Expressen skrev 1993 om en berusad hockeystjärna som skickats hem från VM, och sportreportrar från andra medier kritiserade oss för bevakningen. 1996 berättade vi först av alla om ledaren som dyngrak leddes ut från en VM-läktare och som efteråt kritiserades av både förbundskaptenen och Hockeyförbundets ordförande, men sportreportrar från andra medier – som missat storyn – tog istället lojalt ställning för ledaren som de alla kände. Så här såg det ut de gångerna:
Mediekritik får man ju alltid ta för vad det är. Ibland initierat, tajmat och sagt av någon som vet. Ibland bara billiga poänger formulerade utifrån förutfattade meningar.
Till de mer tröttsamma hör de som slentrianmässigt rackar ner på sportjournalistik, men som kanske inte ens följer den. Som inte sett den utveckling som skett de senaste decennierna: med analyser, reportage, porträtt, artikelserier – och mycket mer. Jag behöver nog inte fördjupa mig i detta, egentligen, för man behöver bara zappa på sin tv eller plocka upp vilken av kvällstidningarnas sportbilagor som helst för att se vad som hänt.
Men. Helt okomplicerat blir det ibland ändå inte, när det handlar om nyhetsförmedling – vilket veckans debatt om bilderna från EM-lagets träning ju visat. Man kan ju tycka vad man vill om att vuxna män ska straffas med att behöva dra ner byxorna inför andra. En rolig lek? Det ser onekligen ut som om landslagsstjärnorna är roade. Mobbing? Tvivlar jag på i detta fall… Omdömeslöst – eftersom det ser så illa ut? Definitivt.
Svenska Fotbollförbundets ordförande har redan bett om ursäkt och sagt att detta inte ska ske igen. Landslagschefen har sagt att det som hände var ”dumt”. Sponsorer och förbundets styrelseledamöter har tagit avstånd.
Varför backar då alla? Knappast för att det var boll-mot-kropp i den lek som Expressens tv-reporter Jenny Modin filmade, utan sannolikt för att en folkrörelse som svensk fotboll nog inte vill ställa sig bakom bestraffningar där spelare ska behöva stå med naken stjärt på en plan.
Och just detta är väl hela grejen; nyhetsvärdet ligger inte i någon ”rövbombning” med boll-mot-kropp, journalistiken handlar om att någon måste dra ner byxorna inför andra.
Men – spelarna gillade inte bevakningen, och det gör följaktligen inte vissa sportreportrar heller. Visserligen har Fotbollsförbundet redan slagit fast att det som skedde var fel, men det hindrar inte en del sportreportrar att ändå solidarisera med de spelare som de ska granska. D e t är faktiskt rätt intressant, och här måste jag tillstå att något sådant knappast skulle ha skett inom kriminal- eller politisk journalistik. Kanske handlar det om att tillgången till spelarna är så begränsad att vissa sportreportrar inte vill stöta sig med källorna? Eller att man är del av den idrottskultur man är satt att skildra, en av sportreportrarna som ifrågasatt Expressens bevakning har ju förklarat sig med att han själv levt ”ett liv i fotbollen”. Jag vet inte.
Lars Johansson, chefredaktör för Helsinborgs Dagblad, bloggar om händelsen (”Fotboll och dumhet…”) och skriver bland annat:
”Oskyldigt? Skoj? Jag tycker inte det. Dessa välbetalda män representerar Sverige och är förebilder för alla barn och ungdomar som spelar fotboll. Nu har de förlorat all min respekt. Om landslagsspelarna håller på med den här typen av dumheter legitimerar det också pojklag att göra detsamma. Jag tror inte att flicklag ens skulle komma på tanken.”
Daniel Nordström, chefredaktör för Folkbladet, bloggar också (”Inte alls oskyldigt – bara sunkigt”) och skriver bland annat om Jenny Modin:
”Bra att hon filmade. Många hade valt att blunda.”
Sportjournalistik bör inte bara vara ”4-4-1-1” och om huruvida Zlatan ska spela som ”nummer 9” eller ”nummer 10”? Idrotten är också en del av samhället, och därför kan heller inte fotbollsbevakningen frigöra sig helt från värdegrundsfrågor.
Jenny Modins tv-bilder fick bland andra Svenska Fotbollförbundets ordförande och landslagschef att inse att spelarna agerat fel. Kanske kommer också alla sportjournalister en dag att se bortom ord som ”spelidé” och ”fasta situationer”.
