Efter 15 år som fotbollsspelare förtjänar jag lite semester. Under tiden hittar ni mig här på Twitter.

Ta listan med en nypa salt.

Sundsvall

Plus: Spelar fin fotboll, är värda en allsvensk plats. Fräscht Scandic med bra sängar. Biograf utanför som säljer dyr läsk. Minus: Det är kallt. Konstgräs.

Åtvidaberg

Plus: Nya reklamskyltar bakom mål. Nytt högtalarsystem. De känns kompletta som lag. Bra tränare Thomson, Allsvenskan nästa. Minus: Bygg ut omklädningsrummen för helvete! Trångt. Jag nuddade hud med mina lagkamrater varje gång jag skulle ta på mig ett nytt plagg. Konstgräs.

Ängelholm

Plus: Som åskådare får du minttabletter vid entrén. Spelar en pigg fotboll. Minus: Psykande låt i högtalarna när hemmalaget gör mål. Slitna handdukar efter match.

Öster

Plus: Andretränare Kalle Björklunds gapande med småländsk brytning vid sidlinjen. Jag kommer sakna hans engangemang. Minus: Andretränare Kalle Björklunds gapande med småländsk brytning vid sidlinjen. Jag kommer få min hörsel tillbaka.

Degerfors

Plus: Spelar trevlig fotboll. Behåller de sin trupp väntar Allsvenskan inom kort. Bjöd på två ballerinapaket till oss spelare innan match. De gick åt som smör. Minus: Se Åtvidabergs omklädningsrum.

Ljungskile

Plus: De bjuder på fina handdukar efter match (Svenska Damlandslaget i fotboll är en klassiker som alla uppskattar). Minus: Mustig gräsmatta.

Brommapojkarna

Plus: Flera duktiga spelare med Nicklas Bärkroth, Pinones Arce och Pontus Segerström i spetsen. Fantastisk ungdomsverksamhet. Hatt av. Minus: Konstgräs. Ännu mindre omklädningsrum än i Åtvidaberg. Cellskräck. Klaustrofobi. Du går inte frisk därifrån.

Landskrona

Plus: Som spelare laddar du lite extra när du möter Henrik Larsson som tränare. Lite som att möta Hammarby fast ändå inte. Minus: Trånga toaletter, märks framförallt när du sitter ner och ska lägga en kabel. Fattigt fika (dock havrekakor och det väger upp en del).

Värnamo

Plus: Spelar fin fotboll. Kungen (Jonas Thern) kommer därifrån. Min moderklubb. Vi fick byta om i damernas omklädningsrum. Minus: Arenan har sett likadan ut sedan farsan lirade där på 70-talet. Damernas omklädningsrum var inte enbart positivt.

Assyriska

Plus: Ny arena. Det bjuds på gott mineralvatten efter match. Två stora omklädningsrum. Klass rakt igenom. Bra matchprogram. Minus: Konstgräs (Känner mig som en älg på det underlaget).

Jönköping

Plus: Mysig arena. Hög kvalité på matchprogram. Minus: Det känns som att du byter om i en mellanstadieskola. Tegelvägg i hela omklädningsrummet. Varför kan inte en så stor stad som Jönköping ha ett lag i Allsvenskan?

Hammarby

Plus: Stora omklädningsrum på Söderstadion. Två toaletter med tvål. God stämning, bra publik. Minus: Ingen massagebänk till bortalaget. Vi fick masseras och tejpas i konstiga ställningar på stolar och bänkar. Såg inte klokt ut.

Brage

Plus: Brage är laget som aldrig tappar taget. Mål i 90 minuten idag trots en man mindre. Minus: I Falkenberg och övriga mindre orter är det enligt stockholmarna bonnvarning. I Brage är det drängvarning. De spelar en fysisk och jobbig fotboll. Bra för Brage. Dåligt för motståndarna.

Västerås

Plus: Ny fräsch arena. Turkisk klass på duscharna. Minus: Efter mycket burop längs kanten insåg jag och mina lagkamrater att en del supportrar inte var hundraprocentiga. I övrigt bra publik.

Qviding

Plus: Jag gillar deras tränare Lars ”Brasse Lasse” Ternström. Spelade ihop med honom i Gais under Vikingatiden. En kämpe.

Minus: Superettans dilemma- omklädningsrummen. Det går inte beskriva hur det ser ut på Valhalla IP. Toaletterna är två små bås. Kämpa Qviding.

Sista bortamatchen i karriären och det slutade med seger mot Degerfors med 3-1. Vår duktige målvakt Bobby Ewing var förbannad efter matchen, han ville hålla sin 12:e nolla för året. Tyvärr släppte vi in reduceringen i den 92:a minuten. Oförlåtligt. Bobby fick trösta sig med ett gäng röda handdukar som pris för bästa spelare.

Idag var vi underdogs. Degerfors hade chansen att nå kvalplats uppåt och trodde på seger. Deras tränare tippade 2-0 på innerplan precis innan match. Bättre tändvätska gick inte att få. Jag var lite seg på uppvärmningen och förvandlades från en trött giraff till en brunstig tjur. Det tackar vi för.

Nu sitter jag i bussen och har fått frågan 20 gånger hur känns att åka på sin sista bortamatch i karriären. Vemodigt, absolut. Det blir sista gången jag ligger på golvet och fryser i en buss. Sista gången jag byter om i ett omklädningsrum som luktar gammal gillestuga. Sista gången jag slipper bli rundad på kanten.

Det jag kommer sakna är dagar som denna. Du åker tidigt på morgonen. Samtliga spelare vet vad som ska göras i 90 minuter. Alla gör sitt bästa. När du vinner och vi tillsammans sjunger i omklädningsrummet. Du har dina tre erotiska poäng, då känns livet fullbordat på något sätt.                                                                 Men bara då. Det känns genomtänkt och riktigt att sluta efter den här säsongen, det gör det.

Mer om min avslutning som fotbollsspelare hittar ni i nästa nummer av magasinet Offside. Jag och skribent Anders Bengtsson skriver tillsammans om Superettan och vardagslivet där. Det kommer bli bra.

Marcus Översjö vilar på barnavdelningen efter vårt lunchstopp. Bra Markus.

Sista bortamatchen. Jag och lagkapten David Svensson.

#De är från Stockholm

De flesta spelarna i Superettan är bönder. En del är minkfarmare. Vi kommer från mindre städer och vår största chans till mediabevakning är när vi har möjligheten att slå Hammarby. Därför blir matcherna mot stockholmarna så viktiga. Jag blir inte förvånad när jag ser mina lagkamrater höja sig med 25 procent i inställning (bönder och minkfarmare triggar), i uppladdning (du äter på Scandic istället för på Rasta), i koncentration (du tillåter dig inte att tänka på Agneta Sjödin vid ett spelaravbrott).

När Falkenberg möter Hammarby pratas det om matchen i fikarummet, på ålderdomshemmet och i skolan. Ungdomsspelare i Falkenbergs FF håller mer på Hammarby än laget de spelar i. Det taggar oss ytterligare.

#Du har inget att förlora

Alla har på något sätt en historia till Bajen. Hejar du inte på dem är du kanske skadeglad när det barkar åt skogen för klubben. De kommer från Allsvenskan, de har vunnit SM-guld. Det betyder att de är lite finare, lite bättre och har lite starkare muskler (vilket de ofta påtalar).

Du har inget att förlora mot Bajen. Missar du en passning mot stockholmarna är det ingen big deal. Du kan spela avslappnat i 90 minuter. Men skulle du göra en indianare mot Qviding får du piskrapp av din tränare. Den mentala inställningen till matchen blir gigantisk.

#Publiken

Du vill inte bli kallad din jävla raggare samtidigt som du förlorar. Du gör den där extra metern för att visa att du kan. Du tar den där extra metern för att visa att du inte är värdelös. Inramningen på matcherna gör att ditt adrenalinpåslag ökar markant. Du kommer ut som ett lejon istället för en gris. Samtidigt vet du att spelarna i Hammarby har Titanic på sina axlar. Klarar du första kvarten på Söderstadion vänder det inom kort. Det vet alla.

Du skulle kunna vända på det här resonemanget totalt, om Hammarby vore ett lag i medgång, Egentligen är det jobbigt att möta stockholmare. När du åker med spelarbussen genom storstan känner du dig som en mus. Du tittar på Slottet, du pekar mot Gröna lund. Vi är ett gäng ungdomar på skolresa som stannar bussen för att fotografera. För att inte tala om den härliga arenan. Redan här har Hammarbyspelarna ett övertag. Om de vore ett lag i medgång.

Varje gång jag har spelat i Stockholm har jag alltid haft lite extra ångest. Du vet att du ska spela inför en stor publik. Det blir ett tryck du inte riktigt är van vid. När du sitter i omklädningsrummet fantiserar du om att fly, ta en fika i gamla stan eller flyga luftballong hemma i Halmstad. Vad som helst. Publiken stöttar sitt lag, du kan inte höra vad dina lagkamrater säger. Obekvämt under långa stunder.

Men bara om du känner att du möter ett bra lag. Gör du inte det blir det alldeles underbart att möta Bajen. Det finns inget bättre och finare än att slå Hammarby i Superettan. Hur dåliga de än kommer vara. Hur långt ner i tabellen de än kommer ligga. Så tänker alla. Så kommer det alltid att vara.

Kämpa Bajen.

Jens Fjellström gjorde den bästa analysen i TV. Han beskrev Sveriges mentala inställning till matchen som att serva i tennis. Mot Finland hade vi allt att förlora. Vi fegade och slog andraservar. Idag mot ett av världens bästa lag hade vi allt att vinna. Det var bara förstaservar som gällde. Med den inställningen var hälften vunnet.

Ikväll väljer jag att hylla förbundskapten Erik Hamrén. Inte bara för hans klädstil eller att han lugnt stod och höll händerna i byxfickorna när det var tio minuter kvar. Han valde helt enkelt rätt spelare till matchen. Han satsade på trygga människor som du vill ha med dig ut i krig. Spelare du kan lita på. Spelare som inte gnäller när det tar emot. Arbetsmyror.

Rasmus Elm och Sebastian Larsson var nyckeln till dagens match. Lojala spelare som hade skottat utanför Hamréns hus i en månad om han bad dem. De skapade ett lugn i defensiven som är svår att ta på. Ytterbackarna behövde inte ta den där tidiga första pressen. Mittbackarna Mellberg och Majstorovic kunde i sin tur ligga kvar centralt i planen där de behövdes som bäst. Likaså sprang de och täckte upp centralt när Kim Källström och Anders Svensson började krokna.

Dagens spel visar hur Sverige ska vinna mot bättre nationer. Vi ska vinna på det sättet som vi alltid gjort genom historien. Hårt jobb för laget med spelare som gör det där lilla extra i löpmeter. Snöskottare. Hamrén sade innan match att han var nöjd med 0-0 i paus. Ett klassiskt Lagerbäcksuttalande. Ljuv musik i mina öron och något jag tidigare har saknat från Hamrén.

Nu har vi vunnit tio raka EM-kval matcher utan vår störste stjärna Zlatan Ibrahimovic. Jag tillhör inte de som vill att han ska stanna utanför elvan trots att vi vinner. Däremot hoppas jag att det planteras en ödmjukhet i honom som gör att han inte tar sig själv på för stort allvar. Han måste prestera. Då kan Sverige gå långt under nästa års EM. Jag hoppas att Hamrén väljer samma typ av spelare som han gjorde idag. Spelare du vill ha med dig ut i krig. Arbetsmyror. Snöskottare. Rasmus Elm och Sebastian Larsson borde vara givna.

Har varit och köpt lycka på Max Hamburgerrestaurang efter 2-4 mot Sundsvall. Det känns som att jag ätit en hel häst. Jag mår därefter.

Sundsvall gjorde mål på fyra fasta situationer (två hörnor, två frisparkar). Lite oförlåtligt och en varningssignal på att vi inte riktigt var med när matchen startade. Samtidigt var det bra kvalité rakt igenom på servaren så det är inte mycket att säga om.

När vi mötte norrlänningarna på deras hemmaplan blev vi utspelade (det absolut bästa laget vi mött i år). Men på bortaplan är de ett helt annat lag. Ska de klara sig i Allsvenskan måste de lära sig att spela på naturgräs, och värva ett par tre spelare som kan gå rakt in i laget.

Dagens underlag var det sämsta på mycket länge. Planen var blötare än Östersjön. Jag kände mig som en halkande gris när jag försökte spela bollen framåt till mina lagkamrater. Det är svårt att känna trygghet när det blåser kraftigt och sedan en matta som sviker. Sundsvall gjorde det bäst. Även om vi försökte trycka på mot slutet.

Nu hoppas mina lagkamrater att de går upp. Den långa bortamatchen upp till Norrland är en fördel att slippa till nästa år. Tyvärr verkar Umeå ta steget från division 1. Jag tackar högra makter att jag tagit beslutet att lägga av.

Sundsvall avslutade med att sjunga den här låten efter matchen. Lite förnedrande att sitta som förlorare i vårt omklädningsrum fem meter därifrån. Men det är bara att kämpa vidare och ta nya tag. I nästa match möter vi Degerfors. Där vill vi ha minst en poäng för att helt säkra kontraktet.

Kan tillägga att ingen i Sundsvall borde söka till Idol.

Vår assisterande tränare Håkan Svensson. Årets målvakt i Allsvenskan 1973.

Sitter i soffan och pustar ut efter att ha varit på IKEA i Helsingborg. Som så ofta när du går där i varuhuset ser du bara färdiga garderober och bokhyllor fint uppställda. Du ser bara möjligheter. Aldrig skitgörat och kämpandet som måste läggas ner för att få det färdigt hemma i huset. Du går vilse på tygavdelningen men lyckas kämpa dig igenom avdelning för avdelning. Tillslut känner du lyckan komma krypande när du trycker i dig en korv med bröd utanför entrén.

Att gå på IKEA är lite som att vara elitidrottare i stort. Du lurar dig varje försäsong och ser bara bilderna i ditt huvud på det stora målet när serien startar, publiken och de tre poängen.

När jag tänker tillbaka på min karriär har all vinterträning varit mödan värd ändå. Det har blivit många timmar genom åren. För många kanske. De flesta ser inte slitet i den grå vardagen. De tror man tränar tre gånger i veckan och blir fotbollsproffs (nåja) på det. Precis som jag själv trodde när jag köpte den där bokhyllan utan vetskapen om vilket helvete det var att skruva ihop den.

Imorgon möter vi Sundsvall på hemmaplan. Som spelare gäller det att ta vara på de här matcherna som är kvar. Snart är det dags för vinteruppehåll och då är de flesta tillbaka till det där kämpandet och skitgörat som måste läggas ner.

Sundsvall leder dessutom serien. Och känslan av att störa ett sådant lag triggar lite extra. Det gäller bara att måla upp tillräckligt starka bilder, att lura oss själva även om det skulle ta emot. Precis som om du skulle gå där på IKEA med en korv med bröd i näven. Det finns inte mycket som slår det. Kämpa Falkenberg.

I 13 år har jag älskat vänsterbacksplatsen. 1999 började jag spela långt där ute på den snålblåsta positionen. I vått och torrt har jag försvarat mina kollegors misstag. Efter varje match har jag erkänt mina egna. Det har varit en hård och jobbig kamp.

Vi har varit som kvinnorna som jobbat i äldrevården. En slitsam tillvaro, inga ryggdunkningar, fått plocka upp skiten och ofta varit underbetalda. Igår när Sverige mötte Finland i Helsingfors skapades historia. Det var ungt blod som visade var skåpet skulle stå. Han heter Martin Olsson.

Tyvärr missade jag landskampen. Lite oförlåtligt, jag vet. Men positivt i den mening att jag verkar ha ett liv. Negativt på det sättet att jag inte fick se min kollega dominera på sin kant. När jag var Lagerbäcks 12:e val för några år sedan, var Martin Olsson på plats 2003. Han har arbetat sig uppåt, varit tålmodig. Igår var det dags på riktigt. Han fick äntligen chansen och visade att han ska stanna där över lång tid.

Jag ska pensionera mig om 14 dagar. Jag hoppas att detta var ett statement på att vänsterbackar kan. Jag kunde inte få en bättre present. Äntligen kan jag lämna det gamla bakom mig.

Kommande generationer kommer få bättre betalt. Vänsterbacksplatsen kommer få högre status. Unga spelare kommer kunna ta hem en tjej från krogen. Vänsterbackarna kommer kunna springa på Råsundas gräsmatta, rätta till pannbandet och få applåder. Det kommer bli vackert. Äntligen kan vi dra ett streck över det som varit. Vi tackar Martin Olsson för det. Tack.

Det börjar dra ihop sig i Superettan. Det är bara fyra omgångar kvar på en lång serie som startade i April.

Så här i slutet ser man vilka lag som har den där mentala styrkan för att gå upp i Allsvenskan, och vilka som saknar vinnarkultur och hamnar längre ner i träsket.

Ängelholms FF har legat i toppen under lång tid men har tappat i slagkraft. De har inte den erfarenhet som krävs för att hålla stabiliteten när den mediala uppvaktningen utifrån blir för stor. De ryggdunkades hårt i Sportnytt, i kvällstidningar och lokalt när de ledde serien med några poäng.

Vad menar jag då med vinnarkultur? Att lagen (och människorna) är vana att ligga där de ligger, det sitter i väggarna. De presterar bra fotboll konsekvent under lång tid, särskilt när det drar ihop sig. Samtliga har en hög mental nivå och känner stor trygghet med det de gör. De har stort självförtroende och lite självgodhet.

Jag vet hur svårt det kan vara när du inte är van att ligga i toppen. När jag var ung och spelade i Tranås FF stod vi inför detta scenario. Det var 13 matcher kvar av säsongen och varje match kändes som en belastning. Som ung tar du allt hårdare. Det är svårt att förklara men känslan är att du har allt att förlora. Du har fått så mycket beröm överallt, för spelet, för resultaten. Tillslut känns det som att det bara finns en väg att gå- och det är neråt. Vi lyckades ändå knyta ihop säcken tack vare vår duktiga tränare Roland Gustafsson.

Hade jag själv varit tränare hade jag delat upp säsongen i mindre bitar. Först på försäsongen med en tydlig målsättning. Sedan hade jag samlat gruppen var tredje match. Hur många poäng ska vi ta, hur ska vi spela, vad ska vi fokusera på? Allt blir lättare att hantera när du vet vad du vill.

När vi gick upp med GAIS 1999 samlades gruppen när säsongens första mål var avklarat- förnyat kontrakt. När det var några omgångar kvar och vi låg i toppen bestämde styrelse, spelare, supportrar att vi skulle ta chansen att gå upp. Vi kände oss alla delaktiga och en kraft av styrka speglade laget under resten av säsongen. Vi tog steget upp i högsta serien.

Fotboll ska göras enkelt. Det vet de som skapar resultat. På måndag möter vi serieledarna Sundsvall. Det ska bli intressant att se hur de mobiliserar kraft, samtidigt som vi själva vill ha mer. Superettan kommer avgöras på mållinjen. Det gillar vi. Fortsättning följer.

Då var det dags igen att rösta fram FIFA world player, världens bästa fotbollsspelare. Samtliga elitspelare i Sverige och övriga världen får chansen att tycka till för några minuter och säga sitt. Vilken ära.

FIFA skickar ut en lapp till varje spelare som ser ut som ett halvt A-4. Vi får skriva dit fyra backar, tre mittfältare och tre forwards.

Jag har gjort denna omröstning i över tio år. Hur går det egentligen till när spelarna i Allsvenskan och Superettan säger sitt? Tja, hälften skiter i vilket. En fjärdedel tar sitt ansvar. Och den sista fjärdedelen tar rygg på de som kan.

Jag tillhör gruppen som röstar på mig själv, och fyller i de tio namn jag kan komma på snabbast för att hinna hämta Maja på dagis. Ungefär så är det. Det blir många Barcelonaspelare, någon i Premier league och lite blandat från övriga europa.

Engangemanget för sådana här omröstningar har aldrig varit stort i ett omklädningsrum. Vi är likgiltiga, ett gäng soffliggare allihopa. Ungefär som de som skiter i att rösta till den svenska riksdagen. Vi skyller på att det är svårt att välja, att en enda röst sällan påverkar, eller att Messi kommer vinna oavsett om jag röstar.

När du tänker på detta, står du där i omklädningsrummet efter träningen och bestämmer dig för att göra så bra du kan. Du tar rygg på de som är kunnigast i laget, skriver av som om du fuskade på ett prov, och sedan skickar lagkaptenen (han som är ansvarig) iväg det på Posten.

Om någon månad får du svaret vilken fotbollsspelare som är bäst i världen. Hur världslaget kommer att se ut. Och att någon blond vänsterback har fått några ströröster av sina lagkamrater från Falkenberg. Svårare än så behöver det inte vara.

Den här elvan tyckte vi i Falkenbergs FF var den bästa under 2011.

Förvarare: Nemanja Vidic, Thiago Silva, Dani Alves, lika många röster: Sergio Ramos, Gerard Piqué, Per ”Texas” Johansson, Patrice Evra.

Mittfältare: Andrés Iniesta, Xavi, lika många röster: Wesley Sneijder/Steven Gerrard.

Forwards: Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney.