Den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld bloggade i går kväll om hur journalister använder sociala medier, efter en debatt på bland annat mikrobloggen Twitter om att Expressens politikreportern Niklas Svensson ”blockat” några användare som, om jag minns rätt, bland annat kallade honom och Expressen för ”oseriös”. Jag fick också frågor om detta då, och konstaterade att Niklas – och många andra medarbetare – har privata konton på Twitter och då får man enligt min uppfattning blocka vem man vill från att ta del av det som man skriver. Expressen har flera officiella konton, vilket i så fall anges på de sidorna, kolla exempelvis på Twitter.com/Expressen, men de anställdas privata användande av sociala medier är inget som jag har synpunkter så länge som man förhåller sig till tidningens ”Sociala medier-policy”.

Där slår vi direkt fast: ”Det är ok för Expressens medarbetare att använda sociala medier. Vi skiljer emellertid på användandet i tjänsten och de sociala medier som används privat.”

Jag tror att en generös inställning till de möjligheter som exempelvis Twitter erbjuder är bra för Expressen, men det finns förstås alltid orsak till eftertanke. I policyn konstaterar vi: ”Användandet av sociala medier privat får inte stå i strid med det uppdrag man har på Expressen.” Och vidare: ”Man får inte heller utan godkännande använda Expressens varumärke (logotyper och symboler) i privata sammanhang.”

Som alla förstår finns det stort utrymme för tolkningar, och därför försöker vi ha en löpande dialog om vad som är lämpligt.

Självklart är det bra för tidningen om medarbetarna använder sociala medier för att exempelvis sprida länkar till vår sajt, om man tipsar om bra saker i tidningen eller svarar på frågor. Det går ibland också att använda sociala medier som en distributionskanal för journalistik, som kanske sprids snabbare där eller för att just dessa kanaler är mer lämpade för det specifika innehållet.

Mindre bra är det naturligtvis om man – utan arbetsledningens godkännande – på Twitter eller Facebook publicerar nyheter som Expressen.se ännu inte hunnit lägga ut. Eller om man, som reporter eller redigerare eller för den delen chef, tycker till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör. Värst är det förstås om man röjer uppgifter om pågående arbete eller torgför kritik utan att först initiera en seriös diskussion internt.

För att nu bara nämna några saker.

För en redaktionsledning gäller det att bejaka det nya för att kunna erbjuda en bättre journalistik, men också att alltid påminna sig om att det handlar om just  d e t . Transparens, starkare varumärken och mer kända medarbetare är nog bra argument för att vara aktiv i sociala medier – men bara om det gör Expressens journalistik bättre.

Sedan finns det andra aspekter, också. Det handlar om att erbjuda en bra arbetsmiljö, en god kollegialitet och ett säkerhetsmedvetande – tre goda anledningar till att ibland tänka efter både en och två gånger innan man tycker till spontant om tidningens innehåll eller vad man gör på fritiden och med vilka.

Som alltid handlar det om omdöme. När vi ser inlägg i sociala medier som man kan diskutera försöker vi göra det med medarbetaren som har publicerat sig, och hittills har vi alltid kunnat enas om vad som är lämpligt. Alla lär sig hela tiden, och därför är jag fortsatt optimist.

När det gäller Niklas Svensson var det flera användare som på Twitter och i bloggar påstod att han var oseriös, att han och Expressen hade en politisk agenda. Och om man som jag själv – och säkert Niklas, antar jag – varje dag får mejl från alla politiska grupperingar om hur partiska journalister i allmänhet och Expressen i synnerhet är, ja, då kan jag ha viss respekt för att man bara stänger bort det som är… oseriöst. Skriver vi om Carl Bildt rasar borgerliga läsare, kritiserar vi främlingsfientlighet översköljs jag av mejl som propagerar för Sverigedemokraterna och uppmärksammar vi Socialdemokraternas dåliga opinionssiffror kommer det direkt reaktioner om att vi minsann berättar detta bara för att vi vill att Håkan Juholt ska avgå. Och så vidare.

Det där hör den konsekvensneutrala journalistiken till, och alla politiska läger verkar lika förnärmade och lika övertygade om att just de är mest utsatta.

Är man borgerlig skäller man på ”vänsterjournalister”. Är man vänster skyller man på ”borgerliga tidningar”. Ja, ni förstår…

Men det kan inte vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Här måste var och en följa sina egna principer – också på nätet.

För egen del har jag bestämt mig för att börja negligera anonyma användare, om man vill delta i ett samtal får man nog framträda med namn och bild. Bara tanken på att man på en gata, en buss eller en restaurang skulle ge sig in i en diskussion om publicistik med en maskerad person som kallar sig ”Kalle Anka” eller något annat påhittat är ju absurd.

Min erfarenhet är också att de som tycker till i offentlighet, generellt sett, är sakligare än de som gör det anonymt och att anonyma allt för ofta använder elaka tillmälen eller rasistiska argument.