien, och därifrån ta sig upp via mellan-Europa. Och vi var rätt sena: jag och fotografen Paul Hansen skulle egentligen vara på friidrotts-VM och sportchefen, en viss Per-Anders Broberg, undrade var vi höll hus eftersom Expressen bara hade ett visst antal ackrediteringar och två av dessa var outnyttjade på grund av att dessa journalister var på vift på Balkan.  Nåväl. Vi lovade att vara hemma på fredagen – invigningsdagen – och garanterade att vi inte behövde åka via Stockholm utan kunde anlända direkt från kriget till friidrotten. (Det finns ju kemtvätt på hotell!) Men.

Vi stod på flygplatsen i Ljubljana och hade checkat in alla väskor. Då. För första gången. I högtalarna hör jag – när vi står vid gaten – hur en röst ropar ut våra namn, och jag hittar en telefonautomat och ringer nyhetsdesken i Stockholm. Nyhetschefen säger:

”Kroatien har anfallit. Stanna. Åk till fronten!”

Det var bara att lomma till närmaste flygplatspersonal, meddela att vi tänkte stanna och be om bagaget, få ett obligatoriskt ”nej” – och svara med ett lika givet: ”Okej, flyg med våra väskor då, men vi går inte ombord.”  Såna diskussioner slutar alltid med först en ilsken blick, sen en djup suck, sen lång väntan, sen får man alla sina saker… få flygbolag lyfter ju med grejer som ingen ombord tar ansvar för.

Sedan – i korthet – åkte vi till den så kallade fronten, träffade en FN-svensk som varit 100 meter från ett granatnedslag och åkte en dag senare hem igen. Därefter friidrotts-VM för min del. Och sen: direkt tillbaka till ”Operation Storm” och det som historikerna nog kan beskriva bäst de vill, efter egna politiska uppfattningar.

Jag och fotografen Ingvar Näslund, idag chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, utgick från Split (läs: Hotel Split, där alla journalister som skulle in i Bosnien bodde…). Vi rullade sedan in i Krajina-regionen upp mot de kroatiska serbernas så kallade huvudstad Knin och det var ingen vacker syn. Alla byar plundrade. Rök och eld. Fortfarande kroatiska soldater som tog vad de kunde hitta. Döda djur längs vägarna – men inga civila serber. Alla som bodde där hade flytt och såvitt man kunde se kunde man förstå dem.

I ett reportage, publicerat dessa dagar 1995, skrev jag:

”I Perna har 25 hus bränts ner, i Katinovac 26 hus, i Cresmunica 20 hus och i Dugo Selo brann sju hus samtidigt som ett sprängdes.

I otaliga andra byar är det lika illa. I Umljanovic ser vi inte en enda oskadad byggnad, men i Siveric finns det tydligen saker att hämta – en ny BMW står i en trädgård, snart säkert fylld av stöldgods.

Utanför Kaldrma stiger rök mot himlen. En kroatisk soldat har hittat en skottkärra som han fyller med verktyg och tillhörigheter från ett hus som brinner.”

Kort sagt: här plundrades det och det råder knappast något tvivel om att den kroatiska armén gjorde sig skyldig till övergrepp på oskyldiga serber under ”Operation Storm”. Det finns naturligtvis mycket att anklaga de kroatiska serberna för, Knin-republiken var förstås ett stort politiskt misstag, men glöm inte att hundratusentals tvingades på flykten på bara några dagar.

Jag och andra journalister som var där borde ha varit tydligare med det. Jag – kollegorna som hade sett vad kroatiska och bosniska serber ställt till med på olika krigsskådeplatser – förblindades nog av det enkla faktum att vi ville se ett slut på lidandet och att vi hade kommit till slutsatsen om att en part – den serbiska – nog borde bombas till samma insikt. Och så var det ju. ”Operation Storm”, utvecklingen i Bihac-fickan och en rad andra händelser bidrog till Dayton-förhandlingarna och freden. Så allt det var rätt.

Men: jag och många journalister som skrev om hur kroaterna tog tillbaka Krajina såg slaget men missade storyn, som ju faktiskt handlade om alla serber där som drevs bort från sina hem. Det var oförlåtligt av oss. Förklaringen är förstås att så många hade utsatts för etnisk rensning i den här konflikten att det, fyra år efter utbrottet, inte riktigt var gångbart i spalter och sändningar. Men idag, 17 år senare, inser jag att vi ändå borde fokuserat på de serber som fick lämna hus och hem. De blev sannolikt utsatta för krigsförbrytelser.

Vi fick, till slut, tillstånd att resa in i Knin och det var en spökstad utan människor. Tomma hus. Bohag och tillhörigheter utslängt på gatorna. Pengar med kyrilliska bokstäver fladdrandes runt – nu helt utan värde. Fruktansvärt, förstås, men jag hade åkt igenom byar som bränts ner både i Kroatien och Bosnien och sett öde områden i, säg, Mostar och Sarajevo och därför reagerade jag inte tillräckligt när jag såg samma sak i Knin. Det var dåligt av mig. Opinionen var för de kroatiska frihetskämparna, men det fanns också en annan historia att berätta.

Det ska vi komma ihåg när det nu handlar om Syrien.