Alf Montán har lämnat oss.
Expressen-profilen som en gång recenserade en hel film, ”Åsa-Nisse flyger i luften”, med bara tre ord:
”Far i frid.”
Jag anar att Alf Montán, som medverkade i Expressen 1951-1997, formulerade sig så kort för att han egentligen inte hyste några varmare tankar om den där filmen för 56 år sedan. Men vi på Expressen tar i dag ett vänligare avsked av vår förre stjärnkolumnist, för Alf Montán var verkligen ett av tidningens stora namn.
Värvad från Aftonbladet – där han skrev om sport, jazz, film och teater – kom Montán hit för att bevaka nöje ihop med Gösta ”Masen” Wernlöf. Under vinjetten ”Offentliga nöjen” (sic!) skvallrade Montán initierat om kändisar, även om just det ordet inte förekom i hans texter – det myntades ju i tv-programmet ”Skäggen” först 1963, även om det nog var Expressens Kid Severin som senare gjorde begreppet ”kändis” känt genom att använda det ofta. Nåväl.
För läsarna var Alf Montán den elegante skribenten, tillika utsedd till Sveriges mest välklädde journalist, men på redaktionen gjorde sig Montán ett namn som respekterad chef för nöjesavdelningen Bekantas Bekanta.
## Det här var en tid då Expressens spalter erbjöd en utblick över en ny efterkrigsvärld, och där tidningen tillät sig att exempelvis ta musik på allvar.
Några veckor efter den där filmrecensionen som bara var tre ord lång uppmärksammade Alf Montán i spalten ”Skivspegeln”, som analyserade försäjningssiffror för EP-skivor, en ny artist som det hade började talas om:
”USA-idolen Elvis Presley, musikaliskt rena marsmänniskan, börjar
skymta i Stockholmsrapporterna…”
Montán tänkte nytt,. När den italienska filmdrottningen Sophia Loren var på väg till Stockholm med tåg klev Alf Montán på redan i Södertälje för att få första snacket själv.
– Vi brukade göra så. På det viset låg vi alltid en bit före konkurrenterna, berättade han för Expressens Sten Berglind.
Som administrativ redaktör under chefredaktören Per Wrigstad, efter att Nils Hallerby 1966 lämnat Expressen för att bli borgarråd i Stockholm, var han med om att modernisera produktionstekniken och ett par år senare öppnade han vår första redaktion i Los Angeles.
Det blev en bok, ”California” (Norstedts), av det äventyret och Nils Petter Sundgren recenserade på kultursidorna. Sundgren konstaterade att omslaget ”…pryds av en bild av författaren som upprymt blickande västernstatist, med en stor svajig stråhatt vilande över ett konstfullt flätverk av mustascher, polisonger, ögonbryn och solrynkor”.
Bra beskrivet, tycker jag som träffade Montán först långt senare när jag var ny på tidningen och han var på RES-Expressen.
## Som resenärernas ombudsman nr 1 röt Alf Montán ifrån i sina krönikor när resebolagen försökte ta ut extra avgifter eller struntade i reklamationer. 1988 fick han motta ”Stora turistpriset” ur prinsessan Lilians hand.
Scenen och det offentliga nöjet var han aldrig främmande för, han som blev hedersmedlem i Sveriges bartenders gille och som stod som förebild för Olov Svedelids deckare om Ralf Krook.
Som kvällstidningsprofil ska man nog vara lite av en artist, redan 1955 var ju Alf Montán statist bland 1 000 makedoniska krigare i amerikanska ”Alexander den Store”. 1963 spelade han fältherre Wallenstein till häst i en SVT-produktion och 1969 fann han sig plötsligt vara statist i Jan Troells ”Utvandrarna” när den spelades in och Montán råkade vara på plats.
Reporter och redaktör, det var Alf Montán. När Expressenkollegan Inger Marie Opperud hade festat med Beatles en hel dag under deras stockholmsbesök 1964, kom hon tillbaka till redaktionen och la en hel hög med filmrullar på Montáns skrivbord. Han svarade med att omedelbart höja hennes månadslön från 1 300 till 2 000 kronor.
Artisteri i den högre kvällstidningsskolan, det också…
Alf Montán blev 90 år.
