Det bör vara en självklarhet för alla domstolar – precis som för hovrätten för Västra Sverige – att inget brott kan skyllas på att andeutdrivning måste ske för att en flicka är en häxa. Borås tingsrätt hade en annan syn på gärningarna än hovrätten. Märkligt nog.

Vem skulle komma på tanken idag att godta att en påstådd häxa måste brännas på bål? Straffritt?

Jag bara ställer frågan; du liksom domstolarna framöver har svaret.

Den då 20 årige Niklas Elmgren knivmördades för snart 22 år sedan när han var på väg med cykel mellan Lund och Fjelie mot sitt hem i Bjärred. Hans kropp återfanns i ett dike. Polisutredningen har hittills inte lyckats klara upp fallet.

På senare tid har polis och åklagare ägnat ny kraft åt detta s k cold case-mord och en man som tidigare varit intressant i utredningen har varit anhållen som misstänkt för mordet, sedan misstankarna mot honom stärkts. Är då mordet på väg att klaras upp? Det hoppas vi naturligtvis alla. Inte minst för Niklas anhöriga, som under alla dessa år levt i ovisshet om vem som mördat Niklas, skulle ett sent uppklarande med lagföring av den skyldige betyda väldigt mycket.

Men dessvärre finns det frågetecken. Det förhållandet att misstankarna uppenbarligen inte räckt till för ett fortsatt straffprocessuellt frihetsberövande inger oro för framgångsmöjligheterna. Men det kan förhoppningsvis finnas trådar att nysta i som kan bringa bättre klarhet rörande misstankegrunderna.

.När du talar är det inte bara orden och meningarna som gör intryck på den eller dem du talar med eller till. Variationsmöjligheterna är stora när det gäller att uttrycka sig muntligt. En viktig grundförutsättning för att ditt tal ska ha någon betydelse alls är att du kan uppfattas. En viskning som hörs kan ge effekt. Men en viskning från en talarstol utan mikrofon torde inte uppfattas alls.

Lugn och saklighet i argumentation brukar skattas högt. Motsatsen gäller meningslösa utfyllnadsord och fraser.

Politiska agitationstal är inte alltid lugna och sakliga. Tvärtom. Frågan är bara om en sådan talarstil går hem särskilt väl. Ingen omdömesgill talare skulle väl fundera på att skrika som Hitler för att torgföra sin politik. Klassiska offentliga tal som Martin Luther Kings ”I have a dream” präglas av en närmast religiös förkunnaranda. Talet var som bekant i högsta grad  känslosamt och påverkande..

Förutom sättet att tala betyder innehållet mycket. Många av oss har fått lära oss: ”Ditt tal ska vara sådant att ett ja är ja och  ett nej nej”.. Det förefaller emellertid inte tillämpas så ofta i politikens värld. Ej heller när myndighetschefer ställs till svars.

Uttryck som ” vi måste se till att få tydligare rutiner” eller ” det är olyckligt att vårt ställningstagande har uppfattats på det sättet” är nog vanligare än ”jag/vi har gjort fel”.

De flesta i ansvarsposition som oförbehållsamt också tar på sig ansvaret för ett fel eller försummelse brukar vinna i aktning.

För den som ljuger (bättre och rakare uttryck än ”varit ovarsam med sanningen”) gäller motsatsen.

T o m för en misstänkt eller tilltalad, som har en långtgående rätt att ljuga  torde lögnen ofta medföra ett förlorat anseende. Åtminstone finns det en sådan risk.

Är du författare till en fiktiv roman och läser offentligt högt ur den kan du ljuga friskt utan att förlora anseendet.

Nästan  i alla fall.

En chef som är känd för att vara generös vad gäller att berömma sina medarbetare har lättare – i förekommande fall – att ta det svåra samtalet då det finns anledning att ta upp något negativt och ge ris åt en medarbetare. Ett sådant samtal kan nämligen förhoppningsvis få en avslutande positiv framåtsyftande touch. Allt under förutsättning att chefen har en sådan framåtsyftande konstruktiv samtalsinriktning.

Den konstruktiva negativa kritiken kan alltså som bäst – och helst alltid – sluta med något positivt. För den enskilde medarbetaren, för chefen samt för hela arbetsmiljön.

…skönhetssalongens innehavare (B) ringer polisen för att hon inte tror på att det är en riktig polis hon låst in. Hon var irriterad på att A hade fotograferat i hennes behandlingsrum och krävde att fotona skulle raderas. Men se det gick A  inte med på. A tyckte nämligen att det var smutsigt på behandlingsrummet och fotograferade för att kunna få pengar tillbaka efter en fotbehandling hon beställt Ska också tilläggas att A var på salongen privat och att hon inte hade tagit med sig någon polislegitimation.

Så tokigt det kan bli! B blir åtalad vid Malmö tingsrätt för olaga frihetsberövande men frikänns. (Malmö tingsrätt mål B 12447-12)

Tingsrätten godtar nämligen att B kan ha uppfattat det som att A, som visade sig vara hur riktig polis som helst, oriktigt föregivit sig vara polis.Gör man det är det ett brott som har fängelse i straffskalan. Därmed skulle det vara OK för ”envar” ( dvs vem som helst) att gripa henne och skyndsamt överlämna den gripne till närmaste polisman.

Så tingsrätten har alltså funnit att frihetsberövandet av A inte varit lagligen grundat men att man likväl får godta att B saknat uppsåt att beröva A friheten när B låste in henne och omgående ringde polisen, dvs som B uppfattade det till den riktiga polisen.

A blev fri när kollegerna kom på plats och kunde konstatera att det verkligen var en polis som hade låsts in. Och B blev alltså också fri – fast långt senare i Malmö tingsrätt!

Ibland undrar man hur tillkrånglat det kan bli!

Gå aldrig ut utan legitimationshandling – åtminstone inte om du är polis! Du riskerar bli inlåst och skyndsamt bli överlämnad till närmaste polisman! Hur nära nu den är?

Det blir nog knappast en hovrättsförhandling. Väl?

Projekt Bisu kallas satsningen som polisen gör för att göra bättre utredningar om bostadsinbrott. Väldigt bra naturligtvis även om det bort ske långt tidigare. Sent ska syndaren vakna kan man också säga. Bostadsinbrotten är oftast synnerligen integritetskränkande för dem som utsätts för brotten. Långt utöver den rent ekonomiska smällen och bekymren. Oron för att det ska hända igen o s v. Befogad oro för övrigt. Oro också särskilt för barn som känner otrygghet i det egna hemmet.

Vi har också matats med ständig information om att vi ska göra en mängd saker för att skydda oss från inbrott när vi ska våga oss på att under t ex en semesterresa lämna bostaden. Larm ska sättas på. Lampor och radion ska automatiskt slås på och av.  Grannen ska klippa gräsmattan, stoppa sopor i din soptunna och ställa en bil på din uppfart. Helst hänga sin tvätt på din tvättställning. Gärna kanske också regelbundet ropa ditt namn över häcken.

Mindre ofta har vi sett några krav ställas på inbrottstjuvar som vill vara kvar i frihet. Eller för den delen krav ställas på polisen. Nej, det är huvudsakligen vi boende som på alla möjliga sätt måste skydda oss själva för bovarnas attacker mot våra bostäder om vi dristar oss till att lämna dem.

Det har varit tämligen riskfritt att göra inbrott. Bara ynka 5 procent av fullbordade inbrott i Skåne har gått vidare till åtal. Dvs i alla övriga fall har utredningsunderlaget varit så undermåligt att det inte räckt till för att väcka åtal. En poliskommissarie och projektledare för Bisu säger att en av förklaringarna är att brottsplatsundersökningarna efter inbrotten har fått göras av poliser i yttre tjänst som haft bråttom till nästa ärende. Jag undrar: har polisen alltid så bråttom att kvaliteten blir lidande? Hur skulle det se ut i näringslivet? Och var finns de duktiga teknikerna hos polisen som alltid (nästan) proffsigt genomför brottsplatsundersökningar?

Vi kan knappast övergå till en konkurrerande polisverksamhet som bedrivs utanför det allmänna. (Även om vi har exempel på lyckade privata utredningsinsatser). Men vi måste kräva högre konkurrens inom polisen genom att det ställs högre individuella krav på utredningsprestationer med belöning i form av individuell lönesättning. Och alla goda krafter alltifrån ledningsnivån ska självfallet delta aktivt som utredare; inte bara genom uppföljning och utdelning av ärenden.

Det finns många fantastiskt goda utredningsmän som är värda all uppskattning och högre lön för sina högkvalitativa utredningar. Det finns tyvärr också andra, vars resultat jag rätt ofta får del av. Har de polismän som ligger bakom dem alltid haft för bråttom?

En åklagare måste behålla ilskan inombords helt och hållet för sig själv när åklagaren handlägger mål eller ansvarar för en förundersökning oavsett hur grymt och fegt ett brott är. Objektivitetsprincipen är enormt betydelsefull för rättssäkerheten. Men vi andra kan tillåta oss att bli förbannade när vi tar del av brott som målsägande utsätts för som inte har så lätt för att freda sig från brottsliga angrepp.

Det gäller naturligtvis i högsta grad barn, äldre personer och funktionsnedsatta av skilda anledningar. Hur kan en brottsling sjunka så lågt att han eller hon ger sig på ett försvarslöst barn? Våldtar eller grovt misshandlar barnet? Eller rånar en äldre människa med rullator eller i rullstol? Hur känner sig gärningsmannen efteråt? Lättfångat byte med enorma samvetskval för den ofta enorma skada som vållats? Ställer frågan och hoppas att det finns någon slags samvete som plågar gärningsmannen fram till dess att ett gripande med efterföljande utredning och lagföring förhoppningsvis kan ske i snabb följd.

För visst känner vi alla att det är av utomordentlig betydelse att ingen sådan här gärningsman går fri och kan härja på nytt.

Om jag skulle bli åtalad för brott skulle jag absolut inte vilja sitta som tilltalad framför en militärdomstol eller folkdomstol. Jag skulle värdesätta om förundersökningen mot mig var rättvis och huvudförhandlingen likaså. Det är nämligen en högst påtaglig förutsättning för en rättvis rättegång (fair trial) att förundersökningen har bedrivits objektivt och professionellt. Ej heller får den ha dragit ut på tiden.

Jag skulle värdesätta professionella och humana domare som beaktade mina rättigheter fullt ut enligt Europakonventionen och som såg att jag – trots allt – inte var någon annan än en snäll och hygglig man från landet.

I medgång träder de fram. De betydelsefulla och berättar till synes lite ödmjukt och publikfriande. I motgång är det något annat. ”Inte är det jag” säger en när frågorna haglar om vem som har hållit i yxan när Omar Mustafa slängdes ut från S-finrummen. Och när frågan ska ställas till den utpekat ansvarige på en något lägre nivå så finns där ingen hemma. Ingen vill längre bli förknippad med Omar Mustafa. Ty vilken höjdarpolitiker vill sitta där med skammen i knät?

Och vem bryr sig om Omar Mustafa själv?

All heder åt en sakligt objektiv kritik från Ulf Bjereld om Omar Mustafa-affären. För det är vad det är.

”Den Store Ledaren” Kim Jong-un i Nordkorea är inte så stor och betydelsefull som han gör allt han kan för att framstå som. Snarare en rätt ensam, internationellt närmast isolerad och ynklig makthavare som ärvt en maktposition han alls inte synes vuxen axla. I längden kommer det knappast vara möjligt att inkapsla folket i Nordkorea och avskärma dem från information utifrån. Det är vad diktatorn i Nordkorea bör vara skraj för precis som alla andra diktatorer. Ord och fri kommunikation mellan människor leder nämligen nästan alltid till att diktaturer faller och därmed de som står i spetsen som galjonsfigurer. Vapen kan aldrig mäta sig med ord och kommunikation.

Att låta fotografera sig med vapen i hand eller som ledare över militären hjälper föga. För yttervärlden gör det bara ett tragikomiskt intryck och sannolikt retar det många människor bland ”det egna folket”.