Tidningen Resumé har i flera artiklar skrivit om hur Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier kontaktade TV4:s dåvarande vd Jan Scherman inför en kommande dokumentär om vaddrottning Silvias far egentligen gjorde inför och under Andra världskriget. (Han var medlem i tyska nazistpartiet, köpte en fabrik av en jude och tillverkade sen för tyska krigsmakten.)
”Nisse” Bonnier, som känner kungafamiljen, framförde önskemål om att tv-programmet kanske inte borde sändas – men Jan Scherman informerade istället sin styrelseordförande och andra medlemmar av familjen Bonnier. Bland andra tog Carl-Johan Bonnier, styrelseordförande för Bonnier AB, direkt avstånd från ”Nisse” Bonniers önskemål och TV4 visade dokumentären.
Nu, efter Schermans ”Sommar”-program i radio, har Bonnierkoncernens vd Jonas Bonnier upprepat att hans släkting agerade fel. Även ”Nisse” Bonnier har medgett detta, men det är ändå naturligt om någon undrar om såna här propåer från delägare är vanliga?
Jag kan bara svara för Expressen, men jag har aldrig varit med om att någon i familjen Bonnier hört av sig till mig med önskemål eller krav om att något inte bör publiceras.
Som ansvarig utgivare är det enligt Tryckfrihetsförordningen endast jag, eller den ställföreträdande ansvarige utgivaren Per-Anders Broberg om han tagit vid, som avgör vad som publiceras. Så fungerar grundlagen och inte ens den som äger en dagstidning kan alltså påverka dess innehåll mot en utgivares mening.
Denna ordning gäller inte bara journalistiken: formellt kan alltså inte ens en annonsdirektör som säljer reklam lova att denna verkligen kommer publiceras – ytterst är beslutet utgivarens, eftersom ju också reklam är något som publiceras.
En enskild annonsäljare, eller ens en vd för ett tidningsföretag, kan inte heller lova att en annons kommer att publiceras på en specifik plats i tidningen eller på sajten. Återigen – det är utgivaren, och bara utgivaren, som bestämmer över allt innehåll. Om utgivaren så vill kan man publicera alla annonser på sidorna 1-20 och inga därefter. Eller lägga all reklam längst ner på sajtens startsida och inget ha i topp. Det är utgivaren som avgör.
Men så nyckfullt kan man förstås inte leda ett medieföretags verksamhet, och därför har ansvariga utgivare ofta fastställt principer om vad som gäller för allt från annonser från utländska spelbolag till hur närgången bevakningen av misstänkta brottslingar får vara. På redaktionen samt annons- och marknadsavdelningarna finns rutiner för att agera i enlighet med utgivarens åsikt – och, om det uppstår tveksamheter, fråga henne eller honom.
Så sker också varje dag och natt. Ansvariga utgivare för tidningar läser texter och godkänner annonser, och detta är en för oss helt normal utövning av utgivarskapet enligt grundlagens intentioner.
Men den fråga som Jan Scherman aktualiserar är en annan. Nämligen ägarens eventuella inflytande. Och även om det inte är direkt – ”Nisse” Bonnier sitter ju exempelvis inte i TV4:s styrelse – så kan det uppstå situationer där en vd för ett tv-bolag eller en chefredaktör för en tidning anser sig uppfatta en indirekt styrning. Därför är rågången så viktig: det är publicister som sköter publiceringar och inga andra – varför allt som kan missförstås bör undvikas att sägas eller skrivas.
I fallet med tv-programmet om drottningens far förefaller alla nu överens om att ”Nisse” Bonniers samtal var felaktigt, och det är i så fall bra.
Jag har alltid uppfattat familjen Bonnier som en garant just för en fri publicistisk – de olika medierna inom koncernen konkurrerar ju också med varandra om både nyheter och åsikter och denna mångfald är bra. Inte minst när det gäller just bevakningen av kungafamiljen har ju exempelvis TV4, Expressen och Dagens Nyheter agerat helt olika – både till vinklar och omfång – och det tror jag är helt nödvändigt.
Betyder då det faktum att ingen inom familjen Bonniers försökt påverka mig att sådant inte alls förekommer inom svensk dagspress? Nej, det kan jag förstås inte slå fast. Aftonbladets förre chefredaktör, Anders Gerdin, har tidigare berättat för Resumé om hur LO som var delägare i S-tidningen var kritiskt till den politiska kommentatorn Lena Mellin. Och säkert finns det fler exempel från mindre medier och från tidigare år, i dag skriver ju Resumé om en gammal historia då ”Nisse” Bonnier enligt min företrädare Olle Wästberg ska ha ringt Expressens dåvarande vd Bengt Braun om artiklar om prins Carl Philip. Jag kände inte till detta, men Expressen publicerade förstås. Läs Resumés artikel här.
Generellt vågar jag nog påstå att svenska tidningsägare är mycket försiktiga i sin relation till utgivarna. Jag känner många chefredaktörer, och att ägare försöker utöva inflytande över innehåll är ingen vanlig klagosång oss emellan. Men alldeles enkelt är heller inte detta; som ansvarig utgivare vill man ju ha engagerade ägare och under den korta tid – bara några månader – som jag själv var huvudägare för en daglig gratistidning som hette Stockholm News hade jag många synpunkter på innehållet just för att jag var så engagerad. Jag tror inte att utgivaren, Jon Åsberg, idag på Affärsvärlden, uppfattade detta som några påtryckningar – men så hörde jag heller aldrig av mig om vad som i n t e borde tryckas. Men jag vidhåller, helt enkelt är det inte och man får nog ha viss förståelse för gränsdragningsproblematiken.
Både Janne Scherman och Olle Wästberg gjorde förstås rätt som publicerade.
