En folkkär skådespelare är borta sedan ett par dagar; Göran Stangertz har genom svensk film fått både två Guldbaggar och folkets kärlek. För Jack (1977) efter Ulf Lundells roman bland många andra filmer. Och regi av en stor mängd tv-produktioner.

Men det var teatern som var hans hem och utgångspunkt, och när jag blickar ut över en sjusärdeles omfattande livsgärning, så ser jag också ut över vad som skulle kunna kallas Bergman-land. Ett Sverige där gedigen och seriös teaterkonst ger näring åt film för bio och televisionen,  en kvalificerad kultur för de många där växelbruket mellan teater och film stimulerar båda konstformerna.

Göran Stangertz (1944 – 2012) gick Statens scenskola i Göteborg i tre år på 1960-talet och stannade i Göteborg och arbetade som skådespelare och regissör vid Göteborgs Stadsteater. Därefter kom han till Malmö stadsteater och arbetade allt mer med regi, bland annat med de första uppsättningarna av Lars Noréns dramatik: Natten är dagens mor (1982) Kaos är granne med Gud (1983) , Sommar, Blod.

Under 1990-talet blev det mycket film, och 2001-2009 var han chef för Helsingborgs Stadsteater vilket inte hindrade att han hade en rad regiuppdrag för Stockholms Stadsteater: En handelsresandes död, Linje Lusta, Änkeman Jarl, Revisorn.

Det var alltid väl genomarbetade uppsättningar i en god svensk teatertradition, där en väl utbyggd  struktur av kvalificerade utbildningar och ett nätverk av stads- och regionsteatrar håller hög kvaltitetsnivå. Teatern är basen där generationer skådespelare utbildats och tränats att arbeta inför en publik, att närma sig roller intellektuellt, allt det som sedan också är till stor nytta i teve-såpor eller i underhållningsbranschen.

Gamla Thalia är som en urmamma för en hel branschs många varianter och Göran Stangertz var ett av hennes mycket begåvade och flitiga barn. När klåfingriga politiker tenderar att knipsa i den kvalificerade teaterns medel, bör man också besinna att hög kvalitet i teaterkonsten kommer de många till godo och är en förutsättning för långt mer än själva teatern.

Margareta Sörenson