Semestern började lugnt i dag, men i kväll gick jag igenom meddelanden och hittade ett SMS och ett missat samtal från ett privat mobiltelefonabonnemang tillhörande en reporter på SVT:s ”Rapport”. Och när jag sedan tittar ikapp nyheterna på SVT Play ser jag det här inslaget där en professor – som tar varje chans att skriva debattartiklar eller uttala sig om att Tryckfrihetsförordningen borde inskränkas – ännu en gång vill ändra grundlagen.

Det har han velat förut, kort sagt varje gång en mikrofon har stuckits fram, eller som i det här fallet när han fick ringa upp en tv-sändning från sin utlandsresa, så det var ju inget nytt. Det saknas sällan folk som vill synas i media, och den som vill ändra grundlagar blir då och då efterfrågad av redaktioner som inte kan sin historia eller den intervjuades personalia. Inget konstigt med det, dessvärre, och här har vi nog alla syndat i ambitionen att få några pratminus som särskiljer sig från sans och vett. ”Bra tv”, som det heter – men det funkar i tidningar också. Varje gång man kan en fråga påminns man om journalistikens begripliga begränsning: nämligen att vi – alla! – ofta måste förenkla allt för mycket. Då kan det bli så här.

Men det allvarliga är inte att en professor tar varje chans att inskränka tryck- och yttrandefriheten med allehanda argument. (Ibland är det fel på pressetiken, ibland på Tryckfrihetsförordningen, alltid att Sverige inte har gjort lag av Europakonventionen om personlig integritet… och så vidare. Men nu är det ju inte riktigt så enkelt, mer erfarna jurister gör ju andra bedömningar. Nåväl.) Det allvarliga är istället försöken att med populistiska argument vilja ändra grundlagen, denna gång meddelarfriheten, till men för inte bara alla medborgare som informeras av grundlagsskyddade medier med en ansvarig utgivare – utan också till fara för alla tjänstemän som vill förmedla uppgifter för spridning till allmänheten.

För det är vad det här handlar om. Meddelarfriheten ger tjänstemän rätt att meddela medier uppgifter som kan därmed kan komma oss alla till del, också om det föreligger exempelvis en förundersökningssekretess. Jag brukar aldrig kommentera källor eller arbetsmetoder eller enskilda fall eller publiceringar, men har gjort undantag för mordet på Olof Palme.

Tack vare meddelarfriheten kunde medierna, ofta Expressen, faktiskt, berätta om slarv och missförhållanden inom polisutredningen om mordet på statsministern och den som vill inskränka meddelarfriheten för poliser vill alltså låta den myndighet som har våldsmonopol och kan frihetsberöva människor få göra det utan risk för mediernas insyn via så kallade ”källor”.

För det är vad det handlar om. De som vill inskränka tryck- och meddelarfriheten försöker alltid tala vackert om att det minsann ska vara tillåtet att vara ”källa” om det råder ett allmänintresse, eller ”ett legitimit syfte” som professorn kallade det i SVT i går kväll, men det lugnar förstås ingen orolig eventuellt whistleblower.

För vem, om inte medierna, och ytterst den aktuella redaktionens ansvariga utgivare, kan avgöra vad som är legitimt att publicera? Vem hade avgjort om det var ”ett legitimt syfte” att tipsa Expressen om skandalerna inom den misskötta Palmeutredningen?

Spaningsledaren – som senare fick avgå? Säpochefen – som senare fick avgå? Rikspolischefen – som senare fick avgå? Justitieministern – som senare fick avgå? Alla fick avgå – på grund av just skandaler inom den misskötta Palmeutredningen, så vem skulle ha avgjort vad som hade varit ”ett legitimt syfte”?

Min gissning är det ligger nära till hands för myndigheter och deras chefer att mena att rätt mycket av det som medierna idag publicerar inte skulle ha ett sådant allmänintresse att tipsaren skulle förtjäna meddelarfrihet. Och bara oron för att det kan komma att göras en sådan prövning, skulle nog vara hämmande för många tipsare.

Nej, nyhetsvärdering ska nog göras av nyhetsredaktioner och inte av myndigheter eller domstolar eller professorer. Grundlagen har vi för att skydda oss mot populistiska förslag, och det är nog gott; var tid har sina hot mot tryck- och yttrandefriheten, och var helst någon vältalig person vill kritisera publiceringen ”X” eller ”Y” om personen ”Z” eller ”W” bör man erinra sig att detta endast är smak och tycke, och att de flesta av oss nog knappast vill att det fria ordet eller dess förutsättare – tipsarna, uppgiftslämnarna, meddelarna – ska recenseras juridiskt efter subjektiva förutsättningar.

Det finns, bör jag tillstå, just nu seriös debatt om varför meddelarfriheten bör utvidgas och den är relevant i ett samhälle där många anställda känner otrygghet på arbetsmarknaden och därför förtjänar denna ventil till offentligheten.

Att det då, samtidigt, i ett tv-inslag ska plockas billiga poäng utifrån en News of the World-affär i England som saknar all relevans för det svenska medieklimatet känns inte något som man ska behöva ägna sin första semesterdag till. Kanske var det bra att jag inte såg SMS eller svarade i telefon?

Eller inte? ”Locket på”, sa SVT om Expressen trots att man inte ens mejlade mig, och kanske borde jag klargjort helheten i en intervju? För tryck- och yttrandefriheten är för viktiga saker för att överlåta till populistiska debattörer.

Vad hade polisen, informationsdepartementet eller domstolarna i Eritrea förresten sagt om Dawit Isaaks artiklar i tidningen Setit för snart tio år sedan? Hade makten där tyckt att det som stod i Setit hade ”ett legitimt syfte”? Skulle inte tro det…