I veckan var jag i Ängelsberg i Västmanland och deltog i seminariet ”Den hotade publicistiken”, som arrangerades av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse. På plats i publiken, i vacker bruksmiljö, var en rad tunga medienamn som Lars Weiss, tidigare programdirektör för TV4, Erik Fichtelius, nu vd för Utbildningsradion, Jan Mosander, prisbelönt grävjournalist från senast Dagens Eko, och Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan. Viveca Ax:son Johnson och Kurt Malmqvist från stiftelsen som arrangerade seminariet deltog också och Lotta Gröning, krönikör på Expressen, var moderator. Tempot var högt – 15 minuter per talare plus utfrågning.

Lotta hade satt rubriken ”Kvällspressen & Sociala medier” på mitt anförande, och jag utgick ifrån ett antal bilder och bland annat denna:

Frågan är ju en smula spetsad, kanske till och med provocerande för en del, men med lite perspektiv kan man också försöka utvärdera de olika satsningar på interaktivitet som flera stora dagstidningar gjort. Jag berättade om några:

Jag tycker ju att det var rätt av dagspressen att försöka med exempelvis läsarbloggar, men var sak har sin tid. Idag är vi nog alla överens om att WordPress med flera erbjuder bättre bloggverktyg än vad svenska kvällstidningar gjorde… Det betyder inte att det var fel av oss att testa nya saker, bara att det vore fel att fortsätta med just dessa fortfarande.

Martin Ahlquist, chefredaktör för tidskriften Fokus, resonerade i en fråga om framtiden innebär ”publicistikens guldåder” eller ”det rappa rapporterandet på webben”? Det resonemanget är relevant. Kommer tidningarna bli dyrare elitmedier som erbjuder fler reportage och mer analys som kontrast till direktbevakningen på nätet? Eller kommer redaktionerna fokusera på live-tv och så kallad breakings-journalistik på bekostnad av exempelvis undersökande journalistik? Och – finns det verkligen en motsättning här? Kanske måste vi inte välja.

Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, talade om den digitala utmaningen:

# Allt som kan digitaliseras, det digitaliseras.

# ”Mellanhänderna” slås ut.

# Distribution och försäljning domineras av några få, nya aktörer.

# Priset sjunker drastiskt.

Jag tror att samtliga talare höll med om Helins profetia, men bland andra TV4-chefen Casten Almqvist påminde om att utvecklingen ofta tar längre tid än vad man kanske först trodde. Lasse Weiss sa samma sak när han påminde om chocken på Sveriges Television 1987, då Weiss var Aktuellt-chef, och TV3 köpte rättigheterna till hockey-VM; många dömde direkt ut de gamla stora kanalerna, men trots att linjära nischkanaler och on demand-tv vinner marknadsandelar är de stora fortfarande störst… typ.

Lovisa Hamrin, vd för Herenco-koncernen, representerade i talarlistan möjligen de långsiktiga familjeföretagen – och sådana mediekoncerner finns det ju många av i Sverige. Hon talade om att en tidning måste ha en tydlig idé och det håller jag med om, men sa också att nog inte ens en dominerande regionaltidning vill se det som att man har ett ”monopol”. Det stämmer säkert, en sådan självbild vore förstås hämmande för affärsutvecklingen. Men: när Jönköpings-Posten och Herenco mötte konkurrensen genom att köpa upp den lokala utmanarsajten J-Nytt, så handlade det förstås om att garantera fortsatt dominans på orten. Och min gissning är att alla vi som var på Engelsbergs Bruk i förrgår skulle ha agerat likadant om vi hade varit i ledningen för Herenco…

Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, och Annie Wegelius, programdirektör på Sveriges Television, resonerade en hel del om public service-uppdraget och båda var rätt krassa; Svegfors konstaterade, vilket nog var nyttigt inför just denna publik, att det ju faktiskt bara är 13 procent som lyssnar på P1-kanalen; Wegelius menade att det numera är TV4 som har mest pengar till innehåll i tv-branschen.

Casten Almqvist gör säkert många såna här framträdanden nu, alla vill väl höra vad Janne Schermans efterträdare tror om framtiden, och här upprepade Almqvist gång på gång att det är ”kvalitet” som gäller för Fyran. Han sa också att TV4 kommer att bli en mer ödmjuk nyhetsförmedlare – citera andra medier oftare, bjuda in fler konkurrenter i tv-sofforna när dessa har något att säga tittarna… och så vidare. Det här var en strategi som föreföll få många i salen att nicka uppmuntrande, och sånt ska man inte underskatta när det är så kvalificerad skara på plats. Här var ju bland andra DN-krönikören Johan Schück, bokförläggaren Abbe Bonnier samt chefredaktörerna Thomaz Andersson, Enköpings-Posten, Patrik Hadenius, Språktidningen, och Niklas Lampi, Ålandstidningen.

Vad som är ”interaktivitet” kan man alltid fråga sig och mitt tema var dessutom: vad är egentligen ”sociala medier”? Nog är också den här bilden från dragningen tänkvärd:

Peter Wolodarski, politisk redaktör på Dagens Nyheter, gav en historisk exposé över DN:s utveckling och lönsamhet och talade klarspråk – har man inte ordning på siffrorna, så har man snart inte ordning på bokstäverna heller. Bokstäver, ja. Flera gånger återkom vi i diskussionerna till u p p d r a g e t , eller ä r e n d e t som det hette i Expressen. Alltså: varför publicistik?

Roland Poirer Martinsson från Timbro efterfrågade fler programförklaringar, men i mitt fall gav jag snarare denna på ”Opinionsbildningskonferensen” som Bertil Ohlininstitutet höll i Uppsala förra veckan. Nu var ju mitt ämne ett annat, även om jag kort presenterade Expressens publicistiska profil i min dragning, men Poirer Martinsson hade ändå en poäng. Kanske borde vi alla som talade fått försöka sammanfatta vår idé om publicistik på, säg, 60 sekunder?

Det är  alltid spännande att lyssna efter vad alla i n t e tar upp själva. Jan Helin sa exempelvis inget om den nya läsarstatistiken, som visar att Expressen har flest läsare på söndagar. Annie Wegelius var inte den som tog upp att ”Aktuellt” slutat sända på lördagar, och att SVT misslyckades med att direktsända Håkan Juholts avgångstal. Casten Almqvist nämnde ej att han satsar stenhårt på ”Big Brother” igen, och att han sänder porr på nätterna. Jag? Jag skröt inte direkt över våra annonsintäkter på nätet och glömde säkert nåt mer, jag med…

Sifo presenterar i dag den sista räckviddsunderökningen från i fjol, den så kallade Orvesto Konsument 2011:3, och flera branschmedier skrev redan i natt:

”Bland kvällstidningarna är Expressen nu större än Aftonbladet på söndagar”, skriver Resumé.

”Expressen går om Aftonbladet på söndagar”, konstaterar Dagens Media.

Positivt, förstås, men kom ihåg att också när Sifo kollade antalet läsare senast i 2011:2-undersökningen var Expressen störst på söndagar. Men de nya siffrorna är också en påminnelse om den strukturomvandling som pågår, där publiken allt mer söker sig till digitala mediekanaler. För Expressen såg det ut så här med läsarstatistiken:

# Tidningen – 4 %

# Webben: 12 %

# Totalräckvidden: 2 %

Antalet läsare är alltså fler än tidigare, numera hela 1 697 000 per dag, men tillväxten sker på Expressen.se och inte bara där. Vi har ju också många som tar del av våra appar i smartphones och på paddan, så i realiteten är ju räckvidden ännu större.

Om man jämför tidningarna, och nu talar jag bara om print, ser det ut så här:

# Aftonbladet: – 5 %

# Dagens Nyheter: – 3 %

# Expressen: – 4 %

# Svenska Dagbladet: – 7 %

Sydsvenskan tappar 13 % på vardagar och 14 % på söndagar, och det är väl ett bevis för att också en dominerande regionaltidning på verkas av utvecklingen. Inget konstigt med det, många medieföretag är ju i ungefär samma situation nu: tidningstitlarna – eller åtminstone koncernerna – är fortfarande lönsamma, men önskar en större andel intäkter från de digitala verksamheterna. Och annonspengarna från nätet skulle gärna få kompletteras med större konsumentintäkter. I den här omvandlingen har Aftonbladet, som marknadsledare på nätet, kommit längst men detta har säkert också bidragit till att man fortsatt att tappa marknadsandelar i print. Det finns alltså inga snabba, enkla lösningar här.

”Störst på söndagar tack vare våra kvinnliga läsare”, skrev jag om Sifos statistik för Orvesto 2011:2 och för oss på Expressen är det nu två undersökningar i följd som visar att vi är mest läst på den stora läsardagan. Kul, förstås, men det saknas ändå inte utmaningar. Vi vill bli störst också på vardagar och vi vill öka räöckvidden mycket mer på nätet – trots 12 % upp för Expressen.se tror jag potentialen är stor.

Om man bedriver publicistisk verksamhet är det, ytterst, innehåll som ger intäkter men bara innehåll räcker inte. Det krävs räckvidd, också, och den som har flest läsare har den starkaste positionen när man prissätter sina banners och enklast att driva trafik till exempelvis partnersajter. Så, det är fortfarande relevant att vara ”störst” – i alla kanaler. Publikens förtroende är också ett kvitto för redaktion och reklamköpare på att ett varumärke är intressant, och därför har vi – och alla andra tidningar – mycket kvar att göra.

Lite av detta berördes på Engelsbergs bruk i går. Tillsammans med bland andra Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, Casten Almqvist, vd för TV4, och Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, deltog jag ett seminarium om framtidens publicistik.

Jag ska återkomma till det med, men nu hinner jag bara avsluta med att nämna att jag talade om ”sociala medier” och ”medborgarjournalistik”. Och eftersom det blir en Springsteen-sommar, Bossen ska hit och spela igen, berättade jag för den rätt tunga och namnkunniga publiken om sommaren 1988. Då var Bruce Springsteen först i Köpenhamn, gick på Strøget, såg en gatumusikant, lånade gitarren – och började spela på gågatan. Expressen lyckades ”ragga”, det heter faktiskt så, fram en läsarbild och tidningssidan dagen efter ser ni här:

Bra jobbat! Men numera finns samma spontana spelning från 1988 på Støget otroligt nog på – You Tube:

I dag ska jag till Engelsbergs bruk i Västmanland och seminariet ”Den hotade publicistiken”, som arrangeras av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Det blir nog intressanta diskussioner med flera tunga medieprofiler, själv ska jag tala om sociala medier, och i någon mening känns detta som en fortsättning på det samtal som jag och nio nya Expressen-praktikanter påbörjade häromdagen.

Vi satt då i ett par timmar, och även om tv- och tidningschefer kanske har andra frågor att ta upp än blivande journalister från olika skolor så handlar allt ändå om en och samma sak: innehållet. Det är ju publicistiken som skiljer oss från Gula Sidorna, Blocket och direktreklamen i brevlådan och den som får många miljoner svenskar att varje dag konsumera etablerade medier. Det är innehållet som gör oss attraktiva för annonsörer.

Men i går var deltog jag också i ett annat intressant möte, nämligen med Pressens Samarbetsnämnd. Den är huvudman till Pressens Opinionsnämnd (PON) och inför bland andra Jonas Nordling, ordförande för Svenska Journalistförbundet, Jeanette Gustafsson, vd:n för Tidningsutgivarna, Hans Larsson, ordförande för Sveriges Tidskrifter, och Ulrika Knutson, ordförande för Publicistklubben, presenterade jag några förslag till hur det självsanerande pressetiska systemet kan stärkas.

Det går nog att både finjustera den nuvarande systemet eller förändra hela synsättet på PO-anmälningar och PON-klander, men viktigast – tycker jag – är att både huvudmän och tidningar som ingår i systemet vet varför de egentligen vill ha det kvar?

## Ska vi ha självsanering bara för att hålla den parlamentarisk Yttrandefrihetskommittén och framtida lagstiftare stången, så att de inte börjar att tafsa på tryckfrihetsförordningen och inskränker det fria ordet?

## Ska vi värna möjligheten till anmälan och klander bara för att erbjuda allmänheten ett upprättelsesystem – som en sorts rättskipning för god publicistisk sed?

## Eller ska vi värna pressetiken för att transparensen med offentliga fällningsbeslut gör att vi alla kan lära av kollegors resonemang och, kanske, misstag och därför själva kan prestera bättre journalistik?

Så, på ett ungefär, började mitt anförande i går inför Pressens Samarbetsnämnd och om nu sista ordet om pressetiken någonsin blir sagt så sades det i alla fall inte av oss i går.

Camilla Thulin och Johan Rabéus på Expressens kulturfest i går, en prisutdelning med mingel och umgänge som lockade fler än tidigare.

Det slutade som vanligt: med en diskussion om utrikesdepartementets personalpolitik i allmänhet och förekomsten av eventuella ”UD-kurirer” i synnerhet, sånt som man ju ofta spekulerar om på exempelvis Café Opera eller Operabaren när det blir sen natt eller tidig morgon. Men nu var vi på Grand Hotel och vi kom direkt från Dansmuséet, mellan Operan och Arvfurstens palats – där, händelsevis, UD ju håller till. Allt är ett, nästan, eller åtminstone två. Två uppslag. För så här ser det ut i Expressen i dag, när vi skriver om tidningens kulturfest:

Kulturfesten hölls i går kväll och fortsatte i natt, som en riktig fest bör göra, och det där med UD-medarbetare är en gammal snackis som vi får ta en annan gång. Jag lovade också Björn af Kleen, tror jag, att i veckan blogga om strejker på Expressen. Nåväl.

Karin Olsson, Expressens kulturchef, kan i alla fall summera en tillställning som var större än någonsin tidigare – och då har väl ändå kulturredaktionen delat ut priser sedan 1957? Det här var sista gången som Gunilla Forsberg var festgeneral och hon slutade med stil, hjälpt av bland andra Agneta Lindroth och Christina Lundell. Det var levande musik, Expressen-buss och många kända ansikten. Björn Nilsson-priset, det kanske finaste, tilldelades Johan Hakelius som skriver för bland andra Aftonbladet, Axess och Affärsvärlden. Han kommer också från Enköping! Se ett tv-inslag om Hakelius här.

För oss på Expressen var det trevligt att få bjuda in till kulturfesten och, som i går kväll, skicka hem alla gäster med ett exemplar av satirpristagaren Liv Strömquists senaste bok och en särskild Expressen Kultur-bilaga. Stort tack till alla som kom, och ett extra stort tack till Gunilla Forsberg.

Bild ur tv-inslaget som Expressen TV lagt ut. Liv Strömquist med Karin Olsson och Nisse Schwartz, när satirpriset ”Ankan” delas ut för första gången.

UPPDATERAT: Trötta men glada ansikten på kulturredaktionen nu på tisdagsmorgonen, och redan i dag ska vi – med färska intryck – börja diskutera hur nästa års kulturfest blir ännu bättre. Om du har förslag, mejla direkt till karin.olsson@expressen.se

I kväll firar Expressens kulturredaktion igen. ”Vem krossade vinglaset på Expressens kulturfest?”, skrev jag efter tillställningen 2010 och mer dramatiskt än så brukar det väl inte vara på Dansmuséet i Stockholm. Det är trevligt ändå och 2011 konstaterade jag: ”Helen Sjöholm, Evert Taube och Expressen – vilken historia”.

Kulturchefen, Karin Olsson, är vår värd och bland annat delas Björn Nilsson-priset i ut. I fjol gick det till Nina Björk, så hennes namn behöver ni inte gissa på nu. När jag förra veckan talade på Bertil Ohlinstitutets ”Opinionsbildningskonferens” fick jag frågan om opinionsjournalistikens framtid i Expressen, och jag tror att den är fortsatt lika viktig för oss och de andra etablerade medierna. Jag skrev om mitt föredrag med rubriken ”Opinionsbildning på liv och död”, och lite tillspetsat är det ju vad det handlar om.

Tidningar ska nyhetsförmedla, granska, analysera men också tycka till. Och eftersom så många andra låter publicera sig i olika kanaler, eller pratar i radioprogram och tv-soffor, ökar värdet av erfarna – subjektiva – röster i våra spalter. Det är bland annat det vi ska uppmärksamma i kväll.

I dag ska jag blogga om en dåligt formulerad Expressen-rubrik. Sådana vill vi förstås inte ha, och nu var det reaktioner på Twitter som uppmärksammade mig på att den framstod som löjlig. Och kom ihåg vad vi sagt tidigare:

I den här gamla Dagens Media-intervjun kan du läsa om ambitionen att strama upp rubrikerna lite, och spara de stora och starka orden tills de verkligen behövs. Men mer om vår rubrik i helgen strax.

När det handlar om olyckliga rubriker så vill jag passa på att, så här i presidentvalstider, påminna om den här klassikern från New York Post:

Det handlade alltså om vem som demokraternas kandidat, John Kerry, skulle lansera som sin vice president. Men nyheten, vinjetterad som ”EXCLUSIVE”, var fel. Så dagen efter såg förstasidan ut så här:

Onekligen en backning som hette duga av New York Post. Och nu stod det ”NOT EXCLUSIVE” i vinjetten…

Pinsamt, förstås, och konkurrenten Daily News passade dessutom på med att dag två ha en bild på New York Posts felaktiga etta på sin förstasida. Kvälltidningsfajten i New York är kanske inte lika uppmärksammad här i Sverige som den i London, men den är rätt intressant att följa. Sänkta lösnummerpriser och kanpanjer för att locka läsare är vanliga, och Daily News – som är större än New York Post – har nyligen utnämnt en viss Colin Myler till chefredaktör. Han hade i fjol samma jobb på brittiska News of the World, men hamnade i konflikt med Rupert Murdoch när han som ägare la ner NotW. Myler kom till NotW från New York Post, som Murdoch också äger, och nu ska han alltså tillbaka till USA för att jobba för Daily News – mot Murdoch. Spännande, va? Nå, denna bloggpost skulle inte handla om den amerikanska pressen utan om en rubrik på Expressen.se som inte blev så lyckad.

Så här såg det ut i helgen:

Rubriken låg visserligen bara ute på sajten mellan klockan 21 på lördagskvällen till klockan 02 på söndagsmorgonen, men ändå. Jag hade inte sett den på kvällen, men såg senare kritiken på mikrobloggen Twitter och kunde bara hålla med. Så mitt i natten ändrade vi, och inga konstigheter med det. Vi försöker hela tiden förbättra oss, och om läsarna bidrar med förslag tackar vi och tar emot.

Jag har många gånger bloggat om hur andra stora medier, som tv-kanalen CNN, ibland citerar Expressens nyheter. Då handlar det ofta om politik eller sånt som händer i krigs- eller katastrofområden, men ibland är det mindre dramatiskt än så. Som nu:

CNN har gjort ett inslag om ”MYSTERIET 87 METER UNDER YTAN” som du kan se här. Det handlar, kanske, om UFO och får väl betraktas som en ovanlig historia för CNN och också för Expressen…

Branschtidningen Medievärlden skriver: ”Därför ökar förtroendet för medier”. Chefredaktören Axel Andén formulerar några tänkbara anledningar till varför siffrorna pekar åt rätt håll, men det är naturligtvis svårt att med någon vetenskaplighet förklara sånt här. Positivt är det i alla fall.

Jag tror det är viktigt att de etablerade medierna fortsätter att utveckla nya sätt för att arbeta med kvalitet och transparens, och att vi visar att ansvarstagande – som med just ansvarigt utgivarskap – gör skillnad.

I dag låter jag sidorna tala. Så här ser det ut i fredagens tidning när vi berättar om den nye S-ledaren:

I en veckas tid har vi nu rapporterat om den S-kris som fällde Håkan Juholt, gjorde Carin Jämtin en smula folkkär och fick Stefan Löfven att gå från ”nej” till ”jag blir stolt…” när partiledarskapet kom på tal. En veckas journalistik om det största partiet i riksdagen, men det är ännu för tidigt att på allvar utvärdera bevakningen. Sidorna här ovan, med Marika Långström som editionschef med intake-ansvar, och editionschefskollegan Marcus Wallén inne för output, är i alla fall bra: sent eget material, nyheter om spelet kring utnämningen, bilder du inte sett, väl paketerat.

Jag kan också konstatera att vi gjort mycket bra direktsänd tv och legat rätt i nyhetsvärderingen: samma dag som Juholt berättade om avgången stod det ”GER UPP” på Expressens förstasida, och i går hade vi ”HAN BLIR S-LEDARE” som toppnyhet. Sånt känns bra när konkurrenten får trycka extraupplagor för att komma ikapp.

Vi kommer att fortsätta satsa på politiknyheter, men vi kommer också fortsätta att försöka vara tydliga med källhänvisningar om vi återger andra redaktioners scoop. Oavsett om det är TV4 eller Västerbottens Folkblad som är först. Jag har den senaste tiden fått en hel del positiva reaktioner på vår nya kredd-policy, och den ska vi nu hålla i och utveckla. Hur? Det kommer framgå i denna blogg.

När man ser Expressen.se just nu känner man ju – ja,  n e w s ! Vi var tidiga på Västerbottens Folkblads scoop i natt, har uppdaterat hela dagen och sänder live-tv när det finns ny information. Och här sitter Stefan Löfvens mamma med dagens tidning!