Igår öppnades broarna i Chicago. Segelbåtarna som legat i Michigansjön över sommaren går uppströms på floden till sina uppläggningsplatser för vintern. Bommarna plingar högre än i Europa, precis som sirénerna.  Höstlöven prunkar i purpur och orange, regnet sköljer generöst över gatorna och skyskrapornas översta våningar försvinner magiskt i dis och dimma.

En vacker stad. Jag har varit här för att sammanträda med de internationella teaterkritikernas organisation, (där jag är vice ordförande) AICT. De amerikanska kritikerna tar emot oss med öppna armar, kul diskussionsklimat. Men många är rätt grånade, kritikens situation är nog som hemma. Ska rapportera bättre denna gång  till ”mina” svenska kolleger.

En vacker stad, en kulturstad. Igår köade folk utanför historiskt och arkitektoniskt intressanta hus i hela stan, det var dag för öppna kulturhus och frivilliga i Curious Chicago-föreningen ordnade köerna med glatt humör, flaggor och t-shirts för funktionärer. På kvällen talade jag med en kvinna som är amerikansk teaterkritiker om tillståndet i staden. Hon arbetar för Obama-kampanjen och försöker få folk att registrera sig för att rösta. Detta är Obama-land, men också hon verkar trött och suckar att det är, till exempel, så mycket trixande med valkretsarnas utformning att folk kanske ger upp. Känslan av manipulering, det är inte bra för demokratin, menar hon.

På eleganta Michigan Avenue är tiggarna många och utan undantag afroamerikaner. En står och ropar helt sonika ”Hjälp” med hög röst. En annan har textat sin skylt: jag är vietnamveteran. Jag är hungrig.

Som att resa till månen att gå förbi för att gå på teater. Samtidigt som, faktiskt,  barn bussas till bra teater i en annan ände av stan. En månresa, det också.

Margareta Sörenson