I går bloggade jag om att den engelska dagstidningen Guardian ”förlorar cirka en miljon kronor – om dagen”. Det var fel. Eller: det var möjligen korrekt när jag skrev det – men när uppgiften publicerades, hade Guardian på sin egen sajt redan offentliggjort nya siffror. Minus 1,3 miljoner kronor per dag. År efter år gör alltså Guardian en förlust om cirka 400 miljoner kronor, och förmodligen är det därför som medieexperter ibland kallar Guardian för en ”public service-tidning”. För att någon annan betalar.
Guardian är onekligen ett mediefenomen på mer än ett sätt. Ja, en webbtrafik om cirka 60 miljoner unika besök per månad är imponerande och under ett år hörde jag Guardians dåvarande webbchef hålla föredrag om tidningens nätframgångar hela fyra gånger. I Seoul, Madrid, Istanbul och – tror jag – London. Fyra gånger var det i alla fall och vid varje tillfälle framhölls Guardians framsynthet i digitala kanaler. (Vid två tillfällen, i Madrid och Istanbul, stod jag själv på scenen – dock med en lägre profil). Om det ekonomiska resultatet för Guardian sades förstås intet, men med min då snabbvunna erfarenhet av att fördjupa mig i den vänsterliberala morgontidningens alla nya satsningar kunde man möjligen dra slutsatsen att åtminstone reseräkningarna för alla dessa mediekonferenser torde stå för en ansenlig del av den också rätt ansenliga förlusten…
Nåväl. Anyway. Jag skulle kunna skriva många bloggposter om allt jag imponeras av med Guardian, men det vore ansvarslöst att saluföra allt spännande som Guardian gör, utan att påminna om att den förlust som Guardian gör alltså motsvarar ganska exakt sexhundraåttiofyra (684) extra journalisttjänster för, säg, Dagens Nyheter.
Svenska DN är också en morgontidning – men få av alla åhörare i Seoul, Madrid, Istanbul och kanske London vet nog att DN faktiskt har en högre upplaga än Guardian. Kom ihåg ihåg det: Guardian ges ut i ett land med över 60 miljoner invånare men säljer ungefär lika många tidningar som – var för sig – DN, Aftonbladet och Expressen!
På nätet är förstås Guardian större och en förklaring är naturligtvis språket. Sverige är ett litet språkområde och engelska är ett bättre språk om man, som Guardian, vill satsa i USA. Men om nu DN.se fick anställa hela 684 journalister till… tror vi inte att också Dagens Nyheter skulle göra ett och annat bra? Det tror jag. Och: med bättre lönsamhet med.
För säga vad man vill om Guardian, och jag upprepar gärna att jag älskade Twitter-bevakningen av London-kravallerna och följer tv-dokumentärsatsningen med intresse, men det är rätt många medieföretag som skulle göra många bra saker som satte dem på mediekonferensernas scener om de fick 684 nya tjänster rakt av
Nu är det ju dock inte så enkelt. Guardians initiala samarbete med Wikileaks var verkligen jättebra – och bidrog till relevanta avslöjanden – och Guardians granskning av Murdoch-imperiet i ”Phone Hacking”-skandalen förtjänar självklart beröm. Men. Bortom branschmediernas korta sammanfattningar av historierna är verkligheten alltid lite mer komplicerad; relationen till Wikileaks var inte given och också prominenta Guardian-reportrar som jobbade med organisationen har möjligen agerat felaktigt i förhållande till hur känsliga uppgifter hanterats; granskningen av News of The World & Co var och är idog men det är nog inte alla som vet att allt började med en offentlig utredning av en privatdetektiv som hade råkat lista alla sina kunder… vilka visade sig vara hela ett tiotal olika dagstidningar, varav bland annat Guardians egen söndagsutgåva… den Guardian-kopplingen är dock sällan nämnd, numera.
Guardian är bra på att skriva sin egen historia och vill gärna få det att framstå som om tidningen är ledande i Storbritannien och, gärna, i världen. Så är det dock inte. Det var inte Guardian som blev ”Årets Dagstidning” i England senast, det var faktiskt Daily Mail. Samma Daily Mail som blev ”Website of the year” och vann flest priser totalt.
Daily Mails sajt har för övrigt cirka 50 procent fler besökare än Guardians, men det är kanske inte det viktigaste. För utmaningen är en annan. Nämligen hur vi alla ska finansiera framtidens journalistik, och här är – nedanför mediekonferensernas scener – kollegorna på Guardian lika oroliga som alla vi andra. För några veckor råkade jag på en middag sitta intill en av Guardians mest profilerade medarbetare, och han dömde helt ut tidningens strategi. Inte så konstigt kanske, häromdagen meddelade ju ledningen att upp till 15 procent av alla journalister måste sluta om Guardian ska få ordning på ekonomin.
Den fond som äger Guardian, Scott Trust, finansierar alla nuvarande förlustsatsningar med andra (icke-journalistiska) affärer och lär ha gett ledningen cirka fem år på sig för att få balans i siffrorna. Men då lär det nog krävas fler på åtgärder. Det senaste räkenskapsåret ökade nämligen förlusten med hela 41 procent.
Men Guardian vore inte Guardian om man inte samtidigt som dessa siffror blir kända, offentliggjorde en satsning i sociala medier i USA där tidningens journalister ska vara så kallade ”curatorer”, och exempelvis nyhetsvärdera vilken information som läsarna retweetar på Twitter med en specifik så kallad hashtag som Guardian angett.
Håll med om att det är spännande – sociala medier möter etablerad media och alla applåderar! Artigt, på de mediekonferenser som jag ofta åker på. Entusiastiskt, på bloggarna där man inte behöver förhålla sig till minus 1,3 miljoner kronor per dag.
