Journalistik är också presentation.

Gärna gjord med humor.

I går kväll var Expressens nya podcast, ”Pådden med Olsson & Ekwall”, nummer ett i sin kategori ”Sport & Fritid” på iTunes. En podd är ju en sorts radioprogram som man kan ladda ner i datorn eller telefonen och lyssna på när man vill, och att vi direkt rusar upp i topp är förstås kul.

Grattis, Mats Olsson och Patrick Ekwall!

Men!

Jag skriver ofta om tittarrekord för Expressen TV eller om att allt fler väljer Expressens mobilsajt, men en sån här helg – med hockey-VM och Eurovisionsschlagern – vill jag gärna också framhålla det klassiska tidningsmakeriet.

## Löpsedlar och förstasidor är inte bara journalistik, att göra dem är också konst. Alla som har åsikter om formuleringar kan ju försöka sammanfatta en händelse, vilken som helst, på 1-4 rader där varje rad får innehålla max 5-8 bokstäver…

## Lycka till!

Och:

När ni har fått välja ert eget ämne är det dags för nästa utmaning, nämligen att göra en ny rubrik och då med dagens största nyhet eller snackis.

Inte så lätt.

Det är därför jag blev så glad när jag såg gårdagens förstasida i bilagan SPORT-Expressen och anslaget ”NU FÅR NI STRYKALAINEN”. Det handlade förstås om Sverige-Finland i VM-semifinal, och en ny version av ett grepp från 2007 som sportredigeraren David Sandberg tog då.

Nu var det sportchefen Daniel Berglund och biträdande sportchefen Mattias Eriksson som spånade fram att skådespelaren Jarmo, känd från K-Rautas tv-reklam, borde vara med. Berglund fick honom att ställa upp, reportern Oskar Lund löste logistiken utanför Helsingfors och fotografen Alexander Donka tog bilden där. Sedan ritade Linus Björkestedt sportbilagans förstasida.

David Sandberg, som alltså gjorde orginalet, lade till ”…AV DET RÄDDA VIRKET” om det finska hockeylaget när han såg att skådespelaren på bilden var känd från tv-reklamen för ett trävirkesföretag…

## Man kan tycka att såna här omslag är konstruerade, och det är de ju, men det behövs mer glimten i ögat i medierna.

Just sport genererar ofta sådan här kreativitet.

I går hade vi också bilder på schlagerstjärnorna Robin Stjernstedt och Carola i Tre Kronor-tröjor, framråddat av nöjesreportern David Lillemägi, som en blinkning till de klassiska förstasidorna 1991 efter att Carola vunnit schlager-EM och Tre Kronor hockey-VM. Den gången var det Leif Ohlsson som ritade ettorna under Bosse Anderssons chefande.

Just att ta så kallade ”grepp” är viktiga. Som 1997 när häcklöparen Sven Nylander avslutat sin karriär, och reportern Thomas Pettersson ­– inte att förväxla med sin namne på dagens sportredaktion – övertalade vaktmästarna på Stockholms stadion till att ge honom sista häcken på upploppet och dök upp med den på krogen där Nylander firade…

…samma ”vänta ut”-taktik tillämpade reportern Mattias Lühr och fotografen Nils Petter Nilsson efter vårens avbrutna allsvenska fotbollsmatch mellan Djurgården-Mjällby när någon kastade in ett päron. De väntade i tre timmar och fick sedan den enda bilden på päronet.

Ibland får man vänta ännu längre: som under fotbolls-EM 2012 när reportern Diamant Salihu , mitt i natten, lät projicera en bild på Zlatan Ibrahimovic på självaste Big Ben i London bara för att få skriva ”BIG BENG” på förstasidan.

## Det här blir lite nördigt, jag inser det, men historiska tidningssidor gör inte sig själva.

Ibland är de också omtag. Expressens kanske mest kända löpsedel, den från 1968 om hjärttransplantationen i Sydafrika, spreds faktiskt bara i andraupplagan. När redaktionschefen Sigge Ågren kom in kastade han den första formuleringen och ändrade till ”SVART HJÄRTA…” och resten är mediehistoria.

Daniel Blom ritade 1991 förstasidan om kommunismens död som en begravningsannons – genialt – och med Bengt Bengtzon som nattchef skrev vi bara ett ord – ”KRIG” – på förstasidan när USA anföll Irak samma år.

2001 struntade editionschefen Lars Näslund helt i rubriker dagen efter World Trade Center-attackerna. Bara en bild på skyskraporna som rasat.

Men frågan är om inte Åke Anderssons förstasida från den 31 december 1960 tar priset?

Siffrorna fungerade ju åt bägge håll, så-att-säga, så han gjorde ettan åt båda håll.

Förstasidor och löpsedlar som dem jag minns här gör tidningarna förstås inte varje dag.

## Men en stor utmaning är att börja bli lika bra i berättandet i de digitala kanalerna. Det finns fortfarande mycket att göra med redigeringen av desktop- och mobilsajter och det gäller världens alla ledande medier.

Just nu sitter jag i Svea hovrätt i Stockholm och lyssnar på huvudförhandlingen mellan Expressens förre ansvarige utgivare, Otto Sjöberg, och en man som anser sig förtalad av Expressen. Jag tycker att den här processen ger en intressant inblick i hur olika som man kan uppfatta vad som är publicitetsskada.

Den man som stämt Sjöberg och Expressen är inte ens här. Ändå är det, faktiskt, honom som det handlar om: mannen – eller: våldsmannen! – hade på 1990-talet en relation med en kvinna som han sedan började att förfölja. Gång på gång har våldsmannen också lagförts för sina övergrepp.

I korthet: 1997 låste våldsmannen in kvinnan och misshandlade henne, han pistolhotade också kvinnan – samt några ungdomar som försökte ingripa till hennes försvar. Mannen fick sju månaders fängelsestraff och besöksförbud, vilket han överträdde flera gånger. 1999 dömdes han bland annat för grovt olaga hot mot en av kvinnans systrar, samt för grovt skadegörelse mot en annan syster. I mars 2002 släpptes våldsmannen från fängelset, och då hade samhället gett kvinnan skyddad identitet och hon hade flyttat till en ny ort. Men helvetet hade bara börjat.

2003 spårade våldsmannen upp kvinnan, övermannade henne och förde sitt offer till en sommarstuga där hon utsattes för bland annat grov våldtäkt. Polisen utfördade rikslarm och sex dagar efter försvinnandet fritogs kvinnan – då bunden till händer och fötter och med silvertejp över munnen. Hos våldsmannen fann polisen också kamouflagekläder och vapendelar.

När Expressen berättade om kvinnovåldet och exemplifierade detta med våldsmannen redovisades hans namn och bild, och han dömdes senare för bland annat olaga frihetsberövande, olaga hot och grov våldtäkt. Åklagaren krävde livstids fängelsestraff, men Göta hovrätt fastställde påföljden till åtta år bakom galler.

Personligen tycker jag att det här fruktansvärda fallet var viktigt att belysa. Den våldsman som tryckfrihetsprocessen nu handlar om var uppenbarligen mycket farlig, och det var av stort allmänintresse att beskriva fallet så konkret som möjligt.

Våldsmannen var dock missnöjd och gick till domstol, men Stockholms tingsrätt friade den tidigare ansvarige utgivaren för Aftonbladet, Anders Gerdin, samt den tidigare ansvarige utgivaren för Aftonbladet.se, Kalle Jungkvist. Även Otto Sjöberg, som alltså var chefredaktör för Expressen, friades på hela 38 av 39 punkter av påstådda förtal. Men när det gällde en löpsedel som publicerats av Expressen fällde tingsrätten Otto Sjöberg. Ur domen:
”På grund av uppgifternas beskaffenhet, den stora spridning som uppgifterna fått och den exceptionellt stora exponering av NN (mannen ifråga) som följt av publiceringen på löpsedeln finner tingsrätten att Otto Sjöberg i egenskap av då ansvarig utgivare för tidningen Expressen ska dömas för förtal.”

Något skadestånd skulle våldsmannen dock inte få av Expressen, ansåg domstolen:

”I detta fall har NN enligt en lagakraftvunnen dom uppsåtligen gjort sig skyldig till synnerligen allvarlig brottslighet. Han måste ha förstått att det rörde sig om brott som skulle kunna leda till en ingående rapportering i media. Detta har dock inte avhållit honom från att begå brotten.”

Otto Sjöberg och Expressen överklagade tingsrättens dom och därför sitter vi just nu i hovrätten. Våldsmannen, som företräder sig själv och inte har något ombud, har inte dykt upp i dag och därför har rätten avvisat hans överklagande. Så förhandlingen, där vi just nu ser en film med våldsmannens berättelse från tingsrätten, behandlar nu bara yrkandet om att Otto Sjöberg och Expressen ska frias.

Juridiska processer om det som publicerats är inte ovanliga. Både Sjöberg och Gerdin, händelsevis, fälldes tidigare för publiceringar av spelbolagsannonser – men friades nyligen i Högsta domstolen. Sjöberg är tidigare dömd för förtal av en skådespelare, Gerdin är också dömd för förtal och Kalle Jungkvist är dömd för hets mot folkgrupp.

Många kända publicister har alltså i sin egenskap som ansvariga utgivare hamnat i rätten, och så är också systemet tänkt att fungera. Den som anser sig utsatt för en brottslig publicitetsskada ska kunna få sin sak prövad inför tryckfrihetsjury och domstol.

Till som fällts hör bland andra Christina Jutterström och Joachim Berner, som båda dömts för förtal. Själv är jag fälld för anstiftan till vapenbrott efter Expressens uppmärksammade granskning av illegala vapen 2010. Tidigare i år friades Göteborgs-Postens förre ansvarige utgivare Jonathan Falck för förtal, men i olika instanser pågår nu förtalsprocesser av olika slag riktade mot bland andra Dagens Nyheters förra ansvariga utgivare Gunilla Herlitz, Aftonbladets publisher Jan Helin och Sydsvenskans förra ansvariga utgivare Daniel Sandström. Jag har förstås inte tagit med alla exempel här, Bo Strömstedt var väl – om jag minns rätt – stämd fem eller sex gånger, men fälldes aldrig.

Många fler utgivare har försvarat sig i domstolar, och ärendena har varierat. För drygt ett år sedan satt jag i Stockholms tingsrätt och vittnade under en annan huvudförhandling, då var det en annan våldsman som hade stämt Otto Sjöberg – den personen hade redan fällts för ett 20-tal brott innan han misstänktes och frihetsberövades för ett grovt brott. Den våldsmannen, som bland annat dömts för att ha varit våldsam mot en kvinnlig polis efter att han åkt buss utan biljett och dessutom misshandlat sin egen mamma när han pressade henne på pengar, påstod att Expressen hade gjort sig skyldig till 52 olika förtalsbrott. Otto Sjöberg friades dock på alla punkter.

Hur det går nu vet jag inte. Men det är ett viktigt journalistiskt uppdrag att bevaka kriminalitet, som kvinnovåld, och jag hoppas att Otto Sjöberg frias.

TV4 News läggs ner. Jag kommenterar beskedet från Nyhetsbolagets styrelse för Resumé här, men mer intressant är kanske vad jag skrev – spekulerade! – inför lanseringen av 24-timmarskanalen: ”Jag tror på TV4 News om den har högt tempo och görs extremt prestigelöst”.

Det är alltid tråkigt när så ambitiösa innehållssatsningar som TV4 News inte lever vidare, men vi ska komma ihåg att TV4 fortfarande gör relevant nyhets- och samhällsjournalistik i sin huvudkanal – TV4 – där program som ”Nyheterna” och ”Kalla fakta” drar stor publik och vinner priser. Det hade varit fantastiskt om också Sverige hade kunnat få en dedikerad nyhetskanal, men man måste ha respekt för styrelsens beslut om det nu är så att möjligheterna till lönsamhet bedöms som ringa av dem som har hela beslutsunderlaget.

Teorierna om varför nyhetskanalen inte blev till samma framgång som föregångarna i Norge, Danmark, Holland, Polen – ja, i många andra länder med jämförbara marknader – är många. Det sägs nu starka ord om satsningen från flera medarbetare på Nyhetsbolaget och de känslorna får man också ha respekt för; engagemanget i TV4 News har varit stort och det förståeligt att besvikelsen är stor, också om ägarnas analys om ekonomin är rimlig.

Snacket i branschen går ungefär som jag sammanfattar nedan  – men lika lite som någon annan utomstående kan jag säga vad som stämmer här. Det finns säkert ännu fler teorier i svang, och kombinationer av dessa, men detta är vad jag hört glunkas:

TEORI 1: ”Nyhetskanalen var en bra idé, men tajmingen var fel. När TV4 News startades hade redan många tidningar en omfattande tv-verksamhet på nätet och mediekonsumenterna hade redan börjat titta på tv på olika on demand-tjänster på sina mobiltelefoner och läsplattor. Att då lansera en linjär broadcast-kanal var för sent.”

TEORI 2: ”Nyhetskanalen fick för små resurser för att kunna lyckas. Inga sena sändningar, inte tillräckligt med medarbetare för att kunna förlänga bevakningen vid stora nyhetshändelser. Initialt var det för snålt med cross promotion för TV4 News i stor-Fyran, alltså kanalen TV4, och dessutom hade TV4 News ingen egen nyhetssajt.”

TEORI 3: ”TV4 News såldes in till sponsorerna som en up market-kanal, eftersom det konceptet fungerat i grannländerna, men saknade den lite ruffigare nyhetspuls som en nyhetskanal fordrar. Program om vetenskap och långa Göran Rosenberg-intervjuer låter bra hos mediebyråer, men ger ingen nyhetskänsla. När det var snökaos i Stockholm sände TV4 News istället en repris från BBC World… och så vidare.”

TEORI 4: ”Det var inget fel på innehållet, att det tar ett år eller så att sätta innehållstänket och gå från program till mer nyhetspuls är inget konstigt. TV4 News var rätt bra på slutet. Men affärsmodellen var feltänkt; distributionen för dyr och publikprognoserna för positiva. Det blev till en omöjlig ekvation – trots att TV4 News var en bra kanal.”

TEORI 5: ”TV4 News läggs bara ned på grund av Bonniers lönsamhetskrav på verksamheterna, efter flera dyra förvärv av betal-tv-kanalerna C More samt tidskriftsförlag i USA är koncernen hårt skuldsatt. Planen var att ge TV4 News tre år att tjäna pengar, och det hade kanalen kanske klarat – om Bonniers fortfarande hade varit lika långsiktiga som förr.”

Detta är fem olika teorier, med lite olika ingångsvinklar, men det finns förstås fler. I sociala medier och i branschmedier har jag sett medarbetare på Nyhetsbolaget hävda ännu fler orsaker – men det är som sagt omöjligt för en utomstående att bedöma detta.

I söndags skrev jag en krönika om vikten av långsiktiga medieägare. Då syftade jag på dagspressens viktiga uppdrag i en demokrati, som civilsamhällets vakthund, men min önskan kunde också gällt tv-branschen. Dock är det så, och det föreföll också facket på Nyhetsbolaget hålla med om i de kommentarer som jag såg i går, att det måste finnas en hållbar ekonomi. Om TV4 News förlorar många miljoner kronor och ledning och styrelse inte ser några möjligheter att vända utvecklingen, då är det ohållbart att driva TV4 News vidare. Hur gärna vi tittare än vill se den.

Först: stort tack alla som i går hörde av sig och gratulerade mig till att ha utsetts till ”Årets branschpersonliget”. Era mejl, SMS och tweets var mycket vänliga.

Jag har faktiskt varit nominerad två gånger tidigare, och nu löd Sveriges Mediebyråers jurys motivering:

”Årets Branschpersonlighet väcker känslor och engagemang. Han vågar ta icke-konventionella beslut och bangar aldrig en debatt. Få mediechefer missionerar så ihärdigt för sitt medieslag – oavsett om det gäller journalistik eller affärsmodell. Han är lyhörd, intresserad och vet att framgång endast nås genom blod, svett och tårar. Han utmanas varje dag av stenhård konkurrens, kryddat med en offline-publicism i dramatisk förändring. Under 2012 har han öppnat fler kanaler för både journalistik och annonser med live-tv, debattprogram och nyhetsmagasin bygger han ett mediehus för framtiden”.

I fjol gick detta pris till Spotifys grundare Daniel Ek, men såna här priser är förstås bara en uppmuntran. Jag har suttit i flera juryarbeten, och också om man skulle uppmärksamma 100 olika personer finns det lika många till – minst – som lika gärna hade kunnat prisas.

Det som nämns i motiveringen hanteras ju dessutom av många duktiga medarbetare. Grattis till er!

Här är hela kvällens debatt på Publicistklubben (PK). Det skulle handla om ”tv-kriget”, men blev mer till ett sakligt samtal om utvecklingen på tv-marknaden där alla var rätt överens. I panelen deltog Robert Aschberg, som ju varit programledare och lett produktionsbolaget Strix och dessutom är ordförande i tv-producentföreningen, Viveka Hansson, som är programdirektör för nyheter och samhälle på TV4, Martin Jönsson, som är biträdande programdirektör på Sveriges Radio men som tidigare bland annat mediebloggade på Svenska Dagbladets sajt, samt undertecknad. Den som modererade oss var PK:s ordförande Stina Dabrowski.

Diskussionen är intressant för dig som är intresserad av nya medier i allmänhet och tv i synnerhet. Om du inte är lika upptagen av hur broadcast-kanalerna ska möta den nya konkurrensen, så kan man nog sammanfatta debatten ungefär så här:

Aschberg konstaterade att tidningarna är vana vid snabb nyhetsförmedling på ett sätt som en traditionell tv-kanal inte är, av rätt självklara skäl eftersom det man kallar för för ”teve-teve” ju så länge varit en tekniktung och inte särskilt konkurrensutsatt verksamhet. Aschberg vittnade också om att denna insikt nåt de allra högsta cheferna på de svenska tv-bolagen.

Hansson sade att TV4 har mycket av lära av tidningarnas effektivitet i nyhetsarbetet, men påminde också om den enorma kompetens som finns på TV4 – och SVT – när det gäller berättande i tv. Hon sa också att den linjära televisionens tablålagda nyhetsprogram också tjänar ett delvis annat syfte än den snabba live-tv som tidningarna gör direkt när det händer något. Och att båda behövs.

Jönsson menade att det som sker nu – alla satsningarna på rörlig bild – är ett resultat av förändrade beetendemönster. Kort sagt: det är nu publiken finns, det är nu tillräckligt många vill titta på tv i datorn eller mobilen. Jönsson påminde dock om att störst av alla är Youtube, och att det är Sveriges Televisions Play-tjänst som drivit på utvecklingen bland svenska aktörer.

Flera i publiken yttrade sig – som förre TV4-medarbetaren Lennart Ekdal, nuvarande TV4-reportern Ulf Kristofferson och Expressens Niklas Svensson. Dessutom fick Ulf Johansson, som chefar på SVT Nyheter, ordet och sade att SVT har en del att lära av tidningarnas snabbhet – och att man verkligen lär sig nu.

Så är det säkert, ökad konkurrens gör ju alla mer fokuserade, och i någon mening bekräftade Johansson därmed också min tes: nämligen att tittarna är vinnare när det finns mer att se på. Eller min tes. Alla på scenen sa nog samma sak om det förbättrade utbudet, och det var ungefär så det var den här måndagskvällen.

Jag har stått på PK:s scen förr och där kan det vara lite tjuv-och-rackarspel i replikskiftena, men det var skönt att detta blev till något som syftade till att alla skulle lära sig lite mer. Några givna svar finns det ju inte heller på alla kloka frågor om framtiden.

Låt oss hoppas att morgondagens medieägare är lika långsiktiga som sina företrädare – oftast familjeanfäder.

Privatfinansierad journalistik är för viktig för att jämföras med vilken annan affärsverksamhet som helst.

Det är i bästa fall omställningens tid för mediebranschen nu. I sämsta fall står vi inför undergången. Det saknas i alla fall inte domedagsprofetior:

– Vår affärsmodell har havererat, säger Sydsvenskans publisher Lars Dahmén i en podcast om den egna tidningens problem.

– Dagspressens affärsmodell med största delen annonsintäkter har slutat att fungera, säger professorn i journalistik Gunnar Nygren i senaste Journalisten.

– ”Skulle du rekommendera en 15-åring att börja plugga till journalist? Nej, jag tror inte det”, skrev branschtidningen Resumés chefredaktör Claes de Faire i en ledare.

Utmaningar saknas allltså inte.

## Det är nu medieägarna prövas. Att ge ut en tidning, oavsett om den sprids på papper eller digitalt, är ju inte som att sälja vilken produkt som helst.

Att bedriva publicistik med kommersiella förutsättningar är nämligen något annat än vinstmaximering; tidningsägaren måste få avkastning – bland annat för att kunna återinvestera i nya innehållsatsningar – men har också axlat ett större ansvar: att hålla det demokratiska samhället med vakthund, med en varelse som inte bara skäller på dem som missköter sig – utan också kan bita den hand som föder vakthunden.

Journalister i koppel gör sällan bra journalistik, men nu är det prövningens tid. Kommer redaktionerna att gå i takt och också i framtiden acceptera ofta försämrade förutsättningar för att fullgöra sitt uppdrag?

Här har ägarna ett ansvar.

## Den omställning som branschen nu går igenom är nödvändig. Trots att svenskarna är världens fjärde flitigaste folk i att läsa papperstidningar, så ser det inte längre ut som förr. Om desktopdatorn trots allt blev till ett ständigt uppdaterat komplement till den tryckta utgåvan, så innebär den smarta mobiltelefonen något annat: en brutal kannibalisering av den gamla medievanan, en genomgripande förändring av hur vi inte bara kommunicerar och betalar och roar oss – utan också hur journalistik distribueras och produceras.

Hela mediebranschen kommer att förändras snabbare än till och med de mediehus som ligger längst fram, bland dem Expressen, idag spår.

I förrgår var jag på landet och behövde inte ansluta mitt vanliga tv-operatörsabonnemang där, det gick lika bra ändå – eftersom jag streamade tv från min mobiltelefon till min platt-tv.

I går var jag på Bruce Springsteen-konsert. Tror ni att de som stod längst framme vid scenen applåderade? Ja, några – ibland. Men många höll mest upp sina mobiltelefoner för att själva filma och ta bilder. De ville inte vänta på några höjdpunktsklipp på gammelmediasajterna.

För dagspressen är det därför dramatiska dagar. Veckan som gick meddelade Östran i Kalmar att halva redaktionen ska bort och Dagbladet i Sundsvall blev först ut av Mittmedia-tidningarna med en ny, mallad form – vars egentliga syfte är att spara på antalet redigerare.

Så ser lösningarna ut nu: stora nedskärningar på jättar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och snart Sydsvenskan. Uppgifter om att Göteborgs-Posten går med förlust.

Och överallt så kallade synergier; i en krönika i Journalisten larmar Publicistklubbens förre ordförande Ulrika Knutson om att Promedia-koncernens tolv tidningar samordnat sig så mycket att stora regionaltidningar som Nerikes Allehanda och Vestmanlands Läns Tidning inte längre har självständiga kulturrredaktörer, utan bara en featureredaktion där Kultur & Nöje är en underavdelning.

## Rätt eller fel? Det bara respektive tidning avgöra, men trenden är tydlig – och oroande.

Promedia, som är en del av Stampen-koncernen, samordnar så mycket att man kan undra om exempelvis lilla Länstidningen i Södertälje är betjänt av att, indirekt, vara med och sponsra stora Göteborgs-Posten? Men, som sagt, det vet nog LT- och GP-cheferna bättre än jag.

Min poäng är att det står och väger nu för publicistiken, för det professionella redaktörskapet, för innehållet inom pressetikens självsanerade ramar.

Det tippar inte åt det ena eller andra hållet idag, knappast heller i morgon eller ens i övermorgon.

Men här talar vi om mediehus som i kanske över ett sekel – 100 år! – har tagit ansvar för den demokratiska renhållningen på sina orter.

Därför är det så viktigt att de håller i. Familjen Hamrin med Hall-pressen, familjerna Hjörne och Hörling med Stampen och NLT, familjen Ander med NWT-gruppen, Gota Media och alla andra.

## Ingen kan anklaga de svenska tidningskoncernerna för att vara kortsiktiga, det finns en lång tradition att försvara här, men det man kan befara nu är att teknik- och konsumtionsutvecklingen går så snabbt att inte mediehusen hinner med. Att de redaktionella resurserna rustas ner för snabbt.

Det har dock varit lönsamt att ge ut tidningar och är det fortfarande för många;

• Aftonbladet tjänade 312 miljoner kronor i fjol och ägs av Schibsted, ett norskt börsbolag som bland sina 20 största ägare har nästan bara internationella investerare.
• Expressen har varit lönsam tio år i följd och gjort en miljard kronor i vinst. Expressen ingår i Bonniers, där dagstidningarna – faktiskt! – var den mest lönsamma verksamheten av alla under 2012 på grund av att vi ju inte belastar Bonniers med dyra lån eller avskrivningar.

Så. Det går fortfarande. Men kvällstidningarnas gynnsamma position som största tryckta riksmedier och dessutom ledande på nätet och i mobilen är inte representativ, andra har det tuffare – och i framtiden kanske vi, också.

Man vet aldrig. Historiskt har ju annonser fått finansiera journalistik, men när Aftonbladet skapade en ehandelssuccé av Blocket så plockade ägarna helt sonika bort annonssajten, och dess positiva resultat, från Aftonbladet. Detta för att på börsen bättre synliggöra värdet med ”classifieds”. Aftonbladets ledning rasade internt, men Goldman Sachs, JP Morgan och Morgan Stanley och de andra som äger Schibsted var säkert nöjda.

Gerhard Bonnier öppnade sin lilla bokhandel i Köpenhamn redan 1804, och idag är Bonniers en stor mediegrupp. Ett kärnvärde är ”…våra unika och vitt skilda affärsverksamheters frihet och oberoende”. Så har också framgång skapats – inte genom att försöka samordna tidningarnas teknikutveckling, IT-system, annonsförsäljning eller ekonomisystem.

I framgångsrika tidningshus balanserar siffror och bokstäver varandra, ingetdera får styra över det andra, men i svåra tider riskerar den ordningen att ruckas. Då kan allt välta över ända.

## De närmaste åren kommer medieägarna att prövas. Jag hävdar alltid att en tidning måste ha god ekonomi, annars sätts den oberoende journalistiken snabbt i pant, men möjligen måste morgondagens medieägare våga se bortom 2- och 3-årsplaner och påminna sig om om sina 100-åriga arv? Om att de förvaltar samhällsviktiga institutioner – som bara kan vara lönsamma 2113 om de då ännu finns kvar.

Att äga en tidning, i tryckt upplaga eller som sajt eller app, är inte som att äga vad som helst.

Avkastningen kommer inte bara i kronor, utan också som publicistiskt kapital. Nyhetsförmedling och opinionsbildning är viktigt, och därför också farligt.

Enligt en ny undersökning från JMG har var tredje journalist hotats det senaste året och fyra av fem har fått utstå kränkande kommentarer.

Men journalisterna kämpar på, för en större sak, och det hoppas jag att medieägarna också gör.

Eritrea är ett land utan yttrandefrihet, utan oberoende medier och utan ett civilt samhälle.

Det slår nu Amnesty International fast i en ny rapport.

Aldrig har det varit viktigare att komma ihåg Dawit Isaak – och de miljoner eritreaner som tvingas lida i diktaturens våld.

Människorättsorganisationen Amnestys kartläggning av övergreppen i Eritrea är skrämmande läsning:

• ”Mänskliga rättigheter kränks systematiskt…”.
• ”Tusentals samvets- och politiska fångar har försvunnit…”.
•  ”Anhöriga har gripits bara för att de frågat efter sina familjemedlemmar…”

Kartläggningen från Amnesty offentliggörs samtidigt som Expressens reporter Kassem Hamadé har fått en exklusiv intervju med den förre förhörsledaren Saaed Saleh, som berättar nya uppgifter om tortyren.

Men Saaed Saleh säger också att den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak, som greps 2001, ännu lever.

## Det är svårt att värdera uppgifter inifrån Eritrea, Amnesty konstaterar att få vågar framträda med namn, men Expressen har i många år avsatt stora resurser för att bevaka utvecklingen i Eritrea i allmänhet och fallet Dawit Isaak i synnerhet och vi bedömer både Saaed Saleh och Amnesty som trovärdiga.

När Eritrea blev självständigt den 24 maj 1993 var förhoppningarna stora: det nya landet skulle bli ett föredöme på kontinenten, decennier av frihetskamp skulle bli till ett statsbygge som skulle ge medborgarna demokrati och välstånd.

Till Eritrea reste därför också svenskar för att studera framväxten av Det Nya Afrika.

Men drömmen om ett modernt, pluralistiskt samhälle blev till en mardröm.

## Eritrea är idag en enpartistat. En diktatur med mindre pressfrihet än – häpp! – Nordkorea.

En av alla som åkte till Asmara för att hjälpa till att skapa ett nytt Eritrea var Dawit Isaak, som satt och åt frukost med sin familj när det knackade på dörren.

Dottern Betlehem öppnade – och in klev säkerhetstjänstens artiga män, som lät Dawit Isaak äta upp innan de tog honom med sig.

Resten av historien är skamliga kapitel av inkompetens och ignorans, där inte bara svenska diplomater utan också alla vi svenska journalister som inte snabbt stod upp för vår kollega har skäl att vara självkritiska.

Dawit Isaak och tusentals andra är idag, slår Amnesty-rapporten fast, helt utlämnade till den fruktade diktatorn Isaias Afewerki och hans hantlangare.

Något fungerande rättssystem finns inte, Amensty har inte kunnat dokumentera ett enda exempel på en gripen samvets- eller politisk fånge som ens ställts inför rätta.

## Regimens svar på vittnesmålen var i går de vanliga. Å ena sidan är allt lögn. Å andra sidan läser vi inte längre Amnestys rapporter.

Eritreas ambassadör i Storbritannien tillstod förvisso att gripandena 2001, då Dawit Isaak försvann, var ”relaterade till krig”.

Men vad Eritreas högste diplomat i Sverige, Yonas Mannu Bairu, har för bortförklaringar vet jag inte. Han ger inga intervjuer och han har blockerat mig på det sociala nätverket Twitter, en aktiv handling för att utestänga mig från hans flöde av propaganda.

Men Amnestys ord kan jag läsa:

• ”Tortyr och dålig behandling är vanligt…”.

• ”Minst 28 journalister tros vara inspärrade…”.

• ”Gripanden görs ofta under religiösa sammankomster…”.

Jag kan lista exempel på exempel, men jag tror att ni förstår. Det här en fruktansvärd regim, som märkligt nog stöds av så kallade regimtrogna också här i Sverige.

Medlöpare har alltid funnits, också kommunist-Sovjet och nazi-Tyskland hade sina förespråkare, men det som sker i Eritera är här och nu. Det är för mig obegripligt att inte alla tar avstånd från diktaturen.

Just därför är det så viktigt att vi – alla! – fortsätter att informera om Eritrea och aldrig glömmer Dawit Isaak.

”Tidningsfri dag”. Smaka på den. Som alla vet är det på helgdagar, och särskilt då söndagar, som vi har mest tid att läsa den tryckta dagstidningen. Därför är både upplagor och räckvidder som störst när vi är lediga – en sanning som också gäller kvällstidningarna på sommaren. För när svenska folket har semester, då är vi som störst. ”Den viktigaste tidningsdagen”, brukar det heta när publikstatistiken redovisas.

Men idag är det alltså tidningsfri dag. Morgontidningarna kommer inte ut – trots att det är nu som vi har tid att fördjupa oss i opinionsjournalistik, utlandsreportage och allt det som gör kvalificerad dagspress oumbärlig för medborgare som vill hålla sig informerade.

Affärslogiken är förstås rätt enkel: det är dyrt att trycka tidningar på helger och ännu dyrare att dela ut dem i brevlådorna när alla vill vara lediga. För att inte tala om kostnaden för att ha journalister i tjänst på storhelger. Då är det också få annonsörer som vill köpa reklam i en morgontidning – affärerna är ju stängda.

Så: för en tidningschef är det rätt lätt att proklamera tidningsfri dag. Men frågan är vad det egentligen säger om branschen? Inte lika nu som förr, kanske, när vi åtminstone kan tillgodose nyhetsförmedlingsbehovet med ständigt uppdaterade sajter och appar – även om visa tidningar då ändå valt att göra traditionella dagstidningssidor för sina iPad-upplagor.

Men ändå. Det handlar om tillgänglighet och med samma självklarhet som en tv-kanal vill ha största möjliga distribution, vill också exempelvis Aftonbladet och Expressen ha så lång exponeringstid som möjligt i butikerna och därför finnas ute tidigt. Man kan säga att tv-kanalerna lärde sig kanalpaket, OTT och att ta betalt för Play-tjänster. Kvällpressen – i detta sammanhang – att bli till rikstidningar, att sluta med sena deadlines och istället komma ut inte bara på morgonen utan också, faktiskt, varje dag.

När jag började på Expressen för första gången, 1991, var det rätt nytt. Tidningen kom redan då ut varje dag – men den förgjordes delvis. Det senare vore förstås inget problem för morgontidningarna, en rätt försvarlig del av innehållet är redan idag förproducerat, men själva utdelningen är det kinkigare med. Det tåget har nog gått. Det vore inte ekonomiskt försvarbart att nu, 2013, ta bort de tidningsfria dagarna.

Istället går det nya tåg – som ”Primetime”, kvällsprogrammet från Expressen TV, som jag exemplifierar med här ovan. I går var tv-gänget, med Niklas Svensson som programledare och Fredrik Sjöshult som redaktör, riktigt snabba med senaste nytt. Inte bara från kidnappningsdramat i Cleveland utan också från One Direction-konserten.

Så är vi väl vana att se Expressens nyhetsreportrar – som Jens L’Estrade i ”Primetime” i Expressen TV i går. Men:

När Jens gör tv-inslag om Stockholms nya ABBA-museum gör han det på riktigt – karaoke på scenen med dans och allt! Och inte bara det:

Sista intervjun gjordes – förstås stuffandes – i diskorummet. Klassisk kvällstidnings-tv, och precis den lättsamma ton som man vill att såna här inslag ska ha.

”Primetime” sänds vardagskvällar.

Det var fullt pådrag i tidningen när Swedish House Mafia fyllde Friends kväll efter kväll och lika stort när Justin Bieber var här – från, kort sammanfattat, boendet på Grand till själva spelningarna. Nu laddar vi för One Direction, men de senaste dygnen har musikjournalistiken förstås dominerats av Bruce Springsteen.

Inget konstigt med det, kanske, en världsartist som gjort succé på scener i Sverige sedan 1975 och som säljer ut 165 000 biljetter 2013 är naturligtvis en jättegrej för publiken. Men mer intressant, publicistiskt, är hur bevakningen utvecklats:

Det här är intressant. Våra reportrar följer artisternas varje steg, intervjuar fans, berättar om biljettpriser och samtidigt utvecklas analysen med fler låt-för-låt recensioner och mer om själva musiken. Den som tror att skildringen av superstjärnorna bara är en kändisbevakning, den har inget sett av det vi gör i alla kanaler.

Springsteen och Madonna, exempelvis, låter Expressen TV visa flera låtar från konserterna. Vilken service det är att vi, redan då spelningarna pågår, kan visa hur det såg ut och lät!

Ibland rynkas det åt live-tv från arenorna och alla extrabilagor. Men säg till den som nöjt går hem med sin Bieber-löpsedel att vi inte tar det, och de andra artisterna, på allvar.

Allt kan alltid bli bättre, men nöjesredaktionen gör ett bra jobb. Senast med ”The Boss”, då, när vi haft inte bara den mest omfattande bevakningen i alla kanaler utan också varit först med snack med Springsteen och med att publicera ut filmerna inifrån Friends som vi fått på låtarna.

Kan det då bli för mycket? Ja, det kan man ju tycka om man inte är intresserad.

Samma reaktioner för vi ju när vi skriver om exempelvis ett Stockholmsderby i fotboll eller, som i kväll, om en partiledardebatt i SvT. Eller om presidentvalet i USA, för den delen, som en del tyckte att vi prioriterade för högt. Reaktionen är begriplig, alla vill inte läsa eller se allt, men Expressen vill förstås erbjuda en bra bevakning varje gång.