Varför angav jag inte vilket fall det handlade om? Varför berättade jag inte allt om förhandscensuren som också svenska redaktioner kan drabbas av? Varför redovisade jag inte alla detaljer om föreläggandet?

I torsdags skev jag här om ”Censur i England mot svensk media”, och bakgrunden var att Expressen kontaktats av en brittisk advokatfirma som vänligt nog ville varna oss för att publicera vissa uppgifter om ett aktuellt rättsfall. Det låter ju bra, givet att Expressen precis som alla andra etablerade medier försöker förhålla sig till lag och rätt, men kontakten kändes inte lika generös när vi kunde konstatera att det handlade om en så kallad ”injunction”.

(”Injunctions” är ett förelägganden från en domstol som förbjuder media att rapportera något. Ibland förekommer också så kallade ”Super Injunctions”, som till och med gör det olagligt att redovisa att det finns ett publiceringsförbud.)

Det här är lika intressant som upprörande, eftersom förhandscensuren i England kan hävdas omfatta en tidning som ges ut i Sverige, men jag får också frågor om varför jag inte berättade mer i min bloggpost? Bland annat undrade Journalisten detta i intervjun här: ”Expressen varnas av engelsk rättsväsende”

Jag säger bland annat till Journalisten:

”Jag valde att inte precisera vilket fall det handlar om i min bloggpost, för att inte riskera att bidra till sprida kunskap om det specifika föreläggandet. Detta eftersom domstolen skriver att det omfattar alla som känner till det, men följaktligen inte andra.”

Detta på grund av den här formuleringen i föreläggandet

För Journalisten utvecklar jag mig;

”Det är väl minst sagt tveksamt om uppgifter i min post skulle kunna anses fungera som en sorts delgivning till andra svenska medier som läser den, men det är nog få redaktioner som vill processa för att få rätt på den punkten. Så jag avstod vissa detaljer, det är ju ändå det principiella med injunctions – alltså förhanscensur – som är intressant.”

Den här förhandscensuren är förstås orimlig, särskilt som bara ekonomiskt resursstarka kan yrka på den, men det finns en skandal till i systemet.

Förhandscensuren drabbar de redaktioner som – rätt eller fel – drar fram egna nyheter.

De medier som passivt förmedlar statistik, pressmeddelanden och intervjuar presstalesmän behöver knappast bekymra sig ens i England. Redaktioner med ambitionen att inte utmana, inte provocera, inte avslöja klarar sig nog gott – eftersom ingen oroas av dem.

I föreläggandet skrivs faktiskt rent ut att det är helt ok att återge uppgifter som redan publicerats, men man får alltså inte vara först med dem. Man får inte ens efterforska uppgifterna i fråga: till och med researchen är olaglig.

Aktiva redaktioner förhindras följaktligen att rapportera.

Och detta är den egentliga skandalen.

Vad man tycker om uppgifterna i fråga är bara tycke och smak, och blandar man in sådant i tryckfrihetsrättsliga överväganden dundrar man onekligen fram på väl tunn is: nyhetsvärdering eller ens pressetik har ingen med tryckfrihet att göra, och den engelska modellen fungerar därför illa eftersom den blandar samman allt detta. Dessutom till den som vill förhindra journalistikens fördel.

Jag valde i alla fall att inte skriva rent ut vilket fall det handlar om för Expressen och inte heller specificera vad man, enligt domaren, inte får publicera.

Kanske onödigt försiktigt, några klara rättsfall finns – såvitt känt – inte på detta område för svenska medier. Men i en tid då det inte saknas jurister – ens i Sverige… – som gärna vill inskränka tryckfriheten under påstådd integritetsskyddsflagg, är det nog bäst att värna allt av fria ord som finns och inte riskera att sprida en ”injunction”.