Foto: Bengt Wanselius

Helena Franzén: Slipping through my fingers, Dansens Hus 28-29 september

Vad är det här för land? Illyrien? Eller är det sylfidernas mörka sagoskog? Helena Franzén nya verk får mig att tänka på sylfider, ljusvarelser som lätt och flyktigt rör sig som ljusvarelser i ett dunkel. Dessutom i ett universum av klanger, mystiska, mäktiga, svirrande, sökande: Slipping through my fingers är lika mycket musikupplevelse som dans med Jukka Rintamäki och Johan Skugge i scenens utkant med bandat material och live. Samt ett sällsamt mörkt, lätt disigt ljus av Markus Granqvist.

Vad är det som glider mellan fingrarna? Helena Franzén refererar till Lukas Moodyssons Döden & Co, där en son som just förlorat sin far bearbetar döden som kraft och livsfaktor. Jag har inte läst boken, men med den angiven som nyckel, tätnar sylfiderenas skog till en symboltyngd dunge.

Fem dansare, varav koreografen är en själv, i vita klänningar eller tunikor med sparsamt tryck och färglimtar  ( Katarina och Susanna Wiklund) möts och skiljs, grupperar sig, hakar på och glider iväg från varandra. Två solon står ut: ett där Katarina Eriksson ensam trollbinder och ser ut att hämta upp och hämta in något från luften runt omkring henne. En anmärkningsvärt skicklig dansare, en samtidsdansens klippa, som åter visar på stor räckvidd i sin stilrepertoar.

Helena Franzén själv dansar verkets andra solo som ligger nära slutet. Beslutsamt ensam,
mjukt böjlig och lätt men distinkt: vad är det för ett land hon dansar i? Kanske ett annat citat från Moodysson skulle passa: En dag är jag inte här. (Från Apo kryp hos, 2006)

Gränsen mellan varat och icke-varat kan tolkas som motsättningen mellan livet och döden. Vilken konstform skulle kunna visa bilder därifrån bättre än dansen? Det problem jag får med det jämna flödet och bristen på laddning eller vändpunkter, kanske beror på Franzéns vilja att röra sig i det där gränslandet mellan medvetandets möjligheter. Utan fokus, men med mer av det sökande ljusets märkliga sken.

Margareta Sörenson