.När du talar är det inte bara orden och meningarna som gör intryck på den eller dem du talar med eller till. Variationsmöjligheterna är stora när det gäller att uttrycka sig muntligt. En viktig grundförutsättning för att ditt tal ska ha någon betydelse alls är att du kan uppfattas. En viskning som hörs kan ge effekt. Men en viskning från en talarstol utan mikrofon torde inte uppfattas alls.
Lugn och saklighet i argumentation brukar skattas högt. Motsatsen gäller meningslösa utfyllnadsord och fraser.
Politiska agitationstal är inte alltid lugna och sakliga. Tvärtom. Frågan är bara om en sådan talarstil går hem särskilt väl. Ingen omdömesgill talare skulle väl fundera på att skrika som Hitler för att torgföra sin politik. Klassiska offentliga tal som Martin Luther Kings ”I have a dream” präglas av en närmast religiös förkunnaranda. Talet var som bekant i högsta grad känslosamt och påverkande..
Förutom sättet att tala betyder innehållet mycket. Många av oss har fått lära oss: ”Ditt tal ska vara sådant att ett ja är ja och ett nej nej”.. Det förefaller emellertid inte tillämpas så ofta i politikens värld. Ej heller när myndighetschefer ställs till svars.
Uttryck som ” vi måste se till att få tydligare rutiner” eller ” det är olyckligt att vårt ställningstagande har uppfattats på det sättet” är nog vanligare än ”jag/vi har gjort fel”.
De flesta i ansvarsposition som oförbehållsamt också tar på sig ansvaret för ett fel eller försummelse brukar vinna i aktning.
För den som ljuger (bättre och rakare uttryck än ”varit ovarsam med sanningen”) gäller motsatsen.
T o m för en misstänkt eller tilltalad, som har en långtgående rätt att ljuga torde lögnen ofta medföra ett förlorat anseende. Åtminstone finns det en sådan risk.
Är du författare till en fiktiv roman och läser offentligt högt ur den kan du ljuga friskt utan att förlora anseendet.
Nästan i alla fall.