I dag publicerar Expressen ett så kallat ”dokument”, ett fördjupningsreportage, om #prataomdet som ju var den tråd på Twitter som gav frilansjournalisterna Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen mediebranschens finaste utmärkelse: Stora Journalistpriset.

Twitter är en mikroblogg där man snabbt och enkelt kan diskutera. Det är bra. Men Twitter är mindre bra för svåra frågor som kräver längre svar. Och i går kväll skrevs det flera inlägg om hur Expressen.se förhåller sig till gammalt innehåll?

Det handlar alltså om att allt som tidigare publicerats inte finns kvar på sajten. Detta är egentligen inget nytt, men aktualiserades när @emanuelkarlsten tidigare uppmärksammade att hans blogg inte längre fanns kvar på Expressen.se

Bakgrunden är följande: Emanuels blogg – och flera hundra andra – prioriterades bort när vi bytte bloggverktyg från XCAP till WordPress och insåg att det skulle kräva manuellt arbete att föra över alla dessa bloggar. Det handlade om tid och kostnader, och ingen av dessa skribenter reagerade heller. Det handlar, som ni förstår, om bloggare som inte längre arbetar för Expressen, sådana som inte varit en aktiva sedan längre tid men också alla våra tidigare läsarbloggar som vi påbörjat att rensa bort och som över tid inte kommer finnas lagrade alls. Vi avsatte förstås resurser för att flytta över de bloggar som är viktiga för sajten.

Så långt är det nog självklart. Men det är också viktigt att känna till förutsättningarna för en sajt som Expressen.se som i cirka 15 år varit en av Sveriges största och som inte bara publicerat massor av journalistik från vår tryckta edition, alltså tidningen, utan också webbunikt material. Och som dessutom presenterat innehåll från leverantörer och partners på ett sätt som nog gjort att många ibland trott att det har varit vårt eget ”content”. Som vi kallar det.

För så här är det: det som du uppfattar som Expressen.se är i själva verket ett koncentrat av en radda olika publiceringsverktyg, databaser och servrar. Det kanske framstår som vore det bara en digital utgåva av en papperstidning, som ju i jämförelse produceras med ganska simpel teknik, men riktigt så enkelt är det inte.

Hela Expressen.se är ett sammelsurium av det ena och det andra, be mig inte förklara detta tekniskt, och en konsekvens är att varje uppgradering till nya versioner av publiceringsverktyget kräver prioriteringar. Vad ska vi behålla? Vad kan vi avstå? Var kan vi kompromissa?

Ännu större blir besluten om man gör ett plattformsbyte från en leverantör till en annan, och kanske ställs inför ännu större beslut. Exempelvis: kan vi strunta i att lägga tid på det-och-det som är gammalt och istället ägna utvecklingstid åt inte bara nytt innehåll utan också nya funktioner?

Det här inga konstigheter, men för att bara ta några exempel var det så att Expressens senaste uppgradering av Polopoly-publiceringsverktyget gjorde att vi avstod från att föra över en hel del gammalt innehåll till den nya sajten. Det försvann alltså. Prioriterades bort. Och när vi nu förbereder nästa flytt, från Polopoly till det Episerver-verktyg som Bonnier-ägda Bink tar fram, kommer det att bli så igen: vi avstår vissa saker – för att få andra nya.

Det krävs inte heller jättestora plattformsbyten för att redaktionerna måste prioritera; skiftet från XCAP till WordPress för våra bloggare var nog välkommet för både användare och besökare, trots att vi tvingades att välja bort bland annat gamla skribenter som inte längre jobbar för Expressen utan istället är profilerade medarbetare i andra medier.

Det sista är knappast kontroversiellt, det är nog få som tycker att Expressen.se ska vara en distributionskanal för journalister som valt att jobba för konkurrerande redaktioner, men låt mig ändå konstatera att detta för oss inte är någon stor sak. Det handlar ju inte om nyhetstexter utan, i vissa fall, om bloggar och krönikor. Vi hanterar dessa saker när de uppstår och i mån av tid, och i grunden handlar det om att förstå skillnaden mellan en mediesajt och ett mediearkiv.

En mediesajt publicerar journalistik. Ett mediearkiv lagrar journalistik.

Expressen.se är en mediesajt som hela tiden fattar beslut om nytt och gammalt innehåll. Min uppfattning är att en publicering av en text för, säg, fem år sedan är just en publicering och inte 5 x 365 dagars dito. Om det en (1) gång fattades ett aktivt publiceringsbeslut så är det vad man ska förhålla sig till om man vill anföra klagomål eller krav på det ena eller det andra, då kan man inte – retroaktivt – anföra att texten ifråga varit publicerad 1 825 gånger. Ett sådant resonemang är bisarrt. Varför dra gränsen vid antal dagar? Om man räknar per timme är det ju 43 800 publiceringar. Det är ju 2 628 000 minuter. För att inte säga 157 680 000 sekunder! Realtidsrapportering, eller hur…?

Jag nämner dessa absurda exempel på grund av att jag ibland blir kontaktad av personer som granskats av Expressen, men som vill göra en enda – avslöjande – publicering till många fler när de vill anföra sig publicitetsskada i diverse olika instanser.

Men: som jag nämnde är Expressen.se inget arkiv och det är inte bara givet, utan också okontroversiellt, att sajten inte innehåller allt gammalt innehåll.

Lika lite som att en text i den tryckta tidningen med automatik publiceras i alla upplagor och editioner, och så är det ju inte, lika lite bör man förvänta sig att en text på nätet finns kvar där för alltid. Vi ändrar i artiklarna, skriver om och uppdaerar faktauppgifter, och ibland slås en text ihop med en annan och ibland avpubliceras den helt. Den kan bli irrelevant och den kan, senare, uppfattas som felaktig. Då kan den försvinna.

Det kan också handla om respekt för den som texten handlar om, som kanske långt senare vädjar om avpublicering på grund av orimliga konsekvenser vid exempelvis arbetssökande. Alternativen är många fler.

På Twitter gjordes i går olika, märkliga, jämförelser. Någon antydde att SVT minsann inte skulle göra som Expressen sades göra (men glömde att Expressen.se ju innehåller mycket mer gammalt material än SVT Play). Någon annan jämförde avpubliceringar på Expressen.se med att bränna gamla tidningar (vilket vi i princip faktiskt gör, efter ett tag, men vi bränner ju inte arkivexemplar och om nu det var poängen ska man komma ihåg att också den tryckta utgåvan ändras mellan upplagorna och att allt innehåll naturligtvis inte kan sparas). Och så vidare.

Slutorden måste bli en påminnelse om att Expressen.se lika lite som någon annan mediesajt är ett mediearkiv, att vi ofta tvingas prioritera bort tillgängligheten till gammalt material på grund av tid och kostnader – och att detta är helt normalt.