Det har nu gått ett år sedan Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien. De var där för att göra reportage, men dömdes för att ha passerat gränsen utan visum och för att ha brutit mot regimens terroristlagar.

Ja, svenskarna saknade tillstånd för att få rapportera i landet – men det är inte alltid som reportrar och fotografer kan söka diktaturers godkännande för att göra sitt jobb.

Nej, de båda frilansjournalisterna var knappast terrorister och rättegången där de fälldes lämnade en del i övrigt att önska. De borde alltså frikännas för dessa anklagelser och benådas, eftersom visumbrottet torde vara avtjänat nu.

Men kvar sitter de. Och det gör också Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalisten som Eritrea spärrade in redan 2001. Han borde också släppas.

Hur medierna ska förhålla sig till såna här fall är inte alldeles givet. När man läser en del politiskt färgade opinionssidor kan den journalistik som det ibland yrkas på te sig enkel, men riktigt så givet är det sällan för oss som måste fatta det riktiga och viktiga publicistiska besluten: de som inte bara handlar om innehåll utan också om de vi skriver om – och de som själva skriver.

Man kan inte vara helt  konsekvensneutral om man får tydliga indikationer på att en publicering kan bidra till ett hårdare fängelsestraff. Man kan heller inte helt negligera risken för publicitetsskada om anhöriga och myndigheter påminner om risken för att situtionen kan förvärras. Och, om man har utsända medarbetare måste man försöka ta ansvar för deras säkerhet om det förs fram hot.

Jag skulle kunna utveckla mig mer, men jag tror ni förstår. Det finns stora skillnader mellan fallen Martin/Johan och Dawit, inte minst på grund av att den senare redan suttit så länge att all tyst diplomati redan har misslyckats.

Men en likhet mellan Schibbye/Persson och Isaak är att de drevs av en ambition. De ville göra bra journalistik. Det ska vi komma ihåg varje gång som fallen uppmärksammas.