Justitieombudsmannen (JO) ska granska hur det gick till när Näringsdepartementet skulle lämna ut allmänna och offentliga handlingar till Aftonbladet. Det tycker jag är bra. Gick det tillräckligt snabbt att få tillgång till dokumenten? Var det rätt av tjänstemännen att informera sina politiskt tillsatta kollegor om vilka representationsnotor som Aftonbladet ville läsa? Och hur gick det egentligen till när Sveriges Radio, händelsevis, råkade få ett tips om samma material – dagen före Aftonbladet väl fick det som, egentligen, borde ha tillhandahållits ”skyndsamt”?
Jag vet inte vilka svar vi kommer att få från JO, men offentlighetsprincipen är viktig och det måste klargöras om Näringsdepartementets agerande försenade utlämningen av handlingarna till Aftonbladet. Om det är så, då är det mycket allvarligt – särskilt som radiogrammet ”Medierna” uppger att alla departement utom ett har som rutin att alltid informera de politiskt tillsatta pressekreterarna om vilka dokument som medier begär ut.
Kanske borde alla journalister, som någon föreslog, fortsättningsvis göra sina förfrågningar utan att uppge namn och arbetsplats? (Man får ju vara anonym och det är förbjudet för en myndighet att fråga vem man är.)
Kanske borde fler handlingar begäras ut – snarast systematiskt! – för att omöjliggöra pressekreterarnas arbete med att försöka förutse – och får man förmoda: försvåra – relevanta avslöjanden?
Men. Det är något annat jag förvånas över i den här historien: nämligen om det verkligen kan vara så att Näringsdepartementet läckte uppgifterna som Aftonbladet skulle ta del av till Sveriges Radio? För att förekomma kvällstidningens stora scoop om Annie Lööfs notor och dessutom få ut budskapet att ministern själv initierat en granskning av dessa kostnader? Om det var så vet vi förstås inte, Sveriges Radios källor är inte kända, och det är bra, men teorin har förts fram. Men så korkade är de väl ändå inte på regeringskansliet?
Jag hörde i ”Medierna” en PR-konsult berömma en sådan här hantering av Näringsdepartementet – om det nu gick till så som det har antytts. Men just den PR-konsulten skulle jag akta mig för att anlita om jag ville ha goda råd om information…
För så här är det ju: det kan möjligen verka tilltalande för ett departement, en myndighet, en organisation, ett företag eller någon annan att försöka minska genomslaget för en kommande – negativ – nyhet genom att sprida ungefär samma uppgifter till en konkurrerande redaktion, som ändå inte har riktigt samma koll och heller inte samma intresse av att slå upp den sannolika skandalen.
Men att kunna sin medielogik handlar här inte bara om krishantering för stunden, utan också att inse konsekvenserna av vad man gör. För om – om! – det nu var så att Näringsdepartementet blåste Aftonbladet, så kan man rimligen anta att kollegorna där – på en av Sveriges största tidningar – nu retar sig på regeringskansliet. Och att detta knappast är till gagn för ett parti som ligger kring 4-procentssspärren och en partiledare som slåss för sitt politiska liv.
Dessutom: den redaktion som tar emot ett eventuellt tips, låt oss för exemplets skull kalla den ”Dagens Eko”, vill förstås gladeligen bli först med en nyhet och därvidlag är det ingen skillnad på radioreportrarna eller de på Aftonbladet. Eller för den delen oss på Expressen. Men när det väl framgår att man varit en del av ett PR-spel, då förlorar också den som serverades scoopet förtroendet för tipsaren. Och plötsligt har två av landets ledande redaktioner insett att Näringsdepartementet, exempelvis, inte går att lita på. Det är nog inte heller till gagn för en partiledare, ett parti och någon översmart pressekreterare.
Dessutom. När allt sedan blir känt, då skakar också alla andra på huvudet. Den här gången blev det till och med en JO-utredning av den möjliga mediehantering som en PR-konsult, låt honom få vara anonym i denna blogg, hyllade.
För mig, som arbetat med PR och information och nu är chefredaktör för en annan av våra större dagstidningar, framstår det som skett som obegripligt uselt hanterat. Först den sena utlämningen av allmänna och offentliga handlingar – kanske i strid med grundlagen. Därefter en krishantering som jag själv – under föredrag med informatörer på Rosenbad! – kraftigt avrått ifrån.
För de borde ju lärt sig. När Aftonbladet, vad man än tycker om det, var i färd med sin första kontroversiella publicering om Sven-Otto Littorin lovades Aftonbladet en intervju med den dåvarande arbetsmarknadsministern. Därför valde Aftonbladet att vänta med storyn. Men senare framkom det att regeringskansliet redan då man gjorde upp om intervjun hade bokat ett flygplan för att flyga hem Littorin dagen efter – efter att han oväntat avgått. Kort sagt: Aftonbladet blev blåsta, och det var också en usel mediehantering som många journalister reagerade på. Vad de än tyckte om det andra.
Så. Den som tror att det är klokt att försöka förekomma en framtida granskning genom att först läcka materialet, eller själv förhandspublicera de intervjuer som mediet i fråga gjort om saken, bör tänka några varv till. Om man inte jobbar med såna här frågor kan det låta som en bra idé, men tro mig – det är det inte. Det kommer alltid ut. Det kommer slå tillbaka.
Och nästa gång som någon redaktion undersöker något, som kanske inte ens är en skandal, kommer den kanske inte kunna kontrollera allt tillräckligt väl – av rädsla för att den som granskas ska läcka till konkurrerande medier. Eller så tas en kontakt så sent, att den som granskas inte hinner klarlägga vad som är korrekt och inte. Och så vidare. Den som försöker spela det här (PR-)spelet ger sig ut på djupt vatten, och det kan aldrig sluta väl. Minst en nyhetsredaktion kommer att inse vad som hänt och snart alla andra med. Självmål, alltså, och det borde skickliga pressekreterare och PR-konsulter inse – oavsett vad som hände eller inte hände inne på Näringsdepartementet.
