Enligt den undersökning av journalisters politiska sympatier som presenterades i kväll och direkt debatterades i sociala medier är två (2) procent av kvällspressjournalisterna kristdemokrater.

Den siffran är inte mycket att säga något om, det var en postal undersökning där över 40 procent (!) av de tillfrågade struntade i att svara, så egentligen säger väl siffrorna inte så mycket.

De två procenten KD-journalister är dessutom bara 1,06 person. För det var endast 53 kvällstidningsjournalister som svarade, alltså färre än tio procent av alla redaktionella medarbetare på Aftonbladet och Expressen, och med det underlaget ska man nog akta sig för att dra allt för långtgående slutsatser.

Och ändå.

Så här såg det ut i Expressen inför valet 2010. Vi publicerade en artikelserie om Miljöpartiets språkrör, Maria Wetterstrand, och jag fick många mejl om att Expressen var en ”vänstertidning”… och så vidare. Sådana läsarreaktioner är nu inte alldeles ovanliga, och särskilt besvikna blir en del av vår publik när Expressen exempelvis granskar Carl Bildt eller skriver något som kan uppfattas som positivt om oppositionen. Jag är dock rätt luttrad när det gäller mediekritik – läs bara artikelkommentarerna i denna blogg så förstår ni varför! – och tar inte allt för allvarligt på den.

I går kväll presenterades i SVT-programmet ”Agenda” siffrorna från JMG som visar att miljöpartiet är det vanligaste valet för svenska journalister. På Sveriges Television och Sveriges Radio är faktiskt fler än varannan journalist miljöpartist, enligt undersökningen. Dessutom hävdade professor Kent Asp att MP-sympatierna visar sig i mediernas bevakning av valrörelserna. Dramatiska uppgifter – om de stämmer.

Här kan du se programmet:

Och är här är siffrorna som omtalas:

Men:

Jag upprepar: hur representativa siffrorna är kan nog diskuteras, men än mer relevant är väl om journalisternas egna politiska uppfattningar påverkar valbevakningen? Jag tror inte det, inte numera – nyhetsförmedlingen i tidningar, radio och tv bedrivs ungefär lika och anledningen är att nyhetsvärderingen görs av professionella organisationer. Här finns inte utrymme för personliga agendor, påstår jag, och mitt mantra i debatten brukar vara att politiker och partier får ungefär den bevakning som de förtjänar. Så  var det förstås också 2010:

Ibland ser man förvisso en ”Maria Wetterstrand-effekt” i både medier och valresultat. Men för varje ”Leijonkung”, som när Lars Leijonborg blev ett så kallat flöte för sitt parti, finns också en Bo Lundgren. Ja, Alf Svensson och Gudrun Schyman fick positiv press när det begav sig – men både kristdemokrater och vänsterpartister har ju också fått sin rättvisa del av det motsatta. Så fungerar det, och det gäller även Miljöpartiet tror jag.

Under våren 2010 blåste det varma vindar kring Miljöpartiet och Expressens grupp för undersökande journalistik iscensatte en omfattade kartläggning av Maria Wetterstrand. Inget konstigt med det, det är vårt uppdrag att syna sådana toppolitiker och vi gjorde det så intensivt att arbetet skildrats både i en bok om henne och av det förra språkröret själv när hon radiopratade i ”Sommar”.

Några skandaler framkom dock inte, till uppenbar besvikelse för de läsare som senare mejlade mig, så reportagen blev nog på det stora hela rätt positiva. Jag vill mena att de gav en, såvitt vi kunde bedöma, bra bild av Maria Wetterstrand och en sådan är förstås lika relevant att återge.

Blev det då så på grund av att 40 procent av kvällspressjournalisterna är miljöpartister, enligt den nya undersökningen? Nja. Vad medarbetarna på Aftonbladet och Expressen röstar på vet jag inte, men jag började på Expressen första gången 1991 och jag kan inte erinra mig några situationer där eventuellt engagemang för de gröna påverkat oss.

SVT och SR anklagas ofta för att vara ”röda”, men också den kritiken känns oseriös i dag. Jag ser och lyssnar på nyhetsprogrammen i tv och radio och jag tycker inte att journalisterna där förefaller det minsta partiska till exempelvis Miljöpartiets förmån. Nyhetsjournalistik bedrivs inte så längre, politiker och partier får på gott och ont den uppmärksamhet de förtjänar.