I dag är det år sedan den här förstasidan gjordes på nattredaktionen. Editionschefen Magnus Alselind och alla andra som var i tjänst, hade kallats in eller skickats till Norge för att berätta om terrorattackerna gjorde ett bra jobb när de försökte sammanfatta det hemska.

Så här såg några av alla nyhetssidor ut:

De första dagarna efter ett sånt här massmord försöker medierna finna vittnen och bilder som bäst kan beskriva hur det gick till. Det är en nödvändig dokumentation av en historisk händelse, men det är inte alldeles enkelt. Jag minns att det blev reaktioner när journalister efter Estonia-katastrofen väntade vid landgången när de andra färjorna, de som deltagit i räddningsarbetet, anlöpte hamn och reportrarna frågade passagerarna om de hade några bilder eller filmer. En del tyckte att det var okänsligt, och så kanske det också upplevdes för många som sett människor dö i vattnet. Men: ibland måste man ställa den raka frågan – eftersom svaret kan ge material, som bättre kan förklara något svårt. Som här:

Dessa sidor är ju ett bra exempel på en bild som skildrar skräcken. Foto är taget av någon i rummet samtidigt som Anders Behring Breivik skjuter andra ungdomar.

Här har vi ett exempel på ett utgivarbeslut:

Det var Per-Anders Broberg, Expressens biträdande chefredaktör, som var ansvarig utgivare när bomben small i Oslo och Brevik sköt på Utöya. Jag skrev krönika till dagen efter, men det var alltså Per-Anders som tog ställning till bland andra såna här bilder. Rätt eller fel att publicera? Ni minns säkert liknande bilder på blodiga offer för tunnelbanebomberna i London och ni minns garanterat kvinna som överlevde 9/11-attackerna i USA och kom att kallas för ”Dust Woman”. Men: vem är det här och vet hennes – kanske svenska? – anhöriga om att hon är skadad? Såna överväganden måste en ansvarig utgivare göra, men efter terrordåd är förstås allmänintresset mycket stort och bilderna på denna kvinna spreds över hela världen och hon har senare intervjuats om dem.

Här är ett exempel på egen agenda-journalistik:

Det hade vart lätt att fylla sajter och sidor bara med arkivbilder från brottsplatserna och kommentarer från poliser och ledande socialdemokrater. Kryddat med analyser av terrorexperter och en och annan präst. Men det är ju inte  j o u r n a l i s t i k : nej, riktig journalistik är ju att vara så konkret som möjligt och därför måste man försöka intervjua skadade och ögonvittnen och anhöriga och alla andra som kan bidra med relevant information. Men man måste också försöka komma gärningsmannen nära och prata med dem som till och med känner honom. Det är därför vi kartlägger en person som Anders Behring Breivik genom att intervjua hans omgivning. Dagarna efter dådet var det Leif Kasvi som var editionschef och han hade förstås ett stort antal medarbetare på plats i Norge, men lika viktiga är de som hemma vid desken på redaktionen arbetar med telefoner: ringer klasskamrater, grannar, släktingar, kollegor, lärare, kompisar och alla andra som kan bidra med fakta. Vid såna här tillfällen är det ett stort lagarbete som gäller.

När Expressens Kassem Hamadé lyckas intervjua Breiviks mamma genom en porttelefon i Oslo blir hennes citat om sonen till ytterligare pusselbitar i den bild vi försöker att skapa av sonen. När Expressens Tomas Kvarnkullen som enda journalist är inne hos Breiviks far i Frankrike är det inte bara ett världsscoop eftersom alla andra internationella medier står utanför, det ger också en bakgrund till sonens uppväxt och utanförskap.

När något så oväntat som ett terrordåd sker sätts också journalisterna på prov. Jag bloggade i går om hur norska medier hanterade krisen och jag vill nog mena att också de svenska skötte sig väl. Man kan ha synpunkter på SVT:s bristande resurser de första dagarna och att de inte ens lade in egen grafik i den crawler-text på från norska NRK som vidaresändes till svenska tittare, men det är egentligen randanmärkningar. Mikrobloggen Twitters roll som nyhetsförmedlare i Sverige överskattades förstås också de första dygnen, eftersom så många journalister och opinionsbildare själva följer dessa flöden. Men. På det stora hela tyckte jag att de svenska redaktionerna skötte sig väl.