Kvällens mest oväntade tv-ögonblick var, åtminstone för mig, när justitierådet Göran Lambertz deltog i ”Debatt” och i SVT-programmet pressades av bland andra advokat Leif Silbersky om vilka ”rättsvetare” som stöder hans idag kontroversiella uppfattning om Thomas Quick-fallet? Och då nämnde han – mig. Två gånger, dessutom, tror jag, trots att jag väl snarare är journalist än jurist.

Många tittare uppfattade nog det här som att vi två är överens om att Sture Bergwall, som han heter numera, trots allt kan vara mördare. Trots resningarna, trots den senaste tidens debatt om en rättsskandal.

Men det var nog inte vad det handlade om.

Jag vet inte vad Lambertz syftade på i SVT i kväll, men jag  t r o r  att han tänkte på min krönika om den parlamentariska Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande. Lambertz var ordförande och jag var negativ till delar av kommitténs arbete, som dessutom presenterades samma vecka som Lambertz med ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida utmanande den nu gängse hållningen i Quick-frågan.

Jag har aldrig uttalat mig om domarna eller resningarna, jag har inte ens hunnit läsa Hannes Råstams hyllade bok än, men jag konstaterade i min krönika om förslagen till grundlagsändringar att det alltid är bra om det i debatten finns också obekväma röster som säger emot det som nästan alla andra säger.  D e t  är ju just vad yttrandefrihet handlar om, och min poäng var att Lambertz själv exemplifierade detta när han så envist förde fram sin åsikt om att Quick kan vara mördare.

I krönikan med rubriken ”Göran Lambertz tuffa vecka” skrev jag därför bland annat:

”I de sociala medierna hånades i går Göran Lambertz och jämfördes med Ulf Brunnberg, som inte heller rosat mediemarknaden i veckan.

Men det hedrar Lambertz att han driver sin sak: när alla nu vill fria Thomas Quick och när alla fördömer polis, åklagare, advokater och domstolar – då är det bra att det finns obekväma röster och att dessa kommer till tals.

Rätt eller fel, fint eller fult. Tryck- och yttrandefrihet är inget värt om alla säger sig vara överens och ingen vågar ha en avvikande uppfattning. Det är vad alla fina ord i grundlagarna egentligen handlar om.”

Så skrev jag i tidningen och på bloggen, och min gissning är att det var dessa ord som Göran Lambertz tänkte på under sändningen. Diskussionen då handlade heller inte om skuldfrågan, utan om vad som får sägas i offentligheten om det här fallet.