Sverige mot England är alltid en fotbollsklassiker. En gång fick Glenn Hysén sex getingar – ”Hysénklass”! – efter 0-0 borta på Wembley och den gången, 1988, stod jag själv på läktaren. Engelsk fotboll har ju vi svenskar en särskild relation till, och en annan gång i London – 1990 – såg jag England spela mot Italien och var då klädd i en Liverpool-jacka, hade en engelsk sjal kring halsen och för säkerhets skull också en engelsk flagga som mantel på ryggen.
En annan gång – 1982 – fotograferades jag i Englands VM-dräkt på Wembley med en kopia av FA-cupbucklan i handen. Det var också året när jag lärde mig VM-låten ”This Time” utantill. Men, men. Det var då, det. I kväll håller jag förstås på Sverige och tror på 2-0 med Zlatan och Elmander som målskyttar.
Expressen laddar förstås för EM-mötet och slog till med en projicering av en bild på Zlatan på självaste Big Ben. Det var reportern Diamant Salihu som råddade:
Kuppen, för det får man väl kalla det här, även om jag ju förbjudit just det ordet i Expressen numera, har uppmärksammats här och var och tagits emot väl:
Aftonbladet leker också med engelsmännen och har gjort falska tabloidettor om Englands förlust i kväll. Kul det också. Man ska inte underskatta ett leende, det finns så många som tar sig själva på så stort allvar – också inom sportjournalistiken. Ibland är det dock inte konstigare än så här. Man nyhetsförmedlar när det är relevant. Man gör en rolighet när det är tajmat. Inte konstigare än så – det går, faktiskt, att gilla fotboll men samtidigt behålla sin journalistiska integritet.
