Har mycket lätt att förstå och acceptera ett utomrättsligt agerande som går ut på att tränga på djupet för att se om rättsväsendets agerande varit korrekt i fråga om handläggningen av mål som rör personer som anser sig vara felaktigt dömda. Det känns emellertid anmärkningsvärt om myndighetspersoner eller tidigare myndighetspersoner i någon form av ansvarig ställning för polisutredning och lagföring för en kamp rörande Quickmålen som i första hand synes gå ut på att främja deras egen heder i fråga om den tidigare förundersökningen och lagföringen. Samma förhållande gäller i högsta grad tidigare JK som år 2006 granskat Quickmålen med positiva omdömen.

I mordmålen gällande Quick har således ett intensivt agerande förekommit från ett ”team” med justitierådet Göran Lambertz (tidigare JK och som sådan granskare av Quickmålen) som talesperson i syfte att föra en kamp mot den intensiva kritiken mot bl a polis och åklagare som ägt rum före och under resningsförfarandet.  Allt har skett över huvudet på Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Sture Bergwall befinner sig som bekant i en pågående, långt utdragen och enträgen kamp för att bli rentvådd inom det allmänna rättsväsendet. Sture Bergwall har all rätt att hävda sin oskuld precis som andra som påstår sig vara felaktigt dömda. Inte minst i en sådan situation känns det anmärkningsvärt och opassande att en domare i Högsta domstolen offentligt har uttalat att det finns övertygande bevisning i åtminstone något av mordfallen där Sture Bergwall numera har frikänts. Även om yttrandefriheten ger domaren rätt till det känns det i den uppkomna situationen som ett systemfel enligt min uppfattning.