Data Tavadze, Davit Gabunia, efter Euripides:
Women of Troy, Royal District Theatre, Tbilissi, Georgien

Du som är svensk är ju besatt av ”human rights” skojar min serbiska kollega. Jo. Bland Scenkonstbiennalens många olika spår finns ett som är ”yttrandefrihet” med förställningar från Iran, Pakistan, Vitryssland, Ungern och Georgien.

Det är den unga och, faktiskt, briljanta Royal Court Theatre som är här från Georgien. Jag har varit hos dem i Tbilissi tre gånger och alltid sett utmärkt, klok, vacker och estetiskt genomarbetad teater på betydelsefulla teman. Men Trojanskorna på georgiska överträffar vad jag tidigare sett. Euripides sorgespel Trojanskorna är bara en del av detta uppdaterade konstverk, där fem unga skådespelerskor i klänningar och kappor berättar om kriget.

Det är inte soldaterna som är krigets hjältar, utan kvinnorna! De som lyckas överleva, trots att det inte går, egentligen, och hjälpa barn och gamla. Berättelsen om kvinnan som räddar gamla mormor och ensam får försöka att ge fyra barn en rimlig uppväxt är gripande, och visar det sig, en sann berättelse. Data Tavadze och Davit Gabunia, konstnärlig ledarduo för teatern står tillsammans för koncept och bearbetning i regi av Data Tavadze.

Min franska kollega fräser att det är fullständigt ointressant om berättelserna är sanna eller inte. Det tycker inte jag. Även om jag ofta ställer mig avvaktande till dokumentär-teater, har det ett värde att det är Davits mormor som gömt undan en grötskål och sked från sitt döda småbarn längst in i ett linneskåp. Minnet fint inlindat och dolt bakom lakanstravarna. Alla de autentiska berättelserna är krigsbilder från 1990-talet, inte från andra världskriget, som jag först tror.

Krigets pris. Det är en gränslöst vacker föreställning, men estetiken ställer sig inte emellan kvinnorna och publiken, vi som tittar på. Och det är tidlöst och uppslitande aktuellt. Där finns ändå plats för lek- och livslust, och jag blir påmind om vilka fantastiska skådespelare Georgien har.

Women of Troy (som textas, snyggt gjort det också till engelska) visas i tre dagar på moment:teatern i Stockholm. Se den och lyssna till det blommande päronträdet hos din georgiska granne.

Man sitter på en bokpresentation av den nya boken om Staffan Westerberg, som sjunger till speldosa. I ögonvrån ser man Carina Reich och Bogdan Szyber grävas ner i det illgröna fina nya gräset utanför kulturhuset Spira i en performance. I lobbyn spankulerar Benny Fredriksson, ty From Sammy with love från Stockholms Stadsteater är här och stjärnor som Karl Dyall och Rennie Mirro drar överfulla hus också från de ”riktiga” Jönköpingborna. Brandlarmet går och alla tror att det är på skoj. Men lufsar motvilligt och i god ordning ut. Och sedan in när vad-det-nu-var åtgärdats.

Och där går Johan Holmberg från Dramaten och där kommer Stina Oscarsson, radioteaterchefen, och Carolina Frände, Stockholms Stadsteater, och Farnaz Arbabi med två små barn, och…vem är inte här? En fransk kritikerkollega är mycket nöjd med att få ha träffat Arne Lygre, som också är här. Det börjar bli som bokmässan i Göteborg, fast teater.

Nu med raska kliv till Trojanskorna i en uppsättning från Georgien och Royal Court Theatre som alltid gör intressant och ambitiös teater.

Ettusensjundra människor från när och fjärran trängs, mumsar wraps och bubblar i Gert Wingårds kulturhus Spira. Huset är bara ett och ett halvt år gammalt, en massiv leksakskloss som ligger i kanten av Rocksjön i centrala Jönköping. Hur man än rör sig i huset glimmar vattenspegeln utanför. Färgsättningen är lockande glad utanpå, och sobert genomtänkt inuti. Långväga gäster gapar och förundras 1) över designen, 2) över satsningen i en stad av måttlig storlek, störst bland de små säger man här.

I går kväll när jag efter en lång dag gick ifrån huset och vände mig om lyste det som en juvelbox i vårnatten. Fint.

Idel juveler i huset också: utvald svensk scenkonst av alla slag och genrer och fem utländska gästspel på temat yttrandefrihet. Men varför just Jönköping? Jag har fått förklara några gånger att biennalen sedan 1993 ambulerar i rättvisans och den svenska kulturpolitikens namn. Folkhemsandans sista suck, månne, men jämlikväl fungerande. Än så länge.

Earth Dances Street Version
Sveriges Radios Symfoniorkester/Cullbergbaletten/Soul Sweat
Dansens Hus 17 maj

Märkligt. Just märkligt att här förs tre vitala konstfält samman och det borde upppstå, vad? Något dynamiskt, något konfliktfyllt, något laddat. Men, märkligt nog, inträffar inte det utan här uppstår urladdning, försiktighet, avvaktan när Urban Connection-festivalen avslutas storstilat med att mixa samtida musik med street dance och samtida dans.

Dirigenten Daniel Harding förefaller mer dynamisk själv än Harrison Birtwistles komposition Earth Dances. Det är fint och vackert med täta klangmattor som ömsom gnider mot varandra, ömsom delar sig, öppnar sig. Men svängningstalet är måttligt.

Det kan vara en delförklaring till att trots den massiva anblicken av runt hundra musiker med all sin kunskap, alla sina noter, all sin teknikalitet och sin känslighet ändå blir en stillsam backdrop till dansarna i svarta herrkostymer. Bara två av streetdansarna har färgglada utanpåskjortor.

Dansarna improviserar och har säkert förberett sig en del, men det hade nog varit en god idé att förse dem med ett koreografiskt material som var gemensamt. Nu försöker streetdansarna låta bli att vara alltför streetiga, och Cullbergbalettens utsökta samtidsklassiska att vara alltför samtidsklassiska. Snopet.

Det ser ut som härmning har varit en prinicip: någon drar igång en rörelse, andra hänger på. Ofta för finstilt, bara någon gång uppstår en känsla av en genuint gemensam botten som när alla dansarna gör en slags skridskoåkning på stället på en lång, frontal linje.

Soul Sweats urbana och coola utstrålning har liksom pressats in i ett format där den blir tillplattad, och tillplattningen drabbar även cullbergdansarna som i brist på ett eget formspråk (de är vana vid en tydlig och signerad koreografi) bleknar de med.

Det borde inte inträffa. Men det skedde: det blev en försiktig blandning i stället för ett utforskande battle. Jag är glad över att att få ha hört Birtwistle live, men mycket mera liv blev det inte i det tänkta mötet.

De två som tar över är regissörerna Farnaz Arbabi och Gustav Deinhoff. Arbabi, som fick Expressens teaterpris 2006, är just nu aktuell med regin till Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Båda började sitt yrkesliv för tio år sedan hos Unga Klara.

Suzanne Osten själv stannar som ansvarig för forskning och internationella relationer. Det behövs i en materialistisk och anti-estetisk tid, menar Osten: teatern kan inte endast producera, den konstnärliga arbetsprocessen måste värnas. Låter lovande.

Foto: Martin Skoog

Carina Reich-Bogdan Szyber: STRWRS NOT THIS IS: Examen i mimskolan, StDH

De har blivit Moder och Fader till svensk performance: Carina Reich och Bogdan Szyber. En gång i tiden gick de i samma klass på mimutbildningen, nu har de utformat senaste examensproduktionen för en avgångsklass mimare på det som numera heter StDH, Stockholms Dramatiska Högskola.

Reich & Szyber har iscensatt fontäner, statyer och jord; svävat i fosterställning i vatten, intagit vattentorn och arbetat med arkitektstudenter som ska drillas i rumsuppfattning. Kort sagt: allt. Så Starwars, varför inte? Verkligen. STRWRS NOT THIS IS, med underrubriken I rymden kan ingen höra dig mima.

Mimstudenterna hör till starwars-generationen (jag minns mina barn som ordnade starwars-lek, över hela vardagsrumsgolvet, bataljerna, pao-pao, evoker i krukväxterna, en stor palm som passade så bra…). Starwars är en referens lika grundläggande för människor (i Västerlandet) i 20-30-årsåldern, som Bibeln var för folk på medeltiden.

Här återberättas hela härligheten som en lek, fiffigt kommenterad av en strävsam student som försöker få den att passa in i Aristoteles poetik. Det är roligt, ibland jätteroligt. Men för långt, förstås, för rörigt, för privat ibland. Kritiskt? Egentligen inte, men distanserat och hurra! för den roliga sammandrabbningen mellan Han Solo och Prinsessan Leya om huruvida han är sexistisk eller inte. E-han-jö. Jojo. Näe, e-hante-alls.

Mera plus för finalens roliga kartong-rekvisita, mera plus för att här jobbar mimare som både sjunger bra, talar och andas spektakulärt och med finess. (Den klassiska 1950-tals-mimen i basker och vita vantar får sig en finstämt snyting på slutet.)

Men om man ändå ifrågasätter både teaterkonsten och Starwars som form, kunde man inte rådbråka innehållet lite mer grundligt? Och kunde man inte släppa att nio mimstudenter måste göra varsin ”bit”, i och för sig upproriskt och kul hanterat när en av studenterna vägrar vara R2D2 i kartongbox. Och osynliggöras, vilket kastar ljus över hela scenkonstlivet.

Mimkonsten har mognat i de sammansmälta scenkonsternas tid. Mamma och pappa Performance har leklusten kvar, virkar peruker och hjälmar till förtjusande töntighet, och kan samtidigt stolta titta ut över sin proffsiga barnaskara.

Foto: Philippe Gramard

Anne Nguyen: Promenade Obligatoire, Urban Connections, Dansen Hus 10-11 maj

Urban Connection, festivalen för gatudans fortsätter på Dansen Hus. Den rymmer både dans på gatan, ”urban folk dance”, och föreställningar av danskonst med stark påverkan av gatudans.

Som Anne Nguyen och hennes Compagnie par Terre. Hon är själv en b-girl, en break dance-dansös, dessutom med en naturvetenskaplig bakgrund, som kanske säger något om den närmast matematiska koreografin i gångstycket Promenade Obligatoire. Åtta dansare går och går, från vänster till höger, tvärs över scenen. För mig som gillar minimalism är det ett spännande projekt. Var och en går på sitt sätt, ibland går några tillsammans, ibland i par, någon gång stannar man upp och vänder sig utåt mot publiken. Och så går man igen. Den nästan-elektroniska musiken av Benjamin Magnin var det knepigaste att få till, berättar den lågmälda Anne Nguyen efter föreställningen i ett publiksamtal. Eftersom koreografin denna gång bygger på popping, den gatudansteknik där dansarna robotartat låser rörelser i olika lägen, var det svårt att finna ett rytmiskt läge som stämde med just gång, som måste ha lägre tempo än poppingens ryckiga mood.

Så det är nödvändigt att jag själv sitter vid kontrollbordet under föreställningen, berättar Nguyen vidare, och justerar så att musiken ”räcker” när en dansare ska gå över hela scenen, eller tvärtom: att en sekvens inte tar slut för tidigt.

Så mycket för det högteknologiska. Den timslånga föreställningen växer från studium i gång till en betraktelse över människor ensamma i grupp. Fascinerande intensivt och med mycket personliga dansare, som i några få unisona partier excellerar i samstämmighet. Fast någon är jättestor och biffig och någon pytteliten. (Verkets titel är hämtat från den ryske författaren Jevgenij Zamjatins novell Vi, ett slags orwellsk 1984 där alla människor bor i glashus med full insyn och måste utföra samma rörelser, inklusive en daglig ”obligatorisk promenad”.)

I applådtacket kan man inte låta bli att göra egna avslutningar av klassisk gatudanstyp, uppvisningsdans i virtuosnivå. Och då dyker Anne Nguyen själv upp på scenen och river av ett finfint prov på att hon är en b-girl, en breakdansare i botten.

Foto: Jean-Pierre Marcon

Urban connection, Dansen Hus 3-17 maj

Kan konsten påverka samhället? När det gäller dansen och hiphopen är svaret enkelt, om nu någon tvivlade: det har redan skett. Subkulturer har lyfts upp och in i etablissemanget och gatudans och graffiti har fått många unga att aktiveras och bli delaktiga i ett samhällsbygge.

”Urban folk dance”, som den kallas i vetenskapliga sammanhang, föddes i Bronx för 45 år sedan. Idag kan man ta en kandidatexamen i street på Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, idag har hiphopen kommersialiserats men fortsätter samtidigt att vara folkdans på riktigt på gatan. Sedan decennier är street och många av dess variationer och förgreningar en kraftfull influens på dans som konstform. Dessutom global och alls inte enbart en angelägenhet för afro-anglo-amerikanska cirklar.

På Dansens Hus pågår Urban Connection, en festival som suger upp både gatans dans och scenkonstens. Som Hamid Ben Mahi från Frankrike med Apache, ett verk för fem dansare till musik av Alain Bashung. Antydda berättelser om makt och motstånd i mjuk-vacker-stark koreografi och med fabulösa, virtuosa dansare visades i onsdags.

I ett ”Urban Talk” samma dag samlades en panel med gatudansare, rappare och dansaktivister och förde vältaligt ett samtal om hur dansen är en plattform för ungdomar på väg att bli marginaliserade. Gatudansen formulerar alltjämt medvetenhet och motstånd, inte minst för ungdomar som blir ”rasifierade” av en självbelåten medelklass.

Foto: Patrick Degerman

Agneta Elers-Jarleman: Anna & Berta, Musik: Gunnar Edander, Västerbottensteatern på gästspel hos Boulevardteatern, Stockholm

Det är ett strävsamt teaterpar som har skapat ännu en musikpjäs utifrån litteratur- eller konsthistoriskt material. Agneta Elers-Jarleman har skrivit och regisserat ”en annorlunda konstmusikal” om två kvinnliga konstnärer, Anna Nordlander och Berta Hansson. Gunnar Edander med stora mängder teatermusik bakom sig har tonsatt den musik som bär genom hela uppsättningen.

Anna Nordlander, född 1843 i Skellefteå var bland de unga kvinnor som gick ”fruntimmersavdelningen” vid Konstakademien första året en sådan inrättades. Motståndet mot målande damer var stort – vad skulle det tjäna till? De skulle ju bara gifta sig. Men Anna Nordlander var begåvad, fick medalj och for till Paris.

Berta Hansson 1910-1994 levde i en tid när yrkeslivet började öppnas på allvar för kvinnor. Hon utbildades till folkskolelärarinna i Umeå och fick arbete i Fredrika i Västerbotten – men hennes dröm var att få måla. Skolbarnen var hennes modeller, och med tiden blev hon upptäckt och så småningom flyttade hon till Stockholm och ställde ut på Konstakademien.

Den gemensamma nämnaren är Västerbotten, människorna, naturen, djuren. I livet möttes aldrig Anna och Berta, men på teatern får de ses i himlen med änglavingar på. Utifrån detta himmelska möte rullas deras berättelser upp, lika och olika. Ingen av dem träffade någon att dela livet med, ingen av dem fick barn. Tiderna var motigare för Anna, men hon hade ett slags skydd i att vara från högborgerlig prästmiljö. Mycket var enklare för Berta, men att vara ensamstående kvinna var alltjämt ett normbrott. För att inte tala om att insistera på att ha ett skapande yrke där det egna uttrycket och personligheten tar stor, ja all, plats.

Pjäsens struktur är lätt och skissande, musiken får tidsskärvorna att singla fritt. Ändå skulle jag önska att det biografinära berättandet fått vika lite mer för det poetiska och det bildbetraktande. Blandningen av konst och pjäs på en scen är ovanlig och intressant när bilder ur de bådas konstnärsskap projiceras i fonden och interagerar med berättandet. Jag hade velat se ännu mer av de gnistrande vinterhimlarna, de idisslande korna, skolbarnen i vadmal och mössor, samerna i porträtt som är spännande utan att exotisera. Bodil Carr Granlid som Anna Nordlander och Margaretha Niss som Berta Hansson berättar så bra, och Pia-Karin Helsing spelar så fint – men ibland dyker det upp en klämmig hurtighet och ett återberättande av lite för mycket som nästan motarbetar de talande bilderna och de fantastiska textraderna i sångerna (av Edith Södergran och Berta Hansson).

Enkla och nästan skrovliga är de exakta konturlinjerna hos Berta Hanssons teckningar. Att så våga lita på konstens inneboende styrka och låta den vara just enkel och knapp är krävande. Men just den där rensade, reducerade träffsäkerheten slinker ibland undan bland allt som finns att skildra runt Anna och Berta. Och mycket får man också veta som man inte visste i en både underhållande och hoppingivande lektion om kvinnor och konst som yrke.

Vänliga människor önskade mig välkommen redan i dörren och jag sögs in i en sal med mycket publik och redovisning för årskurs ett på mimlinjen, vilket är något helt annat. Det visade sig vara väl så intressant, och avgångsklassen får klämmas in en annan dag.

Nu blev det åtta mimare som gjorde fyra duon och en gäststudent från Finland som gjorde ett solo. Studenterna har själva byggt upp vad som ska berättas och hur och det var idel finstilta studier i makt, slentrian, konflikt, grymhet, handfallenhet. Allt från akrobatik till mer subtil mimik användes, mycket musik, inga ord. Imponerande: att spela gammal i hela kroppen är en bragd när man är någonstans mellan tjugo och trettio. Kanske är det en ovanligt duktig klass? Den treåriga mimlinjen är en av skolans mest eftertraktade, med 17 sökande till varje plats och åtta platser.

Mim idag befinner sig mycket långt från de etyder à la Marceau som fick många att stöna vid blotta tanken på randig tröja och vita vantar. Vår tids mim är plastisk teater och mimstudenter är som gjorda för multimedia, nycirkus och performance, inte så sällan återfinns de inom dockteatern.

En av de kommande dagarna går jag emellertid och ser avgångsklassen som fått regi av performanceduon Carina Reich och Bogdan Szyber, själva mimstudenter en gång i tiden. Strwrs not this is heter föreställningen, med underrubriken I rymden kan ingen höra dig mima.