I dag ska jag berätta om ett juridiskt hot mot Expressen, och kanske mot andra svenska medier. Det handlar om ett nu aktuellt fall, ett misstänkt brott som tros ha begåtts i Storbritannien. Och om att Expressen inte – påstås det – får skriva vad vi vill om personer och sakomständigheter, som eventuellt skulle kunna förekomma i rapporteringen. Bakgrunden är att en engelsk domstol redan 2008 fattade beslut om att förbjuda alla medier som får kännedom om föreläggandet, att publicera vissa uppgifter. Domstolen skriver bland annat:

Och vidare:

Ett sånt här dokument, och jag har här bara citerat några korta utdrag, kallas för ”injunction” och innebär på ren svenska förhandscensur. I klarspråk fungerar det så här: den som i England har råd med advokater – som idrottsstjärnor, nöjesprofiler, politiker, förmögna – kan vända sig till en domare och ibland få domaren att utfärda ett förbud mot spridande av vissa uppgifter.

Medierna är då skyldiga att efterleva denna censur, vilket ibland skapar rätt löjliga situtioner. Som när den engelska dokusåpastjärnan Imogen Thomas berättade om sin romans med en mycket känd – gift – fotbollsstjärna, och spelaren gick till domstol för att inte bli identifierad i media. Det lyckades han med, domaren skrev ut ”injunction”. Och trots att tiotusentals användare på Twitter ändå skrev namnet – Ryan Giggs – på mikrobloggen, så fick de etablerade medierna inte berätta hela historien. Inte förrän en politiker nämnt Ryan Giggs vid namn under en parlamentsdebatt upphörde censuren, eftersom det också finns lagar om att man trots allt får referera vad som sägs av folkvalda i parlamentet.

Bisarrt? Ja. Men Manchester United-spelaren drog inte slutsatsen att det var orimligt med censur, hur mycket han än – sent om sider – ville värna sin familj. Han ville istället stämma alla som hade Twitter-konton där han hade outats…

Nåväl. Det allvarliga med så kallade ”injunctions” är kanske inte att engelska tidningar inte får rota i stjärnors privatliv, även om katt-och-råtta-leken mellan dessa parter också kan ha sina poänger för oss som följer mediedebatten.

(När en annan fotbollsspelare, John Terry, drev igenom ett censurbeslut för att stoppa en tidning från att avslöja att han varit otrogen med en lagkamrats hustru, så svarade samma tidningen med att vecka efter vecka istället berätta helt andra historier om Terry. Veckan efter föreläggandet vill jag minnas att det handlade om att Terrys pappa sålt knark. Veckan därefter om att Terry tog emot svarta pengar för att smuggla in folk på Chelseas träningsanläggning. Och så vidare. Till slut läckte naturligtvis namnet ut någonstans – och alla tidningar skrev omedelbart om kärleksaffären, som då hade blivit till en riksnyhet som till och med fick den andre spelaren, Wayne Bridge, att inte vilja vara med i landslaget. Och om inte Terry hade gått till domstol och gett med en rättsprocess mot en av tabloiderna gett legitimitet åt också andra tidningar, radio och tv att följa upp historien hade den fått mindre genomslag och möjligen fått andra – bättre – konsekvenser för alla inblandade..)

Nej, det allvarliga med såna här ”injunctions” är att det finns domstolar som förhandsrecenserar medierna. Sånt förekommer inte i Sverige, här straffas en ansvarig utgivare först efter en eventuell publicering som anses olaglig, men i England blir det alltså till en tvist mellan parternas advokater om vad som får skrivas.

Men hur påverkar då detta svenska redaktioner? Jo, engelska och walesiska domstolar har tidigare hävdat jurisdiktion över innehåll som producerats i andra länder men som funnits tillgängligt i England och Wales – till exempel via nätet. Därför har kapitalstarka intressen stämt utländska tidningar som man anser varit misshagliga, vilket på grund av dyra processkostnader och risken för enorma skadestånd tvingat flera tidningar till förlikningar. Det här kallas för ”förtalsturism” och har kritiserats av EU och den till och med av den nuvarande brittiska regeringen, men problemet gäller alltså också ”injunctions”.

Om man kan läsa Expressen.se på engelsk mark, eller finna en återförsäljare som säljer den fysiska tidningen, så kan man i teorin hävda att Expressen har tillgängliggjorts i England. Det är visserligen inte säkert att så verkligen är fallet, rent juridiskt, åtminstone inte om man också ska påvisa att artikeln i fråga fått en stor spridning i England och orsakat skada där. Då måste man kanske också påvisa räckvidd och antal klick på en sajt… och så vidare.

Men ändå. Ni förstår. Om man ska processa om såna här förhållanden blir det ganska lätt ganska rörigt, och dyrt, vilket den som sprider ”injunctions” ju vet. Dessutom vet dessa censuradvokater också att etablerade medieföretag försöker efterleva lagar och regler, och att Expressen förstås inte medvetet skulle bryta mot engelsk lag – om vi nu ansåg att den omfattade oss. (Vilket inte alls är säkert, ska jag kanske tillägga.)

Jag kan i nuläget inte se att de uppgifter som uppfattas av domstolsföreläggandet från 2008 är relevanta att publicera för Expressen, men det är svårt att förutse vad vi vill rapportera i framtiden och därför är förhandscensur ett oskick.

”Injunctions” är omoraliska eftersom det i princip bara är rika människor som kan utnyttja detta kryphål i den brittiska tryckfriheten, föreläggandena är också rätt meningslösa eftersom uppgifterna ändå ofta sprids i sociala medier och till slut anses så kända att en domstol häver rapporteringsförbudet…

Det senare tror jag dock inte kommer att ske i det nu aktuella fallet, inget av det som omfattas in denna ”injunction” står ännu att läsa på Twitter eller Flashback, men jag vidhåller att det är fel med förhandscensur av allmänna nyhetsmedier.