Idag kl 17:48 degraderades Halmstads BK från Allsvenskan efter 19 raka säsonger i Allsvenskan. Jag står i en rosa balja hemma hos Cliff Barnes när jag hör slutsignalen. Jag knyter näven krampaktigt i min ficka. Min dotter Maja och Cliff´s Hugo leker runt mina fötter. Jag står inte direkt och njuter. Jag gör det för att undvika hajarna som simmar i gräset.
Jag är inte närvarande. Ibland hoppar jag till när Maja nyper mig i benet. Eller när Hugo slår en spade på mitt smalben. Jag står och tänker på alla fina minnen man haft på den där arenan. Nu är det slut med allsvenskt spel för den här gången. Jag funderar länge på hur det kunde bli så här? Vad hände?
Jag blickar ut över en tom arena som nästa år står för en annan verklighet. Superettan, som av de allsvenska klubbarna betraktas som koskit, slit och blåmärken. Att vänja sig vid en ny vardag gör ont. Som supporter gäller det att gå hem och slicka såren över vintern. Komma tillbaka med ny positiv energi till våren. Det finns ingen annan väg att gå.
Jag tänker på mitt kommande jobb. Att sälja och marknadsföra HBK. Det är en dröm för mig. Jag ser jag bilder framför mig med en ny arena. Ett lag som är tillbaka i Allsvenskan inom kort. Ett HBK med lokala produkter. Jag ser glädje och jag ser mig själv på läktaren med Maja som klättrar och nyper. Jag ser Hugo på en stol som pangar med en spade.
Jag längtar till den dagen. Det kommer bli en av de bästa. Nu samlar vi kraft för att det här ska bli så bra som möjligt. Samtidigt ska vi ha dagens datum och klockslag färskt i minnet. Det får aldrig hända igen. Aldrig.
