Publicistklubbens debatt i går kväll, som jag också bloggat om här, fortsatte på måndagskvällen med samtalet om ”Bilderna och verkligheten”. Du kan se diskussionen här och vi som deltog i panalen var fotografen Anna Simonsson, Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, journalisten Carin Stenström samt ordföranden i Naturfotograferna Henrik Ekman. Och så undertecknad, då.

Vi resonerade mest om naturfotografen Terje Hellesö, som av de så kallade Flashbackgrävarna avslöjats som en fejkare, och om den så kallade kungabilden som gangstern Mille Markovic talat vitt och brett om i alla medier – till dess Expressen lät anlita oberoende analysföretag som granskade den och upptäckte manipulationer…

Sedan upptäckte också en av Flashbackgrävarna från vilken originalfilm som någon hade klippt ut kungens ansikte och monterat in det  i den av Markovic påstådda sexbilden, och var det rätt uppenbart för alla hur det hela hade gått till. Men: det visste ingen när TV4 Nyheterna först gick ut med uppgifterna om kungabilden, och eftersom Nyheternas chef Jonas Gummesson inte kunde medverka i debatten på grund av sjukdom så tycker jag att man ska avstå från att recensera det publiceringsbeslutet. I går kväll kritiserades det inslaget, utifrån vad vi vet nu, men ingen av oss som stod på scenen eller satt i publiken känner ju till Fyrans publiceringsunderlag den gången och därför bör man också vara försiktig med att slå fast rätt eller fel.

Näväl. Carin Stenström, tidigare på tidningen Världen Idag, gick hårt åt alla etablerade medier som berättat om turerna kring kungabilden och självaste Allmänhetens Pressombudsmannen, Ola Sigvardsson, fick flera gånger försvara Expressen och andra medier. En del av Carin Stenströms utspel mot tidningar, tv och radio skakade jag bara på huvudet åt och andra påståenden försökte jag korrigera. Men det var, ska jag tillstå, svårt att hinna med att påminna om att journalistiken om ”kungabilden” inte kan analyseras isolerat från allt det andra. Som ”kungabanden”, som Dagens Eko först spelade upp, eller den debatt om exempelvis insynen i apanaget som bland annat ledamöter av riksdagens konstitutionsutskott fört.

Allt det här, sammantaget, är bakgrunden inte bara till alla artiklar i dagstidningarna utan också till debatterna i program som ”Agenda” i SVT och ”Kvällsöppet” i TV4 eller i Sveriges Radios ”P1 Morgon” och ”Studio ett”. Jag är förvisso nöjd med att det var Expressen som först fick tillgång till den fejkade bilden på kungen och kunde låta undersöka den ordentligt, men Carin Stenströms åsikt om att vi därefter borde ha avstått från att publicera den – och därigenom inte kunde ha pekat ut felaktigheterna – var bara en av snurrigheterna i går. Tyckte jag.

Mer seriöst var resonemangen om bilder. Jag erinrade om att det faktiskt varit flera diskussioner också om prisbelönta svenska pressbilder – som om en nyhetsbild från Haiti var arrangerad eller inte, som om man på en bild från Brasilien hade förstärkt röken för mycket eller inte. Jag berättade också om nyhetsbyråbilden som från kriget i Libanon som manipulerades och drogs tillbaka och nämnde det klassiska exemplet med tidskrifterna i USA som hade samma porträttbild på den mordmisstänkte O.J. Simpson, men där ett ansikte hade svärtats betydligt. Så: fejkar förekommer, men – tror jag – extremt sällan i Sverige och knappast i de svenska prisvinnare som jag inledde med. Vanligare är det nog, sa jag, inom naturfilmandet och berättade om att BBC nyligen erkänt att man visat bilder som inte så dokumentära som tittaren kanske trodde.

Före vår debatt intervjuades Terje Hellesö av Publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutson, och det var ett starkt framträdande som fick hela historien att framstå som en personlig tragedi. Hur kunde han? Och hur kunde han tro att ingen skulle genomskåda bluffen? Den första frågan får nog aldrig något svar, men den andra är enklare att gissa om – han hade nog inte räknat med så ambitiösa bildanalytiker som gänget från Flashback.

Kredd till dem för den insatsen, men jag vidhåller det jag tidigare tyckt till om på bland annat Twitter: Flashbackgrävarna skulle tjäna på att verka i offentligheten, jag tror att det till och med skulle finnas vissa möjligheter till ekonomiska bidrag till deras verksamhet om de agerade med bylines och ansvarigt utgivarskap. Jag vet nu inte orsaken till hemlighetsmakeriet, men eftersom det väl finns cirka 20 000 journalister eller så i Sverige som arbetar under egna namn och inom ramen för pressetiska och tryckfrihetsrättsliga ramverk torde det också vara möjligt för Flashbackgrävarna. Särskilt som de, i en pressrelease i går, talar sig varma för ”öppenhet” och ”förtroende”.

Ingen i panelen verkade särskilt entusiastisk inför Flashbackgrävarnas förslag om en särskilt instans som granskar bilders äkthet, det var dock bara en ”diskussionsidé” ska tillstås, och på Twitter efteråt ifrågasattes varför man inte gillade ”ett PO för fotografer”? Jag fick aldrig den frågan, men då hade jag svarat att nuvarande PO redan har bilder under sin jurisdiktion.

I ”Etiska regler för press, TV och radio” kan man under rubriken ”Var varsam med bilder” finna § 12 och:

”Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.”

För de medier som förhåller sig till pressetik genom att anmäla en ansvarig utgivare och underordna sig Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd finns alltså detta redan reglerat, och det tror jag är åtminstone en av förklaringarna till varför bildmanipulationer sannolikt inte förekommer så ofta i de etablerade medierna.