Etablissemangslobbyisten Claes Sandgren, professor i civilrätt, gör i dag ännu ett utspel mot journalistiken. Han har också tidigare – även då på DN Debatt – försökt försvåra för medierna att granska och rapportera om polisen. Men: att hålla medborgarna informerade om vad den myndighet som har våldsmonopol gör är faktiskt ett viktigt uppdrag för tidningar, radio och tv.
Sandgren förefaller okunnig om nyhetsförmedlingen, och trots att han efter sin förra debattartikel korrigerades av företrädare för Tidningsutgivarna (”Känsliga källor måste ha skydd i grundlagen”) så för han nu fram samma åsikter igen. På DN Debatt för Sandgren nu fram fullständigt häpnadsväckande – och ogrundade – påståenden om vilka konsekvenser den grundlagsskyddade meddelarfriheten kan få:
”…poliser kan lockas att göra förhör medieintressanta, göra omotiverade utredningar, spektakulära hämtningar och så vidare.”
Min gissning är att den gode professorn har exakt noll (0) exempel på såna här problem. Vilket leder till en mer intressant fråga – nämligen vilka motiv Claes Sandgren har för sitt återkommande krypskytte mot journalistiken?
Efter hans förra utspel om meddelarfriheten så påminde Tidningsutgivarna om exempelvis Palmemordet, då ju journalisternas genomlysning av myndigheternas misslyckanden efter mordet på statsministern blottlade missförhållanden som först senare dokumenterades i offentliga utredningar. Den granskningen hade inte kunnat genomföras utan det källskydd som professorn nu vill försämra.
I sin debattartikel i dag nämner Claes Sandgren också ogenerat flera publiceringar som, får man förmoda, professorn vill beivra. Och här avslöjas nog hans egentliga syfte – det handlar om tycke och smak. Och sånt ska man alltid värna sig emot: jag vill inte ha smakdomstolar över nyhetsvärdering, jag vill hellre att många olika medier fattar många olika – egna – publicistiska beslut.
Professorn blandar begreppen i dagens drapa och man behöver nog egentligen inte bemöta honom på punkt efter punkt. Relevansen i debattartikeln tycker jag sammanfattas väl i hans spekulation om meddelarfriheten:
”…poliser kan lockas att göra förhör medieintressanta, göra omotiverade utredningar, spektakulära hämtningar och så vidare.”
