Det blev inget svenskt OS-guld och ingen är väl chockad över det. Men… det känns så jäääävla tungt, för det var så jäääääävla nära (21-22). Någonstans hoppades jag så innerligt att Sverige skulle vinna. Att OS-förbannelsen (om kan kan kalla fyra silver det) skulle brytas och att de här killarna som haft ett sådant tufft år äntligen skulle få fira.

Det blev ett silver, men även om det är lätt att tänka att det bara blev ett fjärde OS-silver – så är det här ändå en bragdinsats av det här svenska laget. Med en tolfteplats i EM tidigare I år och ett missat avancemang till VM nästa år var det ingen, ingen!, som trodde på en OS-medalj. Jag tror inte ens att spelarna själva vågade tro på det.

Hade det blivit OS-guld hade jag krävt ett Bragdguld till handbollsherrarna. Men det är nästan, nästan så jag tycker att de kan få det ändå. De är hela Sveriges hjältar.

Matchen då. Vi fick direkt se ett aggressivt svenskt försvar som Frankrike hade svårt att komma förbi till en början, och svenskarna tog en tvåmålsledning. Men i takt med att Sverige slarvade och missade i anfallsspelet började Frankrike komma igång och förbi, I halvtid ledde fransmännen med 10-8.

I början av andra halvlek fortsatte Sverige med sitt knackiga anfallsspel. Det fanns ingen fantasi i spelet mot de stora, buffliga och stabila fransmännen och när det väl kom ett avslut var det för ofokuserat. Det blev inte bättre av att Jonas Källman fick ont I ljumskarna och stundtals inte kunde spela. Och det blev inte bättre av att domarna tog några oklara beslut till Sveriges nackdel.

Men Sverige höll sig kvar i matchen och spelade upp sig i anfallsspelet, Jonas Larholm och Niclas Ekberg levererade mål och Johan Sjöstrand tog många räddningar. Slutet blev en riktig nervpärs. Med en och en halv minut kvar, när Sverige låg under med två mål, fick Frankrike en utvisning under svenskt anfall. Det ledde sedan till svensk straff och Ekberg gjorde mål. Med 20 sekunder kvar låg svenskarna bara under med ett mål och Frankrike tog time out. Sedan var det slut.

Det var så nära, men det räckte inte.

Efter slutsignalen samlades svenskarna i en ring. Det sammanfattade det som varit Sveriges styrka i OS – lagsammanhållningen, samarbetet, peppningen, vänskapen och skratten. Jag är helt säker på att de är nöjda med sin insats i finalen, även om de säkert också hade önskat sig fler kontringar, fler mål från linjen och fler bollar i mål.

Innan detta OS var Staffan Olsson och Ola Lindgren starkt ifrågasatta. Men i London har de, precis som spelarna, verkligen lyft sig. Från de taktiska valen av målvakterna till ett varierande försvar till att stundtals flytta in Fredrik Petersen på nio meter.

Till sist måste jag i bloggen tacka av Kim Andersson. Tack Kim för dina elva år i landslaget. Tack för din kämpaglöd, ditt ledarskap och framförallt för din insats i detta OS. Du är Sveriges största stjärna och du kommer att bli saknad.

Även Magnus Jernemyr och Jonas Källman har flaggat för att de eventuellt kommer att sluta i landslaget, men det orkar jag inte tänka på nu. I kväll vill jag njuta av ett svenskt OS-silver.