Nu har Pressens Opinionsnämnd (PON) sammanställt den så kallade ”klanderligan” för 2011. För Expressen fortsätter utvecklingen med allt färre PON-klander: vi hade bara två stycken under 2011, den lägsta siffran på många år — för tio år sedan hade Expressen hela 14 fällningar.

Här är den färska listan:

[space] KLANDERLIGAN 2011

[space] 5 FÄLLNINGAR:

# Aftonbladet.

[space] 3 FÄLLNINGAR:

# Södermanlands Nyheter.
# Vårdguiden.

[space] 2 FÄLLNINGAR:

# Barometern.
# Dagens Nyheter.
# Expressen.
# Länstidningen Östersund.
# Café.
# Nerikes Allehanda.
# Norrbotens-Kuriren.
# Norrköpings Tidningar.
# Västerbottens Folkblad.

Dessutom har en rad tidningar fällts endast en gång.

Men hur ska man då tolka den här sammanställningen? Det är ju inte, som en del faktiskt tror, en lista över publiceringar med felaktigheter utan bara exempel på fall där PON haft en annan uppfattning än tidningarna som har anmälts. I klanderligan finns förstås slarv, missförstånd eller kanske till och med överdrifter. Men flera fällningar handlar också om så kallad källvärdering, rena bedömningar efter tycke och smak, och i några fall har inte redaktionerna kunnat redogöra för sitt fulla publiceringsunderlag inför nämnden eftersom de istället värnat källskyddet i Tryckfrihetsförordningen och därför inte har förklarat för PON exakt varför man gick ut med det som man har anmälts för. Men så är det, det hör till och ibland får tidningarna faktiskt acceptera att PON går till beslut utan att ha helhetsbilden.

Expressen, då?

Så här ser vår egen klanderliga ut:

# 2002: 14 klander.
# 2003: 11 klander.
# 2004: 5 klander
# 2005: 8 klander.
# 2006: 10 klander.
# 2007: 3 klander.
# 2008: 7 klander.
# 2009: 3 klander.
# 2010: 3 klander.
# 2011: 2 klander.

Jag har ju många gånger bloggat om hur vi exempelvis arbetar med Expressens kvalitetspolicy, med rättelsespalten, med tydligare redovisning av PON-klander i tidningen och med direktlänkar från Expressen.se till PON:s fällningsbeslut. Ett sådant engagemang från medarbetarna bidrar förstås en ökad medvetenhet om behovet av god pressetik, men insatserna som jag räknade upp förklarar knappast att Expressen klandras i mindre utsträckning än tidigare.

Utvecklingen har ju pågått en tid, och om man anmäls eller fälls är i ärlighetens namn rätt mycket av ett lotteri – bara det faktum att den som anser sig drabbad av publicitetsskada måste PO-anmäla själv minskar ju onekligen underlaget och gör att just anmälningsbenägenheten är en nog så viktig faktor. Kort sagt: ju större tidning, desto större risk för att anmälas tror jag – med stor räckvidd, kanske utgivning alla dagar och en omfattande egen journalistik i flera mediekanaler ökar förstås sannolikheten att man publicerar något som någon anser sig drabbad av. Det handlar förstås inte bara om detta, men till lotteriets förutsättningar kan man också räkna att den redaktion som råkar ha oturen att PO-anmälas för något som delvis baseras på anonyma källor får svårare att försvara sig eftersom uppgiftslämnaren ju inte får röjas. Och så vidare.

Jag tycker förstås att det är skönt att antalet PON-klander är färre än tidigare för Expressen. Men vi fälldes ändå två gånger under 2011, och jag tycker att vi borde ha friats för båda dessa publiceringar.

Man ska alltså vara försiktig med att dra slutsatser om klanderligan, det finns nog en och annan formulering eller bild som redaktionerna hade velat ha ogjord – men också mycket som journalisterna står fast vid, varför ett och annat klander också tas med visst jämnmod av alla dessa tidningar.