I går kväll visade SVT den intressanta dokumentären ”Page One – ett år på New York Times”. Filmen har varit en snackis i branschen tid och är en bra sammanfattning av den amerikanska dagspressens kris, som du kan se här:

Men nu handlar det om Washington Post.

Hur mycket får man förändra – läs: förbättra – för att skydda en källa och göra en historia mer begriplig? Hur mycket får man, förlåt uttrycket, skarva för att något ska bli mer spännande? ”Inget”, skulle nog många svara.

Men frågan ställs i en ny bok, ”Yours in Truth: A Personal Portrait of Ben Bradlee”, som bland annat handlar om Watergate-affären som startade 1972 sedan några män gripits efter ett inbrott i Demokraternas kontor i Watergate-huset i Washington. Skandalen som rullades upp fällde en president, skapade två reporterhjältar, blev 1976 till en Hollywoodsuccé och fick en generation unga murvlar att vilja ägna sig åt undersökande journalistik.

Här Dustin Hoffman och Robert Redford i den klassiska filmen.

Författaren Jeff Himmelman arbetade 1998-2002 som assistent åt Bob Woodward, en av de båda Watergate-avslöjarna, och det var faktiskt Woodward själv som tipsade sin gamle chef, förre Washington Post-chefredaktören Ben Bradlee, om att den ambitiöse Himmelman nog skulle kunna hjälpa till med Bradlees nästa bok. Bradlee hade en utgivning kvar på sitt förlagskontrakt, men var sådär lagom sugen på att börja skriva igen. Nog kunde Himmelman få gå igenom några gamla lådor med anteckningar och brev som stod i Bradlees garage och som han inte visste vad de innehöll?

Det blev ingen bok av Bradlee, det blev istället en om honom – ”Yours in Truth…’”. (Läs ett utdrag ur boken här.) Och kanske blev det också en ny historieskrivning om Watergate-skandalen och om hur Woodward och kollegan Carl Bernstein fick Richard Nixon att avgå. I korthet:

## Att döma av reportrarnas egen intervjuutskrift med källa ”Z”, som hon kallas i deras bok ”Alla presidentens män”, var Z i själva verket jurymedlem i den statliga utredningen om affären. Och att locka sådana till att prata under pågående process är olagligt. Woodward och Bernstein höll på att hamna i fängelse för detta redan då, alltså på 70-talet, men nekade och slapp straff. När Himmelman senare läser deras anteckningar framstår det dock som rätt uppenbart att journalisterna i alla år kan ha mörkat ett lagbrott. Konfronterade med detta hävdar reportrarna nu att de bara ”skyddat källan”, och det stämmer säkert. Bradlee, som tillstår att han redan då – när reportagen skrevs – nog egentligen inte ville veta hur det förhöll sig med legaliteten av researchen, verkar dock rätt obekymrad av att reportrarna kanske borde fällts i domstol. En story är en story och den här storyn var så viktig att en president avgick, och då spelade det liksom ingen roll hur den tillkom. Typ

## Och ”Deep Throat”, då? Superkällan som Woodward träffade i underjordiska garage, som han stämde träff med genom att placera en blomsterkruka på balkongen och som svarade reportern genom att göra en markering i Woodwards hemlevererade exemplar av New York Times? Fanns han? Ja, för några år sedan avslöjade magasinet Vanity Fair att ”Deep Throat” var FBI-officeren Mark Felt. Men när författaren Himmelman går Ben Bradlees gamla material hittar han ett uttalande från ex-chefredaktören, som han gjorde 1990 för författaren Barbara Feinman inför utgivningen av en annan bok. Bradlee publicerade inte sin kommentar då, men Himmelman inser direkt vad han kommit över när han läser citatet: ”Did that potted (plant) incident ever happen? …and meeting in some garage? One meeting in the garage? Fifty meetings in the garage? I don´t know how many meetings in the garage… There´s a residual fear in my soul that that isn´t quite straight.” Här säger alltså Bradlee att han tvivlar på beskrivningen av Washington Post´s huvudkälla i hela Watergate-affären!

Detta är otroliga uppgifter.

Och det inser Bob Woodward också. I boken ”Yours in Truth…” skildras möten med stjärnreportern där han försöker stoppa återgivandet av Ben Bradlees tvivel, men den senare ger klartecken och menar att de nya uppgifterna inte på något sätt förminskar sprängkraften i Washington Post´s uppmärksammade rapportering.

Bradlee, som också berättar hur Woodward och Bernstein satte i system ett dyka på redaktionen just före deadline med artiklar som Washington Post borde trycka – men som cheferna inte hann dubbelkolla, fortsätter om Woodward: ”Where he had 90 percent, he was going for 100 percent.”

Woodward protesterar förstås, men vad kan man då dra för slutsats av detta? Att Bob Woodward, som 1973 fick Pulitzer-priset för sin rapportering om inbrottet i Watergate-huset, la till de sista tio procenten av uppgifter för att göra Watergate-skandalen än större?

Det som han och Carl Bernstein gjorde, och som skildras både i boken och filmen ”Alla presidentens män”, var förstås – sammantaget – otroligt bra journalistik.

Förtas hela den insatsen av att källa ”Z”, som de beskrivit som en faktiskt lika viktig källa som ”Deep Throat”, faktiskt var jurymedlem och att reportrarna kanske därför bröt mot lagen när de fick information av henne? Nej, knappast. De flesta anser nog att granskningen av Vita huset och Republikanerna var relevant, och att det som framkom till och med rättfärdigade om att man eventuellt intervjuade en jurymedlem. Ben Bradlee, legendaren, verkar i alla fall resonera så och jag tror att få säger emot.

Men ”Deep Throat” och alla dessa mystiska möten i parkeringshus? Blomsterkrukan? Meddelanden i New York Times? Woodward står fast vid sina påståenden, och kallar Himmelmans antydningar om överdrifter för ”ohederliga”.

Woodward hänvisar också till ett senare samtal mellan Himmelman och Bradlee, där ex-chefredaktören menar att det i alla fall säkerligen förekom någon sorts signaler mellan Woodward och ”Deep Throat”. Den uppgiften från Bradlee finns också med i Himmelmans bok, men den senaste debatten ska ändå ses i ljuset av att det förekommit kritik tidigare mot Woodward-Bernstein och deras ”Deep Throat”.

Hur allt detta ska tolkas är ännu oklart, Woodward har ju kallats för ”världens kanske bäste reporter någonsin”, och nu slåss han för sin heder. Sista ordet är, som alltid, aldrig sagt om Watergate-affären men det betyder också att vi alla får fundera kring var gränserna går.