I förrgår skrev jag om Expressens senaste försök att utveckla det självsanerande pressetiska systemet, en tydligare utgörning i tidningen av så kallade klander från Pressens Opinionsnämnd. Vi ska nu utvärdera testet, men det fick i alla fall bra spontan respons – flera andra chefredaktörer twittrade eller mejlade om att det här var ett bra initiativ. Både Svenska Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har hört av sig och nästa gång som Pressens Samarbetsnämnd, huvudman till Allmänhetens Pressombudsman (PO), sammanträder kommer parterna att diskutera hur fällningar ska presenteras bättre.

Medievärlden intervjuade mig om arbetet pressetik här, men PO och PON är inte de enda instanserna att förhålla sig till. Den som inte själv utsatts för publicitetsskada, och därför inte kan anmäla en tidning till PO, och den som inte själv är utsatt för ett tryckfrihetsbrott, och därför inte kan stämma den ansvarige utgivaren, kan nämligen ändå göra en anmälan till staten.

Den som inte gillar rapporteringen eller inte håller med om opinionsbildningen i exempelvis en tidning eller på en nyhetssajt kan anmäla denna till polis, åklagare eller Justitiekanslern (och sedan görs en prövning av vilken myndighet som har jurisdiktion). Branschmedierna refererar också regelbundet rätt urskillningslöst om dessa anmälningar som vore de något mer än subjektivt missnöje med journalistiken i fråga. Ibland är det kanske det, men det hör inte till vanligheterna att JK anser sig behöva agera mot seriösa etablerade medier. Mig veterligen har det hänt bara två gånger under de senaste 20 åren. Varför då dessa återkommande JK-anmälningar och varför uppmärksammas de så?

En orsak är nog om okunskap om lagstiftningen. Tryck- och yttrandefriheten skyddas av grundlagar, och i Sverige är myndigheter och domstolar därför mycket restriktiva med att inskränka det fria ordet.

En annan orsak är att anmälare söker uppmärksamhet för sig själva eller sin sak, men eftersom jag själv tidigare har bloggat om att nyhetsmedierna – inklusive Expressen! – borde vara mer återhållsamma med att redovisa polisanmälningar mot kända personer, så tycker jag att den insikten borde gälla också JK-ärenden.

Det är bra att man som medborgare kostnadsfritt kan låta pröva om medier agerat brottsligt, men ibland funderar jag över motiv och nyhetsvärdering. Några färska exempel är en JK-anmälan för ett inslag som visades på Expressen TV, samt de båda senaste JK-anmälningarna om Ulf Nilsons krönika om Iran.

Expressen anmäldes alltså till JK för ”misstänkt barnpornografibrott”, efter ett tv-inslag om en flicka i USA som fått sina privata bilder stulna från en amerikansk bildsajt. Fallet är ett av de mest kända, till och med FBI var inkopplat, och inslaget som Expressen visade hade syndikerats till många länder efter att ha sänts i en av USA:s största tv-kanaler. I det varnande reportaget medverkade inte bara flickan utan också hennes föräldrar, och sensmoralen var att man ska vara vaksam med vad man sprider på Internet – fotografier kan kopieras och distribueras utom ens egen kontroll.

I tv-reportaget, som alltså gjordes med familjens godkännande, visades flera av flickans egna bilder. Naturligtvis var hon påklädd. Det var alltså inte frågan om några nakenbilder. På några av bilderna var hon lättklädd, ja, men inte avklädd och den som någonsin sett tv-nyheter i amerikansk mainstream-media vet ju att de inte direkt basunerar ut något klandervärt som kan reta annonsörer eller hemmafru-föreningar…

Ändå – Expressen anmäld för ”misstänkt barnpornografibrott”! JK agerade dock inte, det var en sak för polis och åklagare enligt beslutet, men man undrar ju om mediekritik ibland? Den är nämligen sällan så ogenerad som i just detta fall: anmälaren är nämligen anonym och personen tillstår faktiskt för JK att hon eller han ”arbetar på en annan publikation” och inte vill vara öppen med sin anmälan för att slippa hamna ”i någon konkurrensdiskussion”. Ja, ni fattar…

En stor redaktion – SVT – ringde mig om denna JK-anmälan, men avstod från att rapportera. Det är god journalistik: kolla tips, söka vinkel, undersöka fakta.

En annan redaktion – Medievärlden – publicerade dock en indignerad krönika om Expressen TV:s ”gubbsjuka exploatering” (sic!) utan att ens först försöka ta kontakt med Expressens tv-chef Anna Rastner, och låta henne korrigera Medievärldens påståenden om ”cynismen” bakom publiceringen. ”Oetiskt”, skriver Medievärlden vidare och den som inte sett tv-inslaget och inte kan bakgrunden till fallet kanske faktiskt tror på anklagelsen. D e t är oetiskt, menar jag.

Nåväl. Sådana påståenden om Expressen ska man få sprida, det är också tryck- och yttrandefrihet, och Medievärlden behöver inte ens hålla med den krönikör som tycker så här. Jag gissar att Medievärldens ansvarige utgivare, Axel Andén, faktiskt inte gör det och då kan man förstås fråga sig varför han ändå lägger texten på sin sajt? Svaret är, säkert, att han är publicist och tycker att mediekritik hör debatten till. Det har jag respekt, men jag vill ändå höja ett varningens finger för just okynnesanmälningar.

Ulf Nilson-debatten vänder också på begreppen. Om man läser artikelkommentarer och foruminlägg här och var på nätet så beskrivs Expressen – och jag – ofta som ”muslimkramare” och som ”landsförrädare”, som delar av ett ”medieetablissemang” som ”sviker svenskarna”. Men om man istället läser på bloggar och Twitter så är Expressen – och jag – snarare ”populister” som bidrar till ”ökad rasism” genom att ansvarslöst låta UIf Nilson komma till tals. Mångfald i debatten, följaktligen, och det är ju bra. Var och en får förstås tycka till om en tidning efter eget huvud, men ofta saknas det historiska och publicistiska perspektivet.

Expressen – och jag – har naturligtvis ingen ambition om att medvetet publicera något som bryter mot lagen. Det är befängt att ens antyda att den här tidningen, som grundades för att stoppa nazistiska strömningar och kampanjade mot apartheid, skulle tveka i ställningstagande mot främlingsfientlighet.

Vi fortsätter dessutom att vara tillåtande mot olika åsikter, som exempelvis fristående krönikörer som kanske formulerar sig annorlunda än tidningens ledarsida. Förra gången som Expressen anmäldes för en kolumn som inte ansågs passande bloggade jag också (”JK friar Ulf Nilson-krönika och försvarar fri debatt”) och citerade då JK:s beslut:

”Även för sådana yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande måste det finnas ett vidsträckt utrymme. I detta ligger också att sådana påståenden och andra uttryck som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte ska omfattas av kriminaliseringen.”

Nu har Expressen friats igen. De senaste anmälningarna handlade om en Nilson-krönika om Iran, och kritiken på främst Twitter handlade om hur Nilson hade formulerat sig om shiamuslimer. Jag uppfattade inte texten som olaglig och JK skriver i sitt beslut om att inte inleda någon förundersökning:

JK ger också en bakgrund till vad det egentligen handlar om, bortom all upprörd retorik. Efter att JK häromdagen friat den aktuella publiceringen skrevs flera onyanserade inlägg på Twitter, men JK sammanfattar i sitt beslut förutsättningarna så här:

Så långt JK, och möjligheten att anmäla dit bör finnas. Jag ska dock ärligt tillstå att jag som publicist finner jag det mer meningsfullt att argumentera för det fria ordet när det handlar om kollegor som fängslas, misshandlas och till och med dödas utomlands.

Svenska kritiker som vill använda skattepengar och arbetstid hos polis, åklagare och justitiekansler för att stoppa nyhetsförmedling och opinionsbildning i seriös och etablerad media bara att de helt enkelt inte tycker om det som skrivs, sägs och sänds… deras omsorg om tryck- och yttrandefrihet känns i jämförelse faktiskt sisådär.