Här är en förstasida från 2006 som är mer aktuell än man kan tro, eftersom jag själv i förra veckan förhördes som misstänkt för anstiftan till vapenbrott. Publiceringen nedan handlar om den så kallade Mockfjärdsrevolvern, den som användes vid ett rån och som enligt rikskriminalpolisen kan vara mordvapnet på Sveavägen 1986. Problemet var bara att revolvern försvann efter, och därför inte kunde provskjutas av Palmegruppen.
  
   Ändå kom den till slut till Palmeutredarna, och det var Expressens grupp för undersökande journalistik – ledd av Christian Holmén – som efter flera års arbete lejde egna dykare och hämtade upp Mockfjärdsrevolvern från en sjöbotten på en helt annan plats än där polisens egna dykare hade letat.
   Mockfjärdsrevolvern överlämnades omedelbart av Expressen till rikskrim, som tacksamt skickade den till SKL för undersökningar. Det har dock inte gått att fastställa om detta är vapnet som användes vid mordet på Olof Palme eller inte.
   Men – snacka om undersökande journalistik, och dessutom filmade Expressen TV under vattnet när revolvern grävdes fram ur dyn:

   Jag påminner om den här historien eftersom Expressens journalister, naturligtvis, inte misstänktes för något brott efter att ha lämnat in Mockfjärdsrevolvern.
   Inte heller misstänktes den reporter som tidigare, händelsevis i Malmö, köpte en kpist och gav den till polisen efter att ha dokumenterat det hela på två tidningssidor.
   I oktober, under jakten på den så kallad malmöskytten Peter Mangs, beslöt Expressen att kontrollera politikers och polisers påståenden om att den illegala vapenhandeln var så omfattande i Sveriges tredje största stad att det var enkelt att få fram vapen. Bland annat hade länskriminalpolisen, men även kommunalrådet Ilmar Reepalu och riksdagsmannen Allan Widman, krävt hårdare vapenlagar. Och integrationsminister Erik Ullenhag åkte ner till Malmö för att diskutera skjutningarna. De var inte ensamma att oroas, också justitieminister Beatrice Ask och oppositionsledare Mona Sahlin besökte Malmö.
   Det var kanske heller inte så konstigt. Gänguppgörelser med handeldvapen, bussar som besköts, ungdomar som sprang omkring med vapen – bland annat en 15-åring med en kpist. Och så då, förstås, alla dessa attentat som föreföll riktade mot malmöbor med utländsk härkomst. Det som hände i Malmö blev en världsnyhet, och polis och politiker krävde alltså lagändringar.
   Men stämde deras påståenden?
   Det ville Expressen ta reda på.
   Mitt uppdrag till nyhetsredaktionen var att granska om polisen och politikerna hade rätt: kunde man enkelt och snabbt köpa ett illegalt vapen i Malmö? Om det var så lätt som det sades gav det stöd åt att situationen i staden gått över styr. Om det inte var så lätt som det sades, var det av stort allmänintresse att kunna avslöja att kraven på hårdare lagar kanske var begripliga debattutspel givet det pressade läget – men att det, faktiskt, kanske inte var så lätt som det hade sagts att köpa ett illegalt vapen.
   Nåväl. För att göra en lång historia kort sa jag till mina medarbetare att vi skulle försöka anskaffa ett vapen och omedelbart överlämna det till polisen, precis som vi har gjort tidigare. Vi skulle också, som tidigare, dokumentera detta för våra 1,6 miljoner läsare och det eventuella vapenköpet skulle skildras i en samlad publicering om debatten och den illegala vapenmarknaden.
   Allt detta gjordes. Vi intervjuade tullen, polisen, politiker och kriminella. Vi publicerade ett så kallat ”dokument”, genomförde ett vapenköp och kontaktade omedelbart polisen som hämtade pistolen. Stort reportage i tidningen om den allvarliga situationen, och ett illegalt vapen färre på gatorna. Så långt allt väl.
   Men en polisanmälan om vapenbrott upprättades och nu utreds om flera anställda på Expressen har gjort sig skyldiga till brott. Den anmälan har jag ingen synpunkt på, det är bra att brottsmisstankar utreds och det är rimligt att rättsväsendet går till botten – om man nu kan säga så här, det hade kanske varit mer relevant med Mockfjärdsrevolvern – med hur det egentligen gick till.
   Det är också bra att polis och åklagare i Malmö i sina förhör varit noga med att respektera meddelarfriheten, några frågor om Expressens källor – eller om detaljuppgifter om vapenköpet – har inte ställts. Expressen skulle heller aldrig röja uppgifter som närmare skulle beskriva var, när eller hur vapenköpet gjordes.
   Jag och mina kollegor nekar naturligtvis till brott. Vi hade inget brottsligt uppsåt och vår ambition var endast att journalistiskt granska polisens och politikernas påståenden om den illegala vapenhandeln. En sådan granskning låter sig inte bara göras genom att tala med personer eller läsa statistik, under en så speciell situation som den i Malmö i höstas kan det hävdas ett och annat om kriminalitet och vapen – det är förståeligt – och antalet polisanmälningar och domar kan förklaras av ökad anmälningsbenägenhet. Och så vidare.
   Så för att kunna undersöka påståendena om den illegala vapenmarknaden beslöt vi att försöka söka upp den, köpa en pistol och omedelbart lämna vapnet till polisen – vilket också skedde. Det fanns naturligtvis inget uppsåt från mig eller mina kollegor att inneha, använda eller vidareförsälja den pistol som gav till polisen.
   Det är också viktigt, tycker jag, att upprepa att det var jag ensam som beslutade om genomförandet av den här undersökningen. Som ansvarig utgivare har jag ensamansvar enligt Tryckfrihetsförordningen, och med min suveräna rätt att besluta om vilken journalistik som Expressen ska bedriva följer också mandatet som chefredaktör: nämligen att vara chef över redaktionen och bestämma vilka journalistiska arbetsmetoder vi ska använda oss av.
   Här var det alltså jag som meddelade ett flertal Expressen-chefer vad som skulle göras, och flera medarbetare på redaktionen och på fältet utförde sedan den av mig beställda granskningen. Det var i själva verket fler än de som nu polisutreds som var involverade i arbetet, och under förhöret ifrågasatte jag också – vänligt – hur man valt ut vilka som skulle förhöras och delges brottsmisstanke?
   Nåväl. För åklagaren gäller nu att ta ställning till om jag och Expressen-journalisterna har agerat brottsligt? Om han anser det, då kan vi åtalas. Av vapenlagen framgår dock:
   ”7 § Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen eller ammunition till en polismyndighet, får åtal mot denne för olovligt innehav av vapnet eller ammunitionen väckas av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Lag (2000:147).”
   Under förhöret, som polis och åklagare genomförde både artigt och sakligt, diskuterade vi bland annat reportrars arbetsmetoder och jag berättade lite om hur man bedriver undersökande journalistik. Hur reportrar ibland infiltrerar kriminella verksamheter och hur medier ibland brottsprovocerar, som när vi skickar fram personer med olika utseende till krogdörrar för att se om vakterna gör sig skyldiga till olaga diskriminering.
   Jag berättade också om en rad kända exempel från journalisthistorien, som när Jan Guillou körde för fort på allmän väg för att bevisa att den morddömde Keith Cederholm inte kunde vara den gärningsman som polis, åklagare och domstol hävdade. Cederholm friades, och Guillou fick journalistpris. Jag berättade också om hur TV4-reportrar ringde ett amerikanskt (CIA-)flygbolag från Rosenbads lokaler för att kunna ställa frågor om flygrutter med misstänkta terrorister förespeglandes att man ringde från regeringskansliet, vilket förvisso var sant rent geografiskt men kanske inte hela sanningen. Men CIA blev avslöjat, stor politisk skandal och journalistpriser också till Kalla Fakta-gänget.
   Inga jämförelser fall till fall, men som exempel på hur reportrar ibland tvingas arbeta med samhällsviktig journalistik var det bra att kunna vara konkret. Jag tror att medierna ska vara försiktiga med kontroversiella arbetsmetoder, men inte sällan är det nödvändigt att lämna presskonferenser och pärmar med statistik och ge sig ut i verkligheten för att undersöka vad som verkligen sker.
   Och ett illegalt vapen hamnade i alla fall i polisens försorg tack vare vår rapportering i oktober i fjol, det är i alla fall något.