Det är inte roligt att bli sämre. För lite drygt ett år sedan spelade jag i Allsvenskan. Jag tror vi mötte Djurgården ungefär vid den här tiden. Jag fick en skrivare som matchens lirare.
Idag satt jag på bänken i Superettan när vi mötte Qviding. Laget som ligger toksist i tabellen. Så långt ner att du har svårt att ta dem på allvar.
Det är lite som när Sverige möter San Marino. Skillnaden är bara att Falkenbergs FF är inte Sverige. Idag var Qviding betydligt bättre än vad tabellen visar. Vi vann ändå med 3-0, och det är en styrka i sig.
Jag har varit lite av en träningsprodukt genom hela min karriär. Jag har varit som bäst när jag fått späka min kropp. Intervaller, hård styrketräning och dubbelpass. I Superettan tränar du mycket. Men i Allsvenskan tränar du mer. Samtliga är heltidsproffs och är tillgängliga för träning i princip när som helst.
Att sitta på bänken nu när jag snart ska lägga skorna på hyllan är helt ok. Det är faktiskt en fröjd att se de yngre på planen som tar för sig. Det finns ett helt koppel av duktiga talanger i Falkenbergs FF. Dem ska man ta vara på.
Vad som däremot gör ondare är att du själv blir sämre som fotbollsspelare. I HBK var jag en löpstark kille som sprang upp och ner längs linjen, kämpade, rev och slet. Jag är inte riktigt den spelaren längre. Var sak har sin tid, jag vet. Men det är fan aldrig roligt att bli sämre.
Kämpa Texas.
