Jag har flera gånger konstaterat att amerikanska journalister är bättre än oss i Sverige på att precisera sig när det gäller bland annat källor. I USA ger medierna publiken en chans att värdera uppgifter från anonyma källor, genom att exempelvis ange hur initierad sagespersonen är. Så gör vi vanligtvis inte i Sverige; här är man ju ”poliskälla” oavsett om man är rikspolischef eller polisaspirant på sin första utbildningsdag. Typ.

Jag tror att den amerikanska ordningen är att föredra, och i USA finns också en annan medvetenhet om vad som är ”off record” och så vidare. I Sverige, upplever jag det, är det en smula mer oklart om såna här saker. När får man citera en källa? När får man använda uppgifterna som sagts men inte citera direkt? När är det bara bakgrundsinformation som ges? För kollegorna i Staterna är detta mer tydligt än för oss, och det är nog alla till gagns – men mest publiken. Möjligen skulle potentiella svenska källor vara mer beredvilliga att bli så kallade meddelare om förutsättningarna för deras relation till media var mer klara.

Men det finns avigsidor. Den amerikanska modellen har sina risker om balansen mellan parterna – exempelvis politikerna och journalisterna – rubbas.

New York Times skriver om hur de båda presidentkandidaterna, Barack Obama och Mitt Romney, låter sina organisationer avkräva journalisterna löften om att låta de chefer och medarbetare som de intervjuar få läsa – och redigera! – sina egna uttalanden före publicering.

Det är som om Dagens Nyheter efter en intervju med Per Schlingmann skulle låta Moderaternas chefsstrateg få stryka några mustiga ord som han sagt rakt in i Maria Crofts bandspelare. Som om Niklas Svensson skulle erbjuda Carl Bildt att stryka väl valda – sagda! – ord ur ett utkast till en artikel i Expressen. Som om Lena Mellin på Aftonbladet skulle låta partisekreterare få korrigera sina egna uttalanden före en publicering. Ja, ni fattar.

New York Times beskriver det så här:

”The quotations come back redacted, stripped of colorful metaphors, colloquial language and anything even mildly provocative.

They are sent by e-mail from the Obama headquarters in Chicago to reporters who have interviewed campaign officials under one major condition: the press office has veto power over what statements can be quoted and attributed by name.”

Och vidare:

”Quote approval is standard practice for the Obama campaign, used by many top strategists and almost all midlevel aides in Chicago and at the White House — almost anyone other than spokesmen who are paid to be quoted. (And sometimes it applies even to them.) It is also commonplace throughout Washington and on the campaign trail.

The Romney campaign insists that journalists interviewing any of Mitt Romney’s five sons agree to use only quotations that are approved by the press office. And Romney advisers almost always require that reporters ask them for the green light on anything from a conversation that they would like to include in an article.”

Här har det gått för långt. Läs New York Times reportage om det absurda förhållandet att högt uppsatta tjänstemän och ibland till och med presstalespersoner, kräver att få gå igenom sina egna ord och ändra i dessa – efter att intervjuer är gjorda. Läsarna får inte hela bilderna.

New York Times igen:

”Jim Messina, the Obama campaign manager, can be foul-mouthed. But readers would not know it because he deletes the curse words before approving his quotes. Brevity is not a strong suit of David Plouffe, a senior White House adviser. So he tightens up his sentences before giving them the O.K.

Stuart Stevens, the senior Romney strategist, is fond of disparaging political opponents by quoting authors like Walt Whitman and referring to historical figures like H. R. Haldeman, Richard Nixon’s chief of staff. But such clever lines later rarely make it past Mr. Stevens.”

Detta är förstås orimligt.