Foto: Olle Sundberg

Jon Fosse: Mor och Barn , regi Ulla Gottlieb, Fria Teatern

Det är litet och stilla som en kontemplation. En vuxen son besöker sin mor som bor i en annan stad. De har inte setts på länge. Men de knapphändiga replikerna växer ut över en blank yta; som sprickor som fortplantar sig åt alla håll över en is.

Ulla Gottlieb, som tidigare regisserat bland annat Lars Noréns Ren för Fria Teatern, lägger örat mot texten och hör dess underliggande muller. På en enda timme drar samtalet mellan mamman och sonen upp de stora motsättningarna och livsförutsättningarna mellan 1900-talskvinnor i olika generationer, konflikten för kvinnor att satsa på utbildning och arbetsliv, det psykolgiska skadorna hos barn som övergivits, kristen bokstavstro, aborter, sexuellt likaberättigande. Samt en skarp skiss av en kvinna som förlorat sin förmåga till empati – kanske för att hon betalat ett så högt pris för att få förverkliga sig själv.

Sonen spelas av Henrik Ståhl med frusna, stelnade axlar, händerna i fickorna. Ett hastigt leende som drar förbi, men framförallt bortvänd. (Kan ett barn någonsin förlåta en förälder som brustit?) Mamman spelas av Birgitta Sundberg som vädjande, skällande, tjatande försöker få tillbaka något som sedan länge är förlorat. Och som inte ens förstår att sonen söker upp henne för att försöka få det han blivit berövad.

Gottlieb och Sundberg har tillåtit sig att strössla uppsättningen med humor – det tål han faktiskt, Fosse! Visst kan man skratta åt mammigheten såväl som självupptagenheten och kanske framförallt att de kombineras. Det är allvarsamt nog ändå, och som så ofta med Fosse, fortsätter dramat i iakttagarens huvud.

Margareta Sörenson