Radioprogrammet ”Medierna” i P1 berättade just att Läkemedelsverket anser sig kunna beivra medier som publicerar journalistik som, enligt den statliga myndigheten, är att betrakta som otillåten reklam för receptbelagda mediciner.
Historien är förstås lite snårigare än så, men i korthet handlar den om att Läkemedelsverket agerat mot två privata läkemedelsbolag som skickat ut pressmeddelanden. Eftersom receptbelagda mediciner ju inte får marknadsföras mot allmänheten, och verket här betraktar journalister som just allmänhet eftersom de inte är receptförskrivande läkare, är pressreleaserna följaktligen inte tillåtna. Läkemedelsverket tolkar en EU-dom och på direkta frågor från ”Mediernas” reporter, Therese Rosenvinge, bekräftar myndigheten att man övervägt att agera mot medier som rapporterat om ett visst läkemedel och nämner specifikt Expressen.
Man baxnar. Det handlar alltså om Expressens prisbelönta medicinreporter Anna Bäsén – bland annat utsedd till ”Årets folkbildare”, bland annat föredragshållare om vårdfrågor i självaste riksdagen.
Anna skrev en artikel om ett läkemedel som Europeiska läkemedelsverket då var på väg att godkänna. (Idag säljs – den godkända – medicinen i bland annat Sverige.) Texten hade patientperspektiv, och här uttalade sig också läkare på Akademiska sjukhuset i Stockholm. Dessutom: i publiceringen redovisades att medicinen i fråga är dyrare än det vanligaste läkemedlet för de 180 000 drabbade svenskarna, samt att det dessutom var ytterligare två andra mediciner på väg ut på marknaden. Namnen på dessa angavs.
Kort sagt: detta var klassisk kvällstidningsjournalistik, skriven av en seriös medicinreporter som av Föreningen Vetenskap och Folkbildning beskrevs så här när hon prisades:
”Anna Bäsén har i flera omfattande grävande reportage visat hur utövare av alternativmedicin använder verkningslösa metoder, ibland till rena ockerpriser. Bland de verkningslösa metoder hon granskat ingår homeopati, överdosering av vitaminer och mineraler samt vissa pseudovetenskapliga blodanalyser.
Föreningen anser att Anna Bäséns insatser är särskilt betydelsefulla eftersom massmedia ofta har en förbluffande godtrogen inställning till alternativmedicin. Även myndigheter har en passiv hållning gentemot bluffmetoder och falsk marknadsföring. Anna Bäsén är verksam på tidningen Expressen.”
Så – varför är det då så allvarligt att Läkemedelsverket anser sig ha jurisdiktion också över medier som sprider information om mediciner, när myndigheten ju kan utöva samma kontroll över läkemedelsbolag?
Jo, det som publiceras i Expressen är journalistik. Expressen är, om man ska vara formell, en så kallad periodisk skrift med en till Patent- och registreringsverket anmäld ansvarig utgivare och Expressen skyddas därför av den svenska Tryckfrihetsförordningen, tillika världens äldsta tryckfrihetsförordning och dessutom en av Sveriges grundlagar.
Min uppfattning är att den direktör, de tjänstemän och den jurist som nämns i Läkemedelsverkets beslut – där man nämner möjligheten att ingripa också mot medier – ska hålla tassarna borta från journalistiken.
Det saknas inte privatpersoner, debattörer, organisationer, företag eller andra intressenter som med – till synes… – vällovliga motiv vill inskränka det fria ordet. Som med – till synes… – sakliga argument säger sig värna en seriös nyhetsförmedling och opinionsbildning.
M e n som, händelsevis, i just det aktuella fallet ändå vill anmäla till Allmänhetens Pressombudsman, anmäla till Justitiekanslern, lämna in en stämningsansökan, ja, kanske till och med ändra i grundlagen.
Alla säger sig värna tryck- och yttrandefrihet, men denna omsorg om allas vårt väl räcker sällan långt när någon känner sig granskad, missförstådd eller kränkt. Då ska man anmäla i syfte att – för den goda sakens skull! – sätta stopp för allt det man inte själv håller med om. Här handlar det om politik, ideologi, ekonomi och inte sällan egenintresse.
Nåväl. Sådan är journalisters vardag och, det får man väl ändå tillstå, vår vardag här i Sverige är förstås betydligt behagligare än många av våra kollegors på mer utsatta platser. Så kanske ska man förbise allt detta. Låta det bloggas, twittras, anmälas – samtidigt som vi fortsätter att göra journalistik.
Men: att statliga Läkemedelsverket sällar sig till den skammens lista av aktörer som vill få tidningar, radio och tv att inte våga eller vilja eller få publicera vad man anser relevant – det är faktiskt kort och gott just skamligt.
