Just nu är vi i full färd med att planera bevakningen av Almedalsveckan. Som vanligt lär väl denna tilldragelse locka fler politiker, journalister, PR-konsulter och andra opinionsbildare än någonsin. Som vanligt kommer det att debatteras om relationen mellan makthavare och media är sund – eller kanske för kärvänlig?
Men ibland är det klarspråk. Som i oktober 1965 när Expressen på löpsedeln skrev: ”Erlander vill ha lönestopp för tjänstemännen”. Enligt vad chefredaktören Per Wrigstad senare mindes, så hade Ernst Klein hört S-ledaren tala i Folkets hus kvällen före och den ledare som Klein skrev blev till tidningens huvudnyhet efter att den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren läst den.
Tage Erlander blev inte imponerad. Han debatterade med Wrigstad i tv och sa bland annat:
”Jag ska säga herr Wrigstad att vad som står på Expressens ledarsida, det tror jag är väldigt ointressant för svenska folket.”
”Jag tillhör läsekretsen och man arbetar sig igenom denna degiga massa utan att den ger några nämnvärda intryck.”
”Vad Expressen skriver på sin ledarsida, det är komplett likgiltigt komplett likgiltigt.”
Chefredaktör Wrigstad försökte invända, men programledaren Lars Orup – som ledde ”Politisk dagbok” i tv – lär inte ha fått fram ett ord…
Det här var ju mer av en anekdot, i Almedalen är det förstås mer artigt. Mitt intryck är att alla etablerade politiska partier är seriöst intresserade av de möten med väljarna som medierna erbjuder. Naturligtvis vill de föra fram sin sak, det ska ju politiker göra, men de är också tillgängliga för nya försök att utveckla det demokratiska samtalet.
”Valstugan” och ”Bar & Politik”, som Expressen och ofta Niklas Svensson gör, är bara två exempel. Det finns fler, också från andra redaktioner, och jag tror att de publika framträdanden och möten med väljarna som såna här satsningar erbjuder är bra för alla.
I år börjar Almedalsveckan med Sverigedemokraterna, ett parti vars anhängare ofta framställer det som om medierna mobiliserat mot dem. Men också SD-ordföranden Jimmie Åkesson bjuds in till Expressens valstuga för att frågas ut om tiden i riksdagen. Jag vet inte om Åkesson tillhör Expressens läsekrets, men den frågan kanske vi kan ställa i sommar.
Och så, förstås, den som alla våra gäster får:
Vad har du gjort för att hjälpa Dawit Isaak?
Den sista frågan är ju extra aktuell i dagarna, när både Aftonbladet och Expressen publicerat texter av frilansaren Donald Boström som varit i Eritrea och intervjuat dikatorn Isaias Afewerki.
Veckans medienyhet var förstås att jag och två Expressen-kollegor fälldes av Malmö tingsrätt för olika vapenbrott. Jag ska inte fördjupa mig mer i det nu, och från i morrn får jag väl skriva om andra saker, men ett vanligt missförstånd inte minst i artikelkommentarerna till denna blogg är att Expressen skulle anse sig få bryta mot lagen. Det har vi aldrig hävdat – den som tror det har helt missförstått vad som sagts och skrivits i detta uppmärksammade fall.
En annan felaktighet i debatten är påståendet om att eftersom det ju var brottsligt att köpa vapen, så var det självklart med en fällande dom. Riktigt så enkel är dock inte juridiken, vilket försvarets yrkanden under slutpläderingen visade, och huruvida Expressens research inför reportaget om illegala vapen i oktober 2010 var brottslig eller ej återstår att se. Det blir hovrätten som får avgöra det nästa gång, någon lagakraftvunnen dom faktiskt finns ännu inte.
Ett missförstånd, också ofta förekommande i inläggen under mina bloggposter, är att det skulle vara belagt att Expressen betalat ”överpris” för den pistol som vi gav till polisen. En summa, ”20 000 kronor”, nämns ofta. Men fakta är att Expressen aldrig redovisat summan. De tjugo tusen kronorna är ett belopp som nämndes i en artikel avseende ett annat vapen, som vi aldrig förvärvade. Så alla spekulationer om priset kan ni helt förbise.
Nåväl. Stödet från medie-Sverige har varit stort och det vill jag tacka för, men alla anser inte att domen var felaktig. Dala-Demokraten skriver på ledarsidan:”Rätt att fälla Expressen”. DD slår bland annat fast:
”Expressen må ha haft ett vällovligt syfte. Men tidningen, och personerna som jobbade med detta, gjorde en olaglig handling. Nu har de, helt korrekt, fällts för det.”
”Självklart finns det en problematik i att journalister ibland behöver ta till okonventionella arbetsmetoder. Men det är svårt att se hur man kan ta reda på sanningen om den illegala vapenhandeln i Malmö på något annat sätt än Expressen gjort. Alternativet är att lita blint på vad myndigheter säger.”
Corren är på samma linje i sin ledare,”Oroande dom”, och fortsätter bland annat:
”Att vara kritisk mot denna dom är inte detsamma som att hävda att journalister i sitt jobb kan bryta mot lagen hur som helst.”
Sundsvalls Tidning tycker också att domen var fel:”Fel av Malmö tingsrätt”. ST ironiserar även över att tre journalister fälls för att de lämnat in ett illegalt vapen till polisen, vars egen verksamhet i såna här sammanhang ju varit minst sagt ifrågasatt:
”Ska illegala vapen köpas från kriminella, ska det tydligen ske med hjälp av polisens inofficiella informatörer, i allmänhet andra kriminella, som med skattemedel inhandlar en och annan puffra som sedan lämnas in till polisen.”
Många mediechefer har kritiserat domen, en är Västerbottens-Kurirens chefredaktör Ingvar Näslund som bloggar: ”Felaktig dom mot Expressen”
En annan åsikt som jag ser i exempelvis sociala medier är att Expressen, vars journalistiska syfte ingen verkar ifrågasätta, bara borde acceptera domen med högt huvud och påminna om varför vi gjorde reportaget. Så kan man göra. Då står man fast vid publicistiken, men respekterar juridiken.
Vår invändning är dock att det, nu när åklagare Jörgen Larsson valt att åtala tre journalister, ändå måste göras klart att vi inte anser att det som gjordes inför publiceringen av reportaget var brottsligt. Om det till slut finns en lagakraftvunnen – fällande – dom så kommer vi förstås att acceptera denna. Självklart
Men det är inte rimligt att vi stillatigande godtar brottsmisstankar och fällningar, när sådana riskerar att i framtiden hämma den undersökande journalistiken. Om det som skett hade varit uppenbart brottsligt skulle vi förstås inte resonera så här, det säger sig självt, men detta fall är inte så svart-eller-vitt som en del vill göra gällande.
Det är inte, som en del verkar tro, så enkelt som att den som köper en pistol utan vapenlicens per automatik döms för brott. Det är inte riktigt det processen handlar om, för att uttrycka sig försiktigt.
I går kväll gjorde internationella Reportrar utan gränser (RUG) ett uttalande om domen mot Expressen.
– Chockerande, slog RUG fast.
Enligt RUG riskerar Sverige nu en sämre placering på organisationens årliga ranking av länder med bäst och sämst pressfrihet.
Reaktionerna mot Malmö tingsrätts dom över det reportage om illegal vapenhandel som Expressen publicerade 2010 var i går hårda.
Nyhetsreportern Diamant Salihu fälldes för vapenbrott, förre nyhetschefen Andreas Johansson fälldes för medhjälp till vapenbrott och jag själv fälldes för anstiftan till vapenbrott.
Det blev villkorlig dom och dagsböter – ”lägsta möjliga”, enligt domstolen – för oss alla.
Men branschorganisationer och ledande publicister kritiserade samfällt domstolens tolkning.
– Den strider mot sunt förnuft, sa Eva Hamilton, vd för Sveriges Television, om domen.
– Förutsättningarna för att bedriva undersökande journalistik i Sverige står på spel, varnade Reportrar utan gränser.
## Självklart kommer Expressen-målet att överklagas till hovrätten.
Det var lagmannen Eva Wendel Rosberg som skrev tingsrättens dom, och den bekräftar det jag tidigare konstaterat: det finns egentligen inga tvistiga uppfattningar om vad som hänt mellan Expressen och Jörgen Larsson – åklagaren som valde att åtala tre journalister, samtidigt som det i Malmö finns åtta (8) ouppklarade mord efter skottlossningar.
Vad som hände, det hände. En serieskytt härjade. Människor skadades. Människor mördades. Polischefer och politiker krävde hårdare vapenlagar. Expressen beslöt undersöka om deras påståenden om tillgången till illegala vapen stämde. Det tog Expressen bara fem timmar att få köpa en insmugglad tjeckisk pistol. Vapnet gav Expressen till polisen.
Så långt historien.
I gårdagens dom konstaterar också tingsrätten att jag och mina kollegor ”lämnat samstämmiga uppgifter” och sammanfattar: ”Tingsrätten bedömer deras uppgifter som trovärdiga och tillförlitliga.”
## Ändå finns tyvärr flera konstigheter i domen.
Exempelvis står det i domskälen om ”illegalt förvärv” av vapnet, trots att lagen ju förvisso reglerar så kallat ”innehav” – men inte förvärv.
I domen nämns överhuvudtaget heller inte det som straffrättsprofessorn Suzanne Vennberg konstaterat om vad som egentligen är ett innehav, synpunkter som Expressen hade lämnat in till tingsrätten.
Domstolen verkar också ha missförstått det av Expressen åberopade utslaget i Europadomstolen, där journalister som fällts i Frankrike friades med hänvisning till artikel 10 i Europakonventionen. Det handlade om en publicering av sekretessbelagda uppgifter, men Europadomstolen skyddade också själva anskaffningen av uppgifterna – något som Malmö tingsrätt, enligt domskälen, helt verkar ha missat.
Och så vidare. Det finns en rad såna här relevanta frågor – som om Expressens påstådda vapeninnehav ens är tillståndspliktigt? – som helt förbises i domskälen.
## Det finns också rena missförstånd, förhållanden som i domskälen ges en helt annan bild än vad jag menar fördes fram under huvudförhandlingen.
Exempelvis hördes både Kerstin Brunnberg, tidigare vd för Sveriges Radio och gästprofessor i praktisk journalistik, och jag om hur reportrar egentligen arbetar.
I domstolens egen sammanfattning av förhöret med mig konstateras:
”Okonventionella arbetsmetoder är inte detsamma som olagliga.”
Men i domskälen kan man sedan läsa:
”Här harförsvaret valt att tala om ’okonventionella arbetsmetoder’, något som tingsrättenuppfattat som en omskrivning för metoder som inte alltid faller inom lagens ramar.”
Detta är faktiskt en skrämmande långtgående tolkning. Vi talade om ett begrepp som ju används om bland annat dolda kameror och wallrafferi, alltså fullt lagliga arbetsmetoder, som bland andra SVT:s ”Uppdrag granskning” och TV4:s ”Kalla fakta” regelbundet använder. Det är därför inte konstigt att reaktionerna från medie-Sverige blivit så starka.
## Organisationen Reportrar utan gränser varnade i går kväll för att Sverige, som redan tidigare rasat på världsrankingen, nu kan få en sämre placering på ”Pressfrihetsindex” på grund av Expressen-domen.
Men stödet för det undersökande reportage som Diamant Salihu gjorde var överväldigande också här hemma i går.
Svenska Journalistförbundet kallade processen mot Expressen för ”löjeväckande”, och Tidningsutgivarna menade att det är ”obehagligt” med domen.
Många publicister var också kritiska. ”En skandal”, skrev Malmö-tidningen Sydsvenskans chefredaktör och kritik kom också från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
”Illavarslande”, sa TV4:s programdirektör och vd:n för Sveriges Television sågade domen rakt av i en pressrelease och en intervju i den egna kanalen.
## Det finns förstås fler rättsliga invändningar mot domen, och prövningen i hovrätten blir intressant.
Expressen har bland annat anfört så kallad ”social adekvans” i målet, alltså den oskrivna undantagsregel som ibland kallas för ”säkerhetsventil”.
Expressens ombud, advokaterna Ulf Isaksson och Esa Kymäläinen, jämförde med ett mål där en polis friades av Högsta domstolen för ett han ”inte varit personligen tillståndspliktig för vapnen”, men detta tog den första – lägsta – instansen inte någon hänsyn till alls.
Engagemanget för Expressens sak bland svenska publicister handlar förstås om att vi alla vill värna möjligheten till undersökande journalistik. Men det finns, tror jag, en anledning till.
Gång på gång har vi de senaste åren nämligen tvingas uppleva att tryck- och yttrandefrihet snävas in. Vi behöver inte gå till Dawit Isaak i Eritrea eller till Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien för att finna exempel på hur det fria ordet stoppas. Det sker nämligen också här.
Offentliga register som sekretessbeläggs, förslag om inskränkningar i pressfriheten – även i Sverige måste öppenheten hela tiden försvaras.
## Malmö tingsrätt nämner här och var i sin dom ”yttrande- och informationsfriheten” . Men mellan raderna kan man ana en oförståelse.
När lagmannen Eva Wendel Rosberg kommenterar Expressens granskning av den illegala vapenhandeln skriver hon – uppenbart helt okunnig om hur undersökande journalistik bedrivs – bland annat:
”Diamant Salihu har involverat sig i uppenbart kriminella kretsar…”
Den ni. Reportern har alltså i n v o l v e r a t s i g . Man kan fråga sig hur han annars skulle ha gjort?
Och:
”Förvärvet av vapnet framstår mer som ett medvetet risktagande för att skapa en nyhet.”
Denna formulering är, ur ett publicistiskt perspektiv, möjligen den värsta i hela domen. Till och med värre än där det står att vi fälls, egentligen, för här är Malmö tingsrätt snarast nedlåtande inför det journalistiska uppdraget.
Ja, Diamant Salihu tog risker när han sökte upp illegala vapenhandlare för att få veta om polischefer och politiker talat sanning när de sagt hur enkelt det var att skaffa fram vapen.
Ja, undersökande journalistik handlar om att rapportera en n y h e t . Men den nyheten skapades inte när Expressen fick bort en pistol från Malmös gator genom att överlämna den till polisen, denyheten blev tyvärr till när människor skadades och mördades och det var därför – bara därför! – som reportaget gjordes.
Klockan 11.00 i dag avkunnade Malmö tingsrätt dom i det så kallade ”Expressen-målet”:
Nyhetsreportern Diamant Salihu fälls för vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 480 kronor.
Förre nyhetschefen Andreas Johansson fälls för medhjälp till vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 450 kronor.
Jag fälls också för anstiftan till vapenbrott och döms till villkorlig dom och 30 dagsböter a´ 1 000 kronor.
Så här konstaterar domstolen:
Malmö tingsrätt om bakgrunden till fallet:
Vi är alltså fällda av en tingsrätt, men – och det bör man kanske påpeka – detta är inte en lagakraftvunnen dom. Vi läser nu domstolens beslut tillsammans med försvarsadvokaterna Ulf Isaksson och Esa Kymäläinen från Danowsky & Partners.
Så här resonerar tingsrätten bland annat:
Så här sammanfattar domstolen min roll:
Jag skriver om tidningar och juridik i dagens tidning, men vill också här upprepa till alla – som bland annat Svenska Journalistförbundet och Tidningsutgivarna – som stöttat Expressen i den här processen.
Samma vecka som serieskytten Peter Mangs står inför rätta i Malmö tingsrätt, ska samma domstol avgöra om Expressens undersökande journalistik om den illegala vapenhandeln i just Malmö var laglig eller olaglig?
I dag avkunnas domen.
Ni kan fallet:
Tillsammans med den förre nyhetschefen Andreas Johansson är jag åtalad för anstiftan till vapenbrott, reportern Diamant Salihu misstänks för vapenbrott och kammaråklagare Jörgen Larsson yrkar på att vi alla ska få både villkorlig dom och dagsböter.
Detta som straff för att Expressen i oktober 2010 lät granska polischefers och politikers påståenden om hur ”vapnen flödar” i Malmö.
Reportaget, som gjordes när Peter Mangs härjade och mördade och skottskadade malmöbor, fick till resultat att en insmugglad tjeckisk pistol kunde överlämnas till polisen – av Expressen.
## Rätt eller fel? Journalister, också från Expressen, har flera gånger tidigare köpt eller fått vapen som de senare gett till polisen utan att lagföras. Ändå vill åklagaren alltså få oss dömda i dag.
Men:
”Publish and be damned”, sa Hugh Cudlipp – en gång chefredaktör för Daily Mirror när tidningen hade störst upplaga i hela världen.
Cudlipp är själv en av mediehistoriens största namn och han var god vän med Carl-Adam Nycop, Expressens grundare. Faktum är att den Expressen som Nycop och Albert Bonnier J:r startade 1944 inspirerats av just Daily Mirror.
Engelska Mirror räddes minsann inte något. Tidningen bombades av Hitlers Luftwaffe och låg samtidigt under hela Andra världskriget i konflikt med premiärminister Churchill, och det var i den andan som Expressen lanserades som ”den nya kvällstidningen”.
## Hur domstolen ser på Expressens undersökande journalistik vet vi i dag, men klart är förstås redan att lagstiftaren inte riktigt hade förutsett ett sånt här fall. Det kan man kanske heller inte begära, och därför gör tingsrätten sin egen rättsliga bedömning.
Många tror för övrigt att vi kommer att få läsa fler sådana bedömningar om detta vapenreportage. Skrivna av hovrätten, högsta domstolen – ja, kanske till med formulerade av Europadomstolen.
Så intressant och viktigt är faktiskt det här målet.
Processen handlar dock inte, som en del hävdat i debatten, om att journalister i sin informationsinhämtning vill vara ett frälse fritt från brottsbalkens begränsningar.
Nej, vi anser kort och gott att det som skedde inte var brottsligt.
Jag ska inte nu, när domen avkunnas, upprepa alla juridiska argument för varför åtalet bör ogillas men vill ändå tacka för det starka stöd som Expressen har känt från bland andra Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och många kollegor och konkurrenter.
## Juridik hör dock journalistiken till. Hugh Cudlipp blev ju stämd för förtal av självaste Winston Churchill, men också senare svenska publicister har med viss regelbundenhet stått inför rätta.
Chefredaktörer som Thorbjörn Larsson, Christina Jutterström, Otto Sjöberg, Joachim Berner och Kalle Jungkvist är alla dömda i domstol för förtal eller hets mot folkgrupp. Jon Åsberg, chefredaktör för Affärsvärlden, har de senaste åren avvärjt förtalsmål. Och så vidare.
Åtal för reportage om illegala vapen, som i fallet med Expressen, tillhör förvisso inte vanligheterna.
Men med ”publish and be damned” menade Hugh Cudlipp att dagspressen ibland faktiskt måste våga utmana genom att publicera – trots att tidningarna sedan kan få kritik.
I dag är det inte jag som skriver i bloggen – bortsett från denna inledning, då – utan Ingvar Hedlund. Honom kan duläsa om på Sveriges Radios sajt och honom kan du läsa i dagens Expressen. Där presenteras flera medarbetare och bland dem Kassem Hamadé, vår korrespondent i Beirut, Fredrik Sjöshult, ekonomireportern, Mats Larsson, vår korrespondent i New York, Terese Cristiansson, vår korrespondent i Kabul, samt krönikörerna och reportrarna Britta Svensson och Lars Lindström.
Men jag återpublicerar också texten här nedan:
Expressens fortsätter att satsa på fördjupande dokument och reportage.
– Jag tror att läsarna vill veta lite mer, förklarar chefredaktören Thomas Mattsson.
Expressen publicerar varje dag fördjupande dokument, som den senaste veckan bland annat handlat om kokainets väg till Sverige, Putins svaga ställning och mystiken kring Estonia.
Under vinjetten ”EXPRESSEN SVERIGE” har vi varje lördag reportage om företeelser i Sverige, oftast över flera sidor. Och under rubriken ”EXPRESSEN VÄRLDEN” får läsarna på söndagar längre reportage.
Thomas Mattsson:
– Expressen har ju en lång och stolt berättartradition. Från exempelvis Stig Dagermans reportageresa för Expressen, som 1947 blev boken ”Tysk höst”, till att vi numera utlovar ”BERÄTTANDE SOM BERÖR” på tidningens förstasida och sajtens startsida.
Chefredaktören fortsätter:
– En tidning som haft skribenter som Gösta Ollén och Lasse Widding har förstås traditioner att försvara. Vi vill fortfarande vara nära läsarna, gärna roa och informera samtidigt. Tommy Schönstedt är en reporter som gör detta – och ofta med glimten i ögat.
Ett annan berättare är den prisbelönte Niklas Orrenius, vars reportage om antisemitismen i Malmö har just nu delats inte mindre än 8 200 gånger på Facebook och över 600 gånger på Twitter.
– Det har ju varit känt länge att det har varit problem med antisemitism i Malmö, men personerna som drabbats har ju inte riktigt fått ansikten tidigare, säger Niklas Orrenius.
– Men i vårt reportage trädde läraren Henryk Grynfeld fram, rätt modigt, och snackade om hur jobbigt det var att bli kallad ”jävla jude” i sin skola.
– Samtidigt var han väldigt nyanserad och sa att han tyckte väldigt mycket om sina elever också. Då blir det väldigt starkt, att han var så nyanserad gör att folk tror på honom, det går rakt in.
I lördags hade Expressen dessutom ett reportage över hela sex sidor, signerat Niklas Orrenius, om att de som beställer färdtjänst i södra Sverige hamnar i ett callcenter 530 mil söderut, i Senegal.
Niklas och fotografen Daniel Nilsson reste till Senegal och träffade dem som jobbar där och som på rekordtid lärt sig svenska.
Thomas Mattsson påminner om att Expressen redan från starten 1944 velat vara, som grundaren Carl-Adam Nycop sa, ”ett folkuniversitet”.
– Nycop försökte faktiskt värva Jan Olof Olsson, känd som ”Jolo”, när Expressen skulle lanseras. Men så blev det inte, ”Jolo” hamnade på Dagens Nyheter istället och senare tillstod Nycop att vi nog missat ”en av de största reporterbegåvningarna”…
Så kan det gå. ”Jolo” var på DN mellan 1945-1974, men nu är i alla fall Niklas Orrenius – tidigare på Sydsvenskan – hos oss.
Identifikation för läsarna
Orrenius teknik är att lyfta fram människor som läsarna kan identifiera sig med:
– Ja, så är det. Det gäller att läsarna ska känna igen sig, att de ska kunna identifiera sig med människor trots att livsvillkoren kanske är olika.
Niklas Orrenius säger om Expressens satsning:
– Det är fantastiskt roligt. Expressen är så bred. Först det hårda nyhetsarbetet med att få fram egna nyheter, sedan underhållande och roliga artiklar som får läsarna att höja på ögonbrynen, och så de fördjupande reportagen. Det är tre starka ben att stå på.
I går kväll visade SVT den intressanta dokumentären ”Page One – ett år på New York Times”. Filmen har varit en snackis i branschen tid och är en bra sammanfattning av den amerikanska dagspressens kris, som du kan se här:
Men nu handlar det om Washington Post.
Hur mycket får man förändra – läs: förbättra – för att skydda en källa och göra en historia mer begriplig? Hur mycket får man, förlåt uttrycket, skarva för att något ska bli mer spännande? ”Inget”, skulle nog många svara.
Men frågan ställs i en ny bok, ”Yours in Truth: A Personal Portrait of Ben Bradlee”, som bland annat handlar om Watergate-affären som startade 1972 sedan några män gripits efter ett inbrott i Demokraternas kontor i Watergate-huset i Washington. Skandalen som rullades upp fällde en president, skapade två reporterhjältar, blev 1976 till en Hollywoodsuccé och fick en generation unga murvlar att vilja ägna sig åt undersökande journalistik.
Här Dustin Hoffman och Robert Redford i den klassiska filmen.
Författaren Jeff Himmelman arbetade 1998-2002 som assistent åt Bob Woodward, en av de båda Watergate-avslöjarna, och det var faktiskt Woodward själv som tipsade sin gamle chef, förre Washington Post-chefredaktören Ben Bradlee, om att den ambitiöse Himmelman nog skulle kunna hjälpa till med Bradlees nästa bok. Bradlee hade en utgivning kvar på sitt förlagskontrakt, men var sådär lagom sugen på att börja skriva igen. Nog kunde Himmelman få gå igenom några gamla lådor med anteckningar och brev som stod i Bradlees garage och som han inte visste vad de innehöll?
## Att döma av reportrarnas egen intervjuutskrift med källa ”Z”, som hon kallas i deras bok ”Alla presidentens män”, var Z i själva verket jurymedlem i den statliga utredningen om affären. Och att locka sådana till att prata under pågående process är olagligt. Woodward och Bernstein höll på att hamna i fängelse för detta redan då, alltså på 70-talet, men nekade och slapp straff. När Himmelman senare läser deras anteckningar framstår det dock som rätt uppenbart att journalisterna i alla år kan ha mörkat ett lagbrott. Konfronterade med detta hävdar reportrarna nu att de bara ”skyddat källan”, och det stämmer säkert. Bradlee, som tillstår att han redan då – när reportagen skrevs – nog egentligen inte ville veta hur det förhöll sig med legaliteten av researchen, verkar dock rätt obekymrad av att reportrarna kanske borde fällts i domstol. En story är en story och den här storyn var så viktig att en president avgick, och då spelade det liksom ingen roll hur den tillkom. Typ
## Och ”Deep Throat”, då? Superkällan som Woodward träffade i underjordiska garage, som han stämde träff med genom att placera en blomsterkruka på balkongen och som svarade reportern genom att göra en markering i Woodwards hemlevererade exemplar av New York Times? Fanns han? Ja, för några år sedan avslöjade magasinet Vanity Fair att ”Deep Throat” var FBI-officeren Mark Felt. Men när författaren Himmelman går Ben Bradlees gamla material hittar han ett uttalande från ex-chefredaktören, som han gjorde 1990 för författaren Barbara Feinman inför utgivningen av en annan bok. Bradlee publicerade inte sin kommentar då, men Himmelman inser direkt vad han kommit över när han läser citatet: ”Did that potted (plant) incident ever happen? …and meeting in some garage? One meeting in the garage? Fifty meetings in the garage? I don´t know how many meetings in the garage… There´s a residual fear in my soul that that isn´t quite straight.” Här säger alltså Bradlee att han tvivlar på beskrivningen av Washington Post´s huvudkälla i hela Watergate-affären!
Detta är otroliga uppgifter.
Och det inser Bob Woodward också. I boken ”Yours in Truth…” skildras möten med stjärnreportern där han försöker stoppa återgivandet av Ben Bradlees tvivel, men den senare ger klartecken och menar att de nya uppgifterna inte på något sätt förminskar sprängkraften i Washington Post´s uppmärksammade rapportering.
Bradlee, som också berättar hur Woodward och Bernstein satte i system ett dyka på redaktionen just före deadline med artiklar som Washington Post borde trycka – men som cheferna inte hann dubbelkolla, fortsätter om Woodward: ”Where he had 90 percent, he was going for 100 percent.”
Woodward protesterar förstås, men vad kan man då dra för slutsats av detta? Att Bob Woodward, som 1973 fick Pulitzer-priset för sin rapportering om inbrottet i Watergate-huset, la till de sista tio procenten av uppgifter för att göra Watergate-skandalen än större?
Det som han och Carl Bernstein gjorde, och som skildras både i boken och filmen ”Alla presidentens män”, var förstås – sammantaget – otroligt bra journalistik.
Förtas hela den insatsen av att källa ”Z”, som de beskrivit som en faktiskt lika viktig källa som ”Deep Throat”, faktiskt var jurymedlem och att reportrarna kanske därför bröt mot lagen när de fick information av henne? Nej, knappast. De flesta anser nog att granskningen av Vita huset och Republikanerna var relevant, och att det som framkom till och med rättfärdigade om att man eventuellt intervjuade en jurymedlem. Ben Bradlee, legendaren, verkar i alla fall resonera så och jag tror att få säger emot.
Men ”Deep Throat” och alla dessa mystiska möten i parkeringshus? Blomsterkrukan? Meddelanden i New York Times? Woodward står fast vid sina påståenden, och kallar Himmelmans antydningar om överdrifter för ”ohederliga”.
Woodward hänvisar också till ett senare samtal mellan Himmelman och Bradlee, där ex-chefredaktören menar att det i alla fall säkerligen förekom någon sorts signaler mellan Woodward och ”Deep Throat”. Den uppgiften från Bradlee finns också med i Himmelmans bok, men den senaste debatten ska ändå ses i ljuset av att det förekommit kritik tidigare mot Woodward-Bernstein och deras ”Deep Throat”.
Hur allt detta ska tolkas är ännu oklart, Woodward har ju kallats för ”världens kanske bäste reporter någonsin”, och nu slåss han för sin heder. Sista ordet är, som alltid, aldrig sagt om Watergate-affären men det betyder också att vi alla får fundera kring var gränserna går.
”Håll tummen för Sverige”, säger Expressen nu under ishockey-VM och snart under fotbolls-EM. Du har sett vinjetten i tidningen och på sajten, och laddar du för sommarens fotbollsfest kan du besöka sajten och där, faktiskt, hålla tummen.
Så här ser löpsedeln ut i dag när GT, Expressens västsvenska edition, följer upp helgens folkfest. Över 44 000 personer sprang ”Göteborgsvarvet”:
För en lokal kvällstidning är det en självklarhet att skildra såna här evenemang – men det är sällan det blir så bra som exempelvis i går. Söndagsutgåvan av GT innehöll hela 18 sidor om ”Göteborgsvarvet” och detta var ettan:
Frida Boisen, som är chefredaktör för editionen, och de andra på GT gjorde ett kanonjobb och en sådan här närvaro är viktig:
Jag exemplifierar förstås med några sidor ur GT här – totalt var det 18 sidor om ”Göteborgsvarvet” i går! – men min poäng är egentligen mer generell: jag tror det är viktigt för dagspressen att fortsätta vara en inte bara relevant utan också engagerande kraft i sina spridningsområden. Det betyder förstås en daglig nyhetstidning, en ständigt uppdaterad sajt… och allt det där. Lokala tidningar, för de har bäst förutsättningar för detta, har i över 100 år haft i princip informationsmonopol och deras position är nog fortsatt stark.
Men tidningarna utsätts för ny konkurrens, räckvidden måste försvaras och därför görs satsningar på gratistidningar och regionala tv-kanaler. Men jag tror att man också ska vara närvarande på gator och torg, så-att-säga. Många lokaltidningar är förstås redan sponsorer av lokal idrott och lokala evenemang, och jag tror att det är rätt tänkt. En gång kanske själva den tryckta tidningen funderade som ortens lägereld, idag måste vi möta publiken på alla möjliga olika sätt – som under ”Göteborgsvarvet”.
Ett modernt mediehus finns i sociala medier, men också bland fysiska människor. Läs Emy Krügers”Varvsbloggen” på GT.se så förstår ni vad jag menar.
Västerbottens-Kurirens chefredaktör, Ingvar Näslund, överdriver förstås när han på Twitter rapporterar inifrån ett möte på Los Angeles Times med bland andra tidningens vd och chefredaktör:
Men lite ligger det faktiskt i detta. Och då menar jag inte att min spontana skiss på en whiteboardvägg tillför något till Los Angeles Times, som säljer nästan 600 000 exemplar på vardagar och har cirka 900 000 i upplaga på söndagar. Nej, jag menar att Ingvars poäng nog snarare är att de skandinaviska medierna ligger långt framme.
Jag har varit på många tidningskonferenser och besökt redaktioner över hela världen, och det är ingen slump att främst norska och svenska mediehus så ofta tillfrågas om att presentera sina verksamheter. Under INMA:s världskongress här i Los Angeles har Anna Settman, vd för Aftonbladet, och Sture Bergman, vd för Västerbottens-Kuriren, talat. I höstas berättade Gunilla Herlitz, DN:s chefredaktör, om omgörningen till ”Nya DN” på INMA:s Europakonferens i Lissabon.
För den som inte följer branschen så noga så framstår kanske detta som skrytsamt, men faktum är att de norska och svenska tidningarna är mycket mer produktutvecklade än vad som är fallet på de flesta andra marknader. Och då tänker jag inte bara på att vi har färgsidor och häftklamrar i våra tryckta tidningar – vilket ännu inte är fallet överallt – utan också på allt det vi gör med magasin, nätet, tv och så vidare. Min ofta upprepade provokation om att exempelvis Upsala Nya Tidning har en lika bra sajt än New York Times stämmer faktiskt… nästan.
Inte minst i artikelkommentarerna till den här bloggen finns det ju en och annan anonym röst som gärna kritiserar medier och ofta Expressen, inte sällan får vi också höra att vi ljuger om integrationsproblem, men det kan ibland vara värt att höja blicken lite och jämföra sig med tidningar i andra länder och konstatera att den svenska pressen står sig rätt väl.
—-
BONUSINFO: När den svenska delegationen här väntade på taxi till Los Angeles Times-huset upptäckte jag att jag helt missförstått mötets karaktär. Ljusa chinos, tvärrandig piketröja och en sommarkavaj var inte den klädkod som gällde för alla andra svenskar från de olika tidningar som skulle göra besöket. Så det blev till att springa till hotellrummet och bli mer representabel i mörk kostym och slips och det var, kan man konstatera efter att ha mött de amerikanska kollegorna, nog ett klokt beslut…