Filips krämpor. Fredriks spindelfobi. Filip om Los Angeles. Fredrik om musik. Filip om sin pappa. Fredrik om sina barn. Båda om ”Sliding Doors”. Filip om att ”det-är-vad-det-är”. Fredrik om något som är ”kompatibelt”. Båda om Wikileaks-mannen. Filips utfall mot svenska byalag. Fredriks utfall mot Filips mytomani. Båda om Tidningen Café. Filip om filmbolag och skådespelare. Fredrik att Coke en gång försökte med automater som höjde priset på colan när det blev riktigt varmt. Båda om att ”zona ut”. Filip om tidskriften Hollywood Reporter. Fredrik om när han såg ”Desperate Housewifes” direkt efter ”Vita huset”. Båda väljer uttryck på engelska, trots att de finns på svenska.

Och så, förstås, de ständigt omtalade: Anne Lundberg. Martin Björck. Arge Snickaren. Micke Svensson. Jerry Seinfeld. Fredrik Virtanen. Charlie Sheen. Nils Schwartz. Klas Lindberg. Petter. Anders Björkman. Pontus Gårdinger. Peter Wahlbeck.

När Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i morgon spelar in avsnitt 100 av ”en liten podcast”, som de en gång ironiserat över att deras bandade samtal borde beskrivas, så är det faktiskt ett stycke mediehistoria. Det kanske inte verkar så när jag sammanfattar innehållet i de 99 första poddarna, men det här är faktiskt inget navelskådande pladder på repris utan något mer briljant. En sorts samtidsanalys – och en ofta rätt underhållande sådan.

Jag skulle tro att Filip & Fredrik öppnat mångas öron för podcasten som media, att de varit och lärt några hundra tusen svenskar hur man letar sig fram i iTunes och konsumerar innehåll på egna villkor, och det är en gärning som inte ska underskattas. Eller: det är riktigt j-a bra.

Men vad är det då de gör? Aktuella åsikter formulerade så snabbt att det ibland blir lite si-och-så med fakta. Namn, årtal och annat kontrolleras i bästa fall med Wikipedia under pågående inspelning, och den som lyssnar på allt kan då och då höra samma historia återges med lite olika uppgifter. Handlar det om media kan olika redaktioner risas eller rosas för samma sak. Handlar det om invigningen av ett ishockey-VM kan olika spelare pekas ut som den som snubblade på isen och missade målet.

Fast det gör inte så mycket – en del av det här är visserligen okomplicerad underhållning, vad upphovsmännen än säger om just det, men det är också något mer. För mycket ”knulla” och för mycket drogromantik, visst, men ofta också relevanta budskap. När de, exempelvis, går igång om en SVT-sportkommentators smygrasism är det inlägg i en viktig debatt.

Vi bjuds på trendspan… förlåt, iaktagelser och en rolig inblick i en annan värld. Vi tas med till Kanal 5:s julfester och får höra om Filip & Fredriks alla resor till USA, bromance-turnér där det händer sånt som kanske inte alla i julotte-Sverige varit med om.

Och mellan analyserna av amerikanska tv-komiker och svensk standup får man ju också skratta rätt ut åt deras egna funderingar. Som den om att Håkan Juholt åt rester. Som den om Stefan Löfvens desperata jakt på m a p p e n . Obegripligt? Ja, men inte efter 99 avsnitt…

Programledarna säger sig inte vilja hänvisa till kvällstidningar, vilket de förstås ändå gör hela tiden, men vanligtvis är de rakt på sak. Om exempelvis Dagens Nyheter (”en affärsidé om att vara sist på bollen”) och Sveriges Television (som i princip bara har ”60+ tittare” och programledare med låga löner). Kulturjournalister verkar stå lika lågt i dollarkurs som TV4:s nöjesavdelning i Filip & Fredriks ögon.

De bjuder på mediekritik som skiljer sig en hel del från den vi hör i ”Medierna” i Sveriges Radio, men podcasten är inte sällan lika intressant.

Det har naturligtvis gått några år sedan de själva var på kvällstidning, även om Filip talar om sin gamla Tina Turner-bevakning och Fredrik om att skriva om djur i maten, och allt är väl inte 100 %. (Tyvärr har jag ingen Hästens-säng, vilket en gång antyddes.) Det är dock få som är lika träffsäkra som Filip & Fredrik när de recenserar medier, och för detta ska säkert också Sigge Eklund äras.

Sigge är producenten som klipper ihop programmet, och även om rätt mycket spånas fram under samtalen så är det här ett format som förvaltas av tre professionella medieprofiler som knappast skulle släppa ut något dåligt. Allt ska uppfattas som spontant, också de första avsnittens uppenbart förberedda och redigerade telefonsamtalen till olika kändisar, och deras konceptet funkar.

Vi får hoppas att den 100:e sändningen, som spelas in på slutsålda Berwaldhallen i Stockholm i morgon kväll, inte blir Filip & Fredriks famous last words.