Madeleine Sjöstedt har i söndagens Svenska Dagbladet (20/10) förstås rätt i att man bör se till att mesta möjliga av satsade kulturpengar till scenkonsten, ska komma så många som möjligt till godo. Någon däremot?

Men hon föreslår sammanslagning av Stockholms Stadsteater och Kulturhuset, på samma sätt som hon förespråkar att de två nationalscenerna Dramaten och Operan ska samverka. Hennes argument är praktiskt: ” Kultur handlar om resurser. Slöseri leder till färre löneutbetalningar och färre föreställningar. Resurserna bör skapa så mycket konst som möjligt.”

Men kultur och konst handlar inte enbart om resurser. Madeleine Sjöstedts vurm för stordrift i scenkonst konst är obegriplig och döv för de konstnärliga argumenten. Det är tvärtom små enheter som lyckas få till en konstnärlig profil, arbetsro och skaparlust så att man, trots ekonomisk svältkost, gång på gång gör betydande scenkonst. Det inträffar också på de stora institutionerna ibland, och allra bäst där lyckas de mindre enheterna INOM de större, som Backa Teater i Göteborg eller Unga Dramaten hos Dramaten.

Bland det mest konstnärligt intressanta inom scenkonsterna är lusfattiga fria teaterkompanier som behandlats snålt och nedlåtande av Stockholms stad under Madeleine Sjöstedts regim. Teatrar som Turteatern, Fria Teatern, Moment, Galeasen och Tribunalen gör teater för minimala slantar, ständigt under stress och hot om ännu värre nedskärningar. Dessa teatrar är kraftigt överrepresenterade så snart konstnärlig kvalitet räknas. De väljs ut till festivaler och gästspel i kraft av sin konstnärliga udd.

De fria grupperna väntas få ännu mindre bidragspengar. Varför det? De är ju redan superbilliga för skattebetalarna? Idealiska med Sjöstedts mått mätt.

Självklarheten att man ska använda skattemedel väl tolkar Madeleine Sjöstedt som att man ska få en så stor kvantitet scenkonst som möjligt för pengarna. Men kvantitet utan kvalitet är ointressant. Jag anser att det bör tolkas som att man ska få så hög kvalitet för pengarna som möjligt. Det kan innebära att vissa konstnärer eller vissa scenkonstverk kan behöva mer tid eller pengar eller andra resurser. Och att det kan vara väl värt att det.

Till vårt stolta europeiska kulturarv hör att subventionera ett konst- och kulturliv så att god, intressant, spännande, nyskapande kultur ska kunna skapas och nå så många som möjligt. Man får visserligen vara glad att Madeleine Sjöstedt fortfarande tycker att det bör finnas subventioner alls, men man kan inte vara lika glad över hennes konstnärligt okänsliga dragning åt elefantiasis.

Lars Ring skojar med Sjöstedt i måndagens SvD och undrar varför man inte i så fall ska slå ihop de fria grupperna till en enda. Det är väl praktiskt! Samtidigt tangerar han en anna diskussion som snart måste komma upp till ytan: vilket uppdrag har nationalscenerna idag? Har Stockholms Stadsteater ett uppdrag att ta lättare på kvaliteten? Ligger det i uppdraget att Dramaten ”ska” ha sämre publiksiffror? Ett begrepp som nation är komplicerat och belastat – hur svensk är dagens svenska scenkonst? Hur ser vi på klassiker, kanon, majoritetssamhälle och normativitet?

Margareta Sörenson