Jag låg i sängen och slökollade på ”Dybban flyttar in” häromdagen. Jag måste erkänna att jag hade högre förväntningar på programmet, men det var ändå ett välkommet inslag i ett annars rätt torrt pokersverige.

I programmet så flashar superstekaren Ramzi med sitt medmera kort. Kanske inte kändes så superstekigt, men däremot ett klart sundhetstecken av den svenska pokerlegenden. Även om det motverkas något av att han har ett par skor för 13 lax i garderoben.

Ramzi flashar Medmera kortet

Jag har en kompis som också spelade poker och som under alla år vägrade införskaffa ett ica kort (trots mitt tjat) eftersom han inte ville ha vuxenpoängen. Han spelar inte poker längre. Det finns många chanser att få rejkback i livet. Medmera kortet är ett exempel bland många som ica, hemköp, club nilsson eller guldfynd för att nämna några till. Att inte gå med i dessa klubbar är att ge bort ett visst värde till företagen och det vill väl ingen? De flesta pokerspelare skulle ju byta site för bara ett par % extra rejkback eller hur? Det verkar som det finns stora likheter mellan pokervärlden och affärsvärlden i övrigt. I båda världarna försöker man hålla kvar kunderna genom att erbjuda bonusar till stamkunderna. Men det finns även stora skillnader.

En stor skillnad och den absolut största fördelen med att rejka på tex coop istället för en pokersida är att det inte finns någon risk för att dom kastar ut dig från affären för att du handlar i flera kundvagnar (multitablar) eller handlar (rejkar) för mycket.

Är det bara jag som reagerar på 12års-gränsen i PokerStars appen?

Under 2009-2010 kom den stora vändningen för de flesta pokerspelare. Spelen hade börjat bli riktigt tuffa, fisken strömmade inte till i samma utsträckning och många som tidigare försörjt sig och levt bra på poker fick sätta sig på andra sidan om de ville vara kvar i branschen. Kanske var det det tuffare motståndet som också bidrog till att chat-klimatet på borden ändrades. Man blev inte längre ”kompis” med sina motståndare utan snarare blev man förolämpad och hånad, i bästa fall. En period var nog den absolut vanligast förekommande meningen som sas på pokerbord ”I hope your mom gets cancer and dies”. De spelare som tidigt förstått poängen med game selection och donk hunting sprang snabbt ifrån dom mindre smarta proffsen.

Under alla mina år som pokerspelare har jag även hunnit mogna och få en bättre syn på pengars värde än man stundtals haft. Nu har jag aldrig tillhört dom största slaskarna och har aldrig tagit del i konstiga prop bets mm. Jag kan lova att jag sett sjuka människor slå vad om enorma summor på de konstigaste saker under mina år i branschen. Det är verkligen inte alla som har respekt för pengar.

Under resans gång bestämde jag mig för att det var dags att en gång för alla vända på trenden. Jag började titta på instruktionsvideos varje dag, läsa forum, analysera, använda HM och efter en lång uppförsbacke började det äntligen gå nerför igen.

Jag har även gått från att sätta mig när jag känner för det till att försöka efterapa ett normalt jobb och normala arbetstider. Tom gå och äta lunch som normala människor. Jag tror detta har haft stor betydelse för vändningen. I en TV-serie jag följde tidigare sa en av karaktärerna ”Nobody ever makes a good decision after 2am”. Det ligger något i det uttalandet och även om värdet är sämre på dagtid är huvudet alltid rätt påskruvat och det brinner aldrig i det.

Under 2011 blev det ännu mer tydligt att pokervärlden var på dekis. FirstPoker, en av Sveriges 2 pokertidningar fick göra som annars extremt populära TV-serien High Stakes Poker och lägga ner, mycket på grund av att annons intäkterna minskat så markant. Det blev även klart att Danmark skulle införa ett licenssystem för poker på samma sätt som bland annat Italien och Frankrike redan gjort. Flera svenska partier öppnade upp för en avveckling av spelmonopolet och ett införande av ett licenssystem, men som vanligt ligger vi ett par år efter. Om pokerns storhetstid någonsin kommer åter återstår att se, men för att det ska hända krävs nog att en ny marknad öppnas. Kina? Det är i alla fall vad alla proffs går och hoppas på. Det är väl bara där och i Norge det fortfarande finns pengar i världen.

Under mina 7år som pokerspelare måste en av de mest överskattade och hypade sakerna som hänt varit durrr challenge. Durrr utmanade pokervärlden och gav jätte odds och motståndet köade. Trots att flera år gått har två matcher påbörjats, en mot Patrik Antonius och en mot Daniel ”Jungleman” Cates, men inte en enda match har blivit färdigspelad.

Även ett antal fuskskandaler har överskuggat pokervärlden. Ultimatebet/Absolute Poker stod för den första riktiga när det kom fram att det fanns superuser konton. Det var nog tur för alla att det var giriga pappskallar som kom över kontot och inte en smart grinder. Istället för att höja sin winrate ett par steg och göra smarta bluffar och snygga normala syner hjältesynade dom ihjäl sig i någon stor turnering så att alla fick upp ögonen på dem. Smart? Även ett par siter har smitit med spelarnas pengar. Verkar funka rätt bra eftersom den internationella pokerpolisen och juridiken lyser med sin frånvaro. Dessa småsiter, trots att de förstörde ett antal spelares karriärer, känns ändå som små skandaler i förhållande till Black Friday och den följande Full Tilt skandalen som fortfarande inte är helt utredd. En sak är i alla fall säker och det är att alla de så kallade proffsen som skötte sidan inte har haft helt rent mjöl i påsen och endast lyckats bli poker superstjärnor tack vare att de lekt med spelarnas pengar. Vart är världen på väg när man inte ens kan lita på Jesus?

Ett antal spelare har gjort bort sig också då de spelat på flera konton i samma turnering som tex Justin Bonomo.

Någonstans tror jag ändå att de inte är dessa uppdagade fusk som är dom största och värsta i pokervärlden, det är nog de små fusken som aldrig uppdagas. Exempel på det är när spelare samarbetar (”colludar”) mot andra spelare. Ett svårt fusk att upptäcka om det görs snyggt och det har nog drabbat många spelare utan att de vetat om det.

Jag har vunnit och förlorat månadslöner och i vissa fall årslöner på en dag, något jag inte längre orkar. Jag har bokstavligen skrattat och gråtit på grund av poker. En sak vet jag i alla fall säkert, hade jag spelat poker som jag gör nu 2005-2006 hade jag fanimig varit snorrik!

Som nybliven pappa har jag nuförtiden helt andra visioner och mål med pokern. Det är inte längre att resa runt jorden på pokerresor och ”steka” som lockar utan att i hemmets lugna vrå spela in blöjpengar. Var jag är om 7 år återstår att se.

I mitt förrförra inlägg beskrev jag en vanlig pokerdag i mitt liv. Ni som känner mig insåg förhoppningsvis ganska snabbt att inlägget var sarkastiskt skrivet och ligger väldigt långt från min vardag. Nu i alla fall.

Hur ser en dag i mitt pokerliv ut då, och kanske ännu mer intressant, hur har den förändrats under de 7 år jag tillbringat på de virtuella pokerborden? Det tänkte jag reflektera lite över i denna blogg.

Jag började nafsa lite på pokern redan sommaren 2004. En kompis som börjat spela och vinna stadigt introducerade spelet för mig en kväll efter vi sett en film och jag blev biten direkt. Med ett stort spelintresse i mig, där jag bla spelat ett äventyrskortspel på hög nivå, och en milt spelmissbruk under högstadietiden i bagaget, var den första insättningen fixad redan samma kväll när jag kom hem, innan jag fått av mig skorna. $50 åkte in på Ladbrokes och direkt in på ett fullrings texas NL bord. Jag hade bara spelat mörkpoker tidigare hemma runt köksbordet, men tyckte ändå att jag redan första sittningen var bättre än genomsnittet (hybris?). Jag harvade mig fram lite under sommaren och blev nog ordentligt biten först när jag vann min en friulle och $125 på Ladbrokes. Känslan av att vinna en turnering var obeskrivlig. Ett otroligt rus. På den tiden var railen dessutom trevlig och trots att det var en frirulle satte många av deltagarna kvar och hejade.

Under hösten 2004 åkte jag till USA och gjorde examensarbete. Alltså fanns ingen tid för spel. Jag hade dock fastnat lite för poker och köpte på mig ett antal pokerböcker jag läste på fritiden. När jag kom hem hade jag inte bara en examen i farmaci utan även en i ABC-poker. På den tiden var det allt som behövdes och när jag i februari återvände till min student lya i februari 2005 blev det spel på 0,5-1 och en vinst på $1600 redan första helgen.

Under våren fortsatte jag söka jobb och fördriva övrig fritid med lyckat pokerspel. Jag bytte dessutom sida till Gaming Club för att få rakeback. Utan att jag ens visste det deltog jag i ett race om en plats till wsop. Halvvägs in i det 2-veckor långa racet var det en motspelare som började prata med mig om det vid ett bord och tyckte det var coolt att jag ledde. Jag hade ingen aning om vad han pratade om, men lyckades klura ut det innan jag gick till mitt extrajobb som receptionist. Efter 4 timmars arbete skyndade jag mig hem till pokerborden och kastade mig över datorn och satte igång en 36h session. Jag skulle vinna racet! Jag skulle till Vegas och jag skulle spela WSOP! Under den här perioden var jag så nära mitt förra inlägg man kunde komma.När min flickvän (numera fru) kom förbi med lite hembakta sockerbullar till mig en kväll blev hon minst sagt rädd när hon såg hur jag och min studentlya såg ut. Det var inte den period i mitt liv jag är stoltast över, men samtidigt är jag nöjd med att ha lyckats uppnå mitt mål. Jag lyckades hålla ifrån hela vägen och vann mitt WSOP-paket.

Under våren fortsatte jag grinda både turneringar och fullbords cashgame och började så smått nafsa på högre nivåer. Mycket av mina vinster spenderades bland annat på en islandsresa, en parisresa och en förlovningsring så när jag åkte till Vegas var min bankrulle bara på $4k. Målet var först och främst att komma i pengarna för att få ihop tillräckligt för att finansiera kommande bröllopsfest. Detta kände jag mig rätt så säker på att jag skulle klara. Jag kom ju i pengarna i nästan varje turnering online (hybris2?).

Det finns hur mycket som helst att säga om mitt första WSOP äventyr men i det avslutades med en promenad från Binion’s mot Las Vegas Blvd mitt i natten, med en check på $400k i fickan. Luften har aldrig varit så skön att andas.

Än idag är jag fortfarande inte riktigt säker på om det var bra eller dåligt för pokerkarriären att jag klonkade i WSOP. Självklart var det bra för kommande bröllopsfest och för bankrullen, men för motivationen vid pokerborden och för spelutvecklingen var det sämre. Att återvända till samma ”låga” stejks och grinda kändes omotiverande och understimulerade och vad spelar det för roll om man vinner ett upptag på $0,5-1 när man precis tagit hem en sådan storvinst i poker-vm? Jag tror inte jag vann en krona under hösten utan stod bara och stampade. Däremot fick jag mycket roliga kommentarer om att ”köpa Jeans” i chatten pga uttalanden jag gjorde i legendariska Pokerlandet. Jag kommer även ihåg en pott jag spelade mot durrr då han ännu inte var känd. Nivån var $25-50 och jag skottade med $3k. durrr höjde med QQ och jag träffade den J-höga floppen med JK och betalade av hela vägen.

Durrr var som sagt ännu inte känd. Det var andra som hade legendstatus. Dared, Zweig, BadIP, Terroristen, TiltMeNot och Hago för att nämna några. Zweig var kanske med sin överaggressiva spelstil den som stod ut mest och man kan väl säga att han var den tidens Isildur1. Man har även sett ett antal spelare rusha ihjäl sig för att sedan försvinna lika snabbt. Ett exempel på det är slaktaren som under en kort period var Sveriges hetaste spelare och hade en ATH på ca 5 miljoner innan allt försvann lika snabbt igen. De spelare som i längden är de som imponerar mest på mig är varken turneringssuperstjärnorna eller de mest aggressiva high stakes spelarna utan de mid-stakes grinders som varje månad tar ut dubbla direktörslöner utan att någonsin riskera varken förluster eller busten.

Jag fick dock tidigt lära mig lite om pokervärlden och dess lösa löften. I Vegas blev jag lovad ett kontrakt med Gaming Club för att spela WPT, WSOP, Monte Carlo Millions, och EPTer. Sjukt spännande och självklart en dröm. Dock en dröm som aldrig blev sann eftersom det visade sig att representanterna som var i Vegas inte hade mandat att lova något sådant. Jag fick spela en EPT (Barcelona) innan jag lämnade sidan för Party Poker.

Under de kommande åren exploderade pokern. Vilken TV-kanal man än slog på var det dokumentärer, reklam och turneringar om poker. Även cash games kom med High Stakes Poker som kom under våren 2006. Under denna period borde man definitivt ha spelat mer än man gjorde, men när man plockat gurkor under sin uppväxt för 30kr/h var det var lätt att bli nöjd och lat. Jag hade lyckats vända min stillastående trend och började om på Party Poker. Jag hade byggt upp min bankrulle för spel på $5-10, i alla fall enligt de regler för bank roll management som gällde på den tiden då 20-30 inköp för en nivå var tillräckligt. Under 2006 och en bit in på 2007 var jag nog en av de mest aktiva och bästa spelarna på Partys högsta nivåer. De högsta nivåerna på PartyPoker på den tiden var $10-20 och senare $25-50. Tills…

UIGEA röstades igenom och över en natt kastade Party Poker ut alla amerikaner och förlorade 70% av sin likviditet, och jag mitt levebröd. Det är svårt att säga exakt när boomen tog slut, men jag tycker definitivt att det började med UIGEA.

Jag bytte tillbaka till Microgaming igen under 2008 och började spela på PokerTime. Det dröjde inte länge innan jag lyckats sälja in mig för ett sponsorkontrakt precis efter min pengaplacering i WSOP under sommaren, dels tack vare mina fortsatta framgångar och dels tack vare att jag bloggade och skrev artiklar för pokertidningar. Med PokerTime hade jag turen att få resa jorden runt för att spela kort. Har spelat poker i allt från Finland till Tanzania och Australien. Många av de platser jag har besökt hade jag troligtvis inte fått se om det inte vore för pokern.

Turneringspokern fick även den ett ordentligt uppsving och prispoolerna växte från redan stora summor till extremt stora summor pengar. Vinsten i en stor turnering gick från att vara $200k till att vara $2 miljoner, även om den trenden vänt neråt igen.

Pokertracker och Holdem Manager började ta mer och mer plats på pokerscenen och pokersnacket förändrades till bb/100 och vpip. Även instruktionsvideos och träningssiter blev större och större. Synen på bankroll management förändrades och det som förut var att vara ”överrullad” blev standard. Dom som inte hängde med blev mer och mer utspelade och jag kände att jag var en av dem som inte hängde med. Eftersom jag aldrig varit lockad av söndagsgrinden och nog kan räkna min turneringssöndagar på ena handens fingrar så kände jag att jag även på turneringspoker scenen blev omsprungen av hårda internetkids med kulor av sten och en gedigen GTO-strategi. Vinsterna blev mindre och mindre och tillslut bestämde jag mig att försöka rädda karriären med att börja spela omaha. Här kunde jag varit rätt mycket smartare, men på den tiden var respekten för pengar på en all time low nivå och jag hoppade över allt med instruktionsvideos mm och satte mig direkt och började spela på samma nivåer som jag spelade texas. Hur lyckat det var kan ni ju själva lista ut.

Även synen på rakeback har förändrats rejält. När jag började spela var rejkback inget man brydde sig särskilt mycket om och affiliates tjänade mångmiljonbelopp på grinders. Allt eftersom spelen blev tuffare började man söka upp bättre rakeback deals och i vissa fall även race. Race är något jag själv tycker är bland det värsta man kan göra för sitt spel. I jakten på en racevinst spelar man för många timmar, ofokuserat, ogenomtänkt mm. Spelet blir lidande och i slutänden hade man förmodligen vunnit mer på att spela färre bord och tänka på vad man gjorde. Men nöden hade ingen lag.

Trots spelbyte, stejkhoppning, spelat höga stejks och grindat microstejks för rb har jag aldrig varit bust. Något jag är väldigt stolt över.

När mitt samarbete med PokerTime tog slut hittade jag snabbt en ny partner i 5050poker. Sponsor erbjudanden växte inte längre på träd oavsett talang och framgångar, men eftersom PokerTime hade kontor väldigt långt bort var jag glad att hitta någon att samarbeta med som fanns lite närmare och dessutom verkade mer flexibla och lyssnade på ens idéer.

Nya Perspektiv

Jag brukade kliva in i en pokerturnering med stora förhoppningar. Idag är det min dag, min turnering, mitt liv som kommer förändras. Jag har sedan jag först snubblade över den virtuella duken för drygt 7 år sedan levt i tron att en dag kommer allt gå min väg, alla händer kommer stå, alla coinflips vinnas – mot alla odds, en dag kommer jag att klonka.

En lördag för 3 veckor sedan kom äntligen klonken, fast inte riktigt på det sätt, och i den form, som jag trodde den skulle göra. Den lördagen var det inte generösa slumpgeneratorer i ett indianreservat i Kanada vars namn ingen kan uttala som skänkte mig glädje framför datorn och var orsaken till mitt lyckorus. Istället var det långt från pokerbordet i ett halvdunkelt rum i utkanten av Göteborg som jag blev pappa till världens sötaste lilla tjej. Redan vid första anblick insåg jag att jag aldrig skulle få uppleva en klonk som denna igen. Inte ens att vinna wsop känns längre lika intressant. Livets framgång mäts inte längre i vunna inköp och pengar på banken. Livets framgång mäts i antal timmar man får tillbringa med sin bebis, sin fru och det antal leenden man får tillbaka av dem.

Många pokerspelare glömmer lätt leva i jakten på pengar. Alla känner vi någon som varit i Paris och spelat poker men inte sett Eiffeltornet, varit i Vegas en månad utan att besöka poolen, eller varit i Australien utan att se en känguru, eller som helt enkelt spenderat för många år av sitt liv med förhoppning att fylla sitt bankkonto, men aldrig haft en närmare vän än ”Texas-Jim” på andra sidan bordet. I livet går det inte att göra rebuy.

Och till er som tillbringat långa sömnlösa nätter framför datorn med blodiga ögon säger jag bara, vänta tills ni får en bebis, då kan vi snacka blodröda ögon!

Finns inga ord för hur blåst man får bli. Fler Alfredo i pokern tack!!!

Jag trodde inte loggor för spelbolag var tillåtna på Casino Cosmopol. Nedanstående foto (t.v.) togs under Nordic Light i Sundsvall förra veckan med en tydlig Svenska Spel logo på bröstet. Utåt är de väldigt tydliga med att Svenska Spel och Casino Cosmopol inte är samma företag, på gott och ont. Samarbete företagen emellan är till exempel omöjligt/ olagligt vad gäller att ordna satelliter till live turneringar eller ha en gemensam bankrulle för online och livespel. Jag ska erkänna att jag inte kan formuleringen på texten som förhindrar pokerspelare från att bära logga på casinot, men jag har aldrig sett någon komma undan med det förut. I vissa fall går det tydligen…

Foto från poker.se/aftonbladet

Nu har jag spelat poker i snart 7 år på heltid, vilket jag tänker reflektera mer över i kommande blogg, men i den här bloggen tänkte jag diskutera avgiften som vi spelare betalar för att spela poker online.

Under mina snart 7 år som spelare har jag rejkat mellan $3-20k/månad.  Jag skulle gissa att genomsnittet ligger någonstans i nedre delen av intervallet, låt och höfta till med $6k. Det betyder i så fall att jag betalat drygt $500k för att spela nätpoker under de senaste 7 åren. Den månad jag spelat mest och rejkat $20k har jag betalat ca 160tkr för att spela poker, på en månad, och totalt har jag betalat nästan 4 miljoner!!! Är detta en acceptabel summa?

Att spela poker online är något som egentligen kostar nätverket rätt lite pengar. Visst kostar support, pengahantering, marknadsföring och mjukvaruutveckling pengar, men är det normalt att jag under en vanlig månad försörjer 2-3 heltidsanställda? Till skillnad från ett landbaserat casino så har de ju dessutom mycket mindre personalkostnader och lägre hyror i förhållande till antalet spelare. Rejken däremot är inte mycket lägre.

Nätverken är självklart ansvariga för situationen och inte sidorna själva. Nätverken har nämligen lagt upp det på så sätt att en pokersida betalar en viss % på omsättningen till nätverket i avgift för att den får använda deras plattform. Allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Vad finns det för alternativ då? Personligen tycker jag att det borde finnas ett tak för hur mycket en viss spelare kan betala i avgift till en viss sida. Vad för tak som är lämpligt går ju att diskutera, men jag skulle föreslå $2k. Ett alternativ skulle ju vara att varje spelare betalade en fast avgift för att få spela på sidan men detta skulle ju inte gå eftersom hobbyspelare då skulle få betala oproportionerligt mycket för sitt spelande.

Kanske finns det fler alternativ och bättre lösningar, vilka jag i så fall skulle vara nyfiken på att höra mer om. En sak är i alla fall säker, de största vinnarna i poker kommer aldrig att vara några spelare.

Nätverksdirektörerna frossar i våra omsatta spelpengar

Bild härifrån

Inte sedan januari hade någon sett honom någonstans. Ett rykte sa att han spelade high stakes i Macau och ett annat sa att han gömt sig i skamvrån i efterdyningarna av Black Friday. Igår snörade han på sig sina största skor och gjorde ännu ett rejält fotavtryck i pokervärlden. Jag pratar självklart om Phil Ivey.

Jag vågar nästan säga att ingen annan spelare har samma legendstatus i pokervärlden som Phil Ivey sedan han ägde Paul Jackson i Monte Carlo Millions för ett antal år sedan. Visst är det många som skulle försöka hävda att Doyle är med i kampen, men inte riktigt va? Sure, Stu Ungar anses av många vara en legend med ungefär samma kultstatus som Elvis, men man får inte glömma att då han la ut sina spår så var pokervärlden mindre. Mycket mindre.

Phil Ivey har konsekvent krossat alla gejms sedan han började smyga in på casinon i Atlantic City som Jerome med sitt falskleg för snart 20 år sedan. Under pokerboomen växte hans pokerintellekt i snabbare takt än tillströmningen av nya spelare. Igår visade han återigen sin storhet.

Efter att ha varit ett spöke och inte spelat turneringspoker mer eller mindre sen januari kom Phil Ivey på en hedervärd 12e plats i main event i Aussie Millions och efter att ha bustat gjorde han inte som de flesta andra skulle gjort och tiltade bort kaffepengarna på nätpoker, utan gick direkt och köpte in sig i superhighrollen med ett inköp på svindlande $250k. Och vann!

Till och med det annars så fokuserade stenansiktet kostade till och med på sig ett lite leende, det var ju trots allt han största turneringsvinst någonsin.

Nu får vi bara hoppas att Full Tilt skandalen reds upp så att pokern får behålla en ”hederlig” superstjärna.