När Expressen den 25 juni 1958 toppade förstasidan med nyheten om Sveriges seger mot Västtyskland i fotbolls-VM på hemmaplan, så skröt tidningen inte direkt om några ”Håll tummen”-kampanjer. Då, dagen efter Kurre Hamrins otroliga mål på Ullevi , var det faktiskt tvärtom. Vi citerade då den tyska morgontidningen Die Zeit som surt klagade på den svenska publikens ”heja”-rop från läktarna i Göteborg. Die Zeit skrev: ”Det är en anda som inte längre har att göra med sport.” I dag, vet alla vi som var på Råsunda i går kväll, låter det lite annorlunda.
När Sverige spelade mot Serbien var det inte bara ramsor och sång, det var också Expressen-bussen och Sportbladets arrangemang bakom Östra läktaren och… ja, ni vet. Allt det där. Nya tider. Men hur nya? Det tänkte jag på i går.
För å ena sidan. Utanför den serbiska läktarsektionen såg jag före matchen supportrar klädda i uniformspersedlar – vilket inte kändes så smakfullt, givet den jugoslaviska och bosnienserbiska arméns agerande under Balkankrigen på 90-talet. Också de kroatiska serbernas politik var ju sisådår, och det säger jag trots att jag var i staden Knin dagen efter serbreträtten under ”Operation Storm” – och det var verkligen en fruktansvärd historia. Men ändå. Inför Sverige-matchen i går skanderade serberna att ”Kosovo tillhör Serbien” och bakom den svenske målvakten Andreas Isaksson såg man under första halvlek en banderoll på vilken det stod ”1389”. Klockan är cirka 02 på onsdagsmorgonen när jag skriver denna blogg, så jag orkar inte riktigt fördjupa mig i mytbildningen och offermentaliteten efter slaget på Trastfältet för 623 år sedan, men… nog är det synd att ett EM-genrep ska behöva få sådana krigiska inslag?
Å andra sidan. Jag såg ett annat Serbien också. Många unga svensk-serber som var stolta. Som pratade svenska, men sjöng sina ”heja”-ramsor på serbiska. Som hade gulblå matchtröjor, men rödvitblå sjalar. Som – antar jag – ser ett Serbien inte bara i EU utan också i EU. Som vill låta gripa gamla krigsförbrytare, och som inte är bittra på Nato för Belgrad-bombningarna. Ja, ni fattar. Det finns förstås ett annat Serbien än det vi så ofta sett i de allmänna nyhetsmedierna de senaste åren, och alla familjer på Råsunda var exempel på detta.
Snart börjar EM, och då kommer tidningarna – också Expressen – att ”heja”. Gör man det på rätt sätt är det helt ok, tycker jag.
