Några ord om diskussionen om medier på Twitter, apropå helgens rapportering om terroristattackerna i Norge.

När man på mikrobloggen börjar spekulera om vilka redaktioner som förmodligen blir först med att identifiera massmördaren i Norge, så reduceras mediedebatten till en sorts en vadslagningsgissning. Som handlade det om, säg, trav eller fotboll. Men att identifiera en misstänkt gärningsman i tidningar, radio och tv är inte som att referera sportresultat: det är svåra publicistiska beslut som varje ansvarig utgivare – alltid! – våndas över.

På 140 tecken på Twitter framstår dock dessa eventuella namngivningsbeslut som om det bara handlade om varumärken. Om vem som ska ta ställning. Så är det ju inte.

Det handlar mer om publiceringsunderlag, uppgifter och källor – alltså om hur duktiga eller ambitiösa redaktionerna har varit, och om respektive medieföretags policy. Samt, ytterst, om utgivarens egen uppfattning baserad på en rad olika överväganden om exempelvis pressetik och tryckfrihetslagstiftning.

Presstraditioner och grundlagar är också viktiga att komma ihåg när man recenserar att tv-kanalen ”X” eller tidningen ”Y” i landet ”Z” identifierat en misstänkt; där kan det ju råda helt andra förutsättningar och där gör man kanske – läs: rimligen – helt andra bedömningar av den så kallade ”närhetsprincipen”.

Inget konstigt med det, och inget konstigt med att alla nyanser inte kan komma med i en kort tweet. Men just därför bör man nog vara försiktig med att recensera pågående publiceringar i tidningar, radio och tv eftersom det annars, påstår jag, framstår som lite ovärdigt när så viktiga frågor som identifieringsbeslut framstår som triviala eller självklara.

Eller ta det här med ”massmördare” eller ”terrorist”? Expressen använder båda begreppen, så kritiken riktas knappast mot oss, och en snabb genomgång av andra stora mediesajter i eftermiddags gav vid handen att man nästan överallt talade både om ”massmord” och ”terror”.

Ändå började det på Twitter hävdas att de etablerade medierna hade slutat att kalla den gripne – blonde – galningen för ”terrorist” och istället skrev ”massmördare”. Alltså: man politiserade orden och antydde rätt ogenerat att nyhetsmedierna skulle ha gjort skillnad, när det väl framkom att den anhållne mannen är en före detta Telia-anställd etnisk norrman som gillar Max Manus. Typ.

Men Dagens Nyheter vinjetterade åtta sidor med ”Terrrordåden i Norge”? Och Aftonbladet – liksom alltså Expressen – använde båda termerna? Och så vidare…

”Slapp och ogrundad mediekritik” skrev @MJSvD i går på Twitter, och bakom den användaren står Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson.

Jag klargjorde också hur det egentligen förhöll sig, men signaturen @blalinjen kallade mitt svar för ”…patetiska Tweet”. Martin Jönsson från Svenska Dagbladet svarade @blalinjen genom att konstatera:

”Det står terror i rubriker och vinjetter i alla tidningar. Det patetiska är att skälla utan att kolla.”

Vem @blalinjen är framgår inte rent ut av hennes presentation på Twitter, men en gissning är att det handlar om en kvinna som är anställd på en advokatbyrå och där arbetar med att hjälpa jurister.

@blalinjen har i så fall tidigare varit gästbloggare på en sajt som, händelsevis, drivs av den professor som är känd för att vilja inskränka tryck- och yttrandefriheten.

Den – eventuella! – kopplingen gör möjligen mediekritiken mer begriplig, men ibland kan man ju ändå känna som @markus_uvell som är Timbros vd och som i går skr… förlåt, twittrade:

”Ibland är Twitter enormt bra & kul, ibland som en usel fest: massa muppar sitter och hånflinande håller med varandra utan att tänka själva.”

Nåväl. Det här är kanske inte världens viktigaste sak, folk tycker ju till hela tiden – med mer eller mindre kunskap – men jag reagerar när det riktas orättvis kritik mot de journalister som i tidningar, radio och tv kämpar på mer eller mindre dygnet runt för att förmedla hem information om allt det hemska som har hänt.

Det är rätt svåra förhållanden på plats i Norge, med skadade och sörjande människor som man ska intervjua för att göra det obegripliga åtminstone någorlunda begripligt, och där står programledare och reportrar i direktsändning i tv och radio och gör sitt bästa. Där sitter reportrar och skriver texter och i Sverige sitter redigerare och redaktörer och försöker bringa ordning i, inte sällan, motstridiga uppgifter.

Att allt detta recenseras i realtid kanske man inte ska förhålla sig allt för mycket till, om man är ett av de etablerade eter- eller printmedierna, eftersom utvärderingen måste ske senare. Det har inte ens gått tre dygn sedan attackerna än.

Men att recensionerna – ”mediekritiken” – utgår ifrån direkta felaktigheter vill jag ändå, från semestern, reagera på. Det känns faktiskt inte rättvist mot alla journalister som arbetar med att berätta om massmördarens terrordåd.