Scenbloggen

Kommentera

Logga in för att kommentera.

Saknar du ett login? Registrera dig här.

1 kommentar

Ellen Söderhult • 16 september, 2017 at 20:32

Hej Margareta Sörenson!

Tack för din recension. Som aktiv inom fältet för samtidsdans samt tidigare medarbetare innanför produktionen har jag några kommentarer jag skulle vilja framföra om hur föreställningar krediteras, om ett verks relation till samtiden och om terminologin.

Jag blev förvånad över att du (eller Expressen?) inte skrivit ut samtliga medverkandes roll och namn i din recension, då det i mina ögon känns väldigt konstigt att inte värdera de olika rollerna och det arbete de utför på scenen och utfört i processen, de medverkande som varit med och arbetat fram det resultatet som visades på scenen. Som dansare upplever jag det som hierarkiskt och diskriminerande att dessa namn inte står med. (Det speglar i min värld en konservativ uppfattning om upphov och idén om ett individuellt konstnärsgeni)

Jag vill också gärna uppmärksamma dig på att rörelsematerial är ett väldigt vedertaget begrepp inom samtidsdans och koreografi som används både på utbildningsinstitutioner, inom konstnärlig forskning och inom det professionella fältet. Termen betyder inte att dansarna inte dansar, utan det är en benämningen på förlagan som deras uttolkning utgår ifrån, det som förut ofta refererades till som ”steg” eller koreografi. Anledningen till att begreppen används annorlunda tror jag är att koreografibegreppet under många år har utvidgats och nu har många och olika betydelser, samt att det historiskt har inneburit att det finns en förlaga som fungerar som facit och original, medan många samtida koreografer hellre arbetar med mindre enkelriktade relationer mellan förlagan och uttrycket. Det går alltså helt fint att dansa ett rörelsematerial, begreppet tydliggör bara att det inte är improviserat. Det är min uppfattning att begreppet rörelsematerial också är mer associerat till idén om ett score som generator av dans eller förlaga eller utgångspunkt, alltså en avgränsning eller instruktion som kan få många olika uttolkningar som alla kan värdesättas. Verbet koreografera har också i mina öron en koppling till en kotrollerande handling och satts i en dualism med dansandet. Rörelsematerial är inte lika nära ett verb, alltså kanske lättare att tänka att en gör något med snarare än kontrolleras av? (Att manifestera eller dansa ett rörelsematerial istället för att bli koreograferad.)
En annan tanke som slår mig när jag läser din text är frågor om hur vi beskriver dansmaterial och om det går att beskriva något som inte strävar efter att reproducera en viss still utan att använda likheter eller negationer? Idag upplever jag att många koreografer utformar sätt att röra sig på som ifrågasätter normer och mäktiga historiska referenser. Ett jämförande av samtidskonst, i det här fallet dans, med etablerade former blir i mina ögon kontraproduktivt då det stänger för konstens utvecklingar i olika riktningar. Kanske är det så att jämförelser är det bästa sättet att förklara, men en fråga jag tycker skulle vara intressant skulle i så fall vara hur likheter kan hittas som inte är genrebundna eller värderande i relation till normer? Till exempel ord som diffus och odramatisk låter laddat med värderingar när du använder dem på det viset du gör, även om det är ord som i mina öron kanske skulle kunna beskriva inom samtidskonsten ofta positivt laddade företeelser som utprövande, experimentell och utforskande istället för konform.

Slutligen vill jag ta upp hur musikalen A Chorus line gjordes i en tid som var annorlunda än vår, inte i minst med tanke på vilket slags arbete som mestadelen av människorna utförde. Med så mycket monotont arbete i en fabrik verkar det rimligt att det finns ett behov av att uttrycka sig själv. Idag däremot lever vi i en tid där det vi säljer när vi säljer vår arbetskraft är vår personlighet och sociala skills lika mycket som traditionella färdigheter. En nyuttolkning av verket skulle på så sätt kunna förstås som i konversation med den samhälleliga förändringen.

Att läsa din recension gör mig intressant medveten om min egen blick och hur jag liksom vi alla skapar mening utifrån vad vi tidigare upplevt. Just därför är det kanske också intressant att gräva lite i vad ett glittrigt slut på en musikal om branschens hårdhet betyder, representerar eller föreslår för världsbild. Det du associeras till Nej kanväl också ses som att säga ja till en annan uttolkning eller version, av stil likaväl som av värdesystem?

Tack för din uppmärksamhet och här följer resten av namnen på de medverkande i produktionen

KOREOGRAFI
Konceptuell ram, dramatOrgie och rörelsematerial: Cristina Caprioli
Konstnärliga re-kreatörer och medverkande på scen: Sunna Ardal Rosengren, Anja Arnquist, Dario Barreto Damas, Philip Berlin, Ulrika Berg, Linda Blomqvist, Louise Dahl, Frederic Gies, Pavle Heidler, Madeleine Lindh och Louise Perming
Text: Philip Berlin, Cristina Caprioli, Frederic Gies, Pavle Heidler, Madeleine Lindh, Louise Perming och (gäst) Johan Jönson. Texterna har bearbetats till sångtexter av Sunna Ardal Rosengren.
Nyskriven musik: Sunna Ardal Rosengren och Yoann Durant
Övrig musik: Seinabo Sey (Hard time/Pretend), alva noto (Meta Phaser & Sora/Xerrox vol. 2) och Roll the Dice (Blood In Blood Out)
Rumslighet och ljus: Tobias Hallgren/Lumination of Sweden
Kläder: ccap
Grafisk design: Eleonora Bergendal/La Strada Studio
Fotografi: Håkan Larsson (affisch) och Alexander Kenney (pressfoto)
Projektkoordinator och repetitionsassistent: Anna Grip
Administrativ koordinator: Masha Taavoniku

Svara

 

ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS: