Royal District Theatre i Tbilisi, Georgien.

Strindbergsår, och även om Moder Svea bestämt sig för att inte jubla mer än absolut nödvändigt, så görs ändå något litet. I Georgien, till exempel, där Sverige arbetat med kulturutbyte sedan länge, görs en satsning. Den lilla och nytänkande Royal District Theatre i en f d katolsk skola (som sedan blev delstatsrepublikansk på det sovjetiska sättet) kämpar på i en charmig teaterlokal. Teaterns konstnärliga ledare har besökt Sverige många gånger och Davit Gabunia har också själv översatt Fröken Julie till georgiska. Som alltså spelas för första gången överhuvudtaget i Georgien i regi av Data Tavadze.

Uppsättningen har coachats av Andreas Boonstra från moment:teater i Sverige. Exakt hur coachningen gått till har varit svårt att få svar på, men något av moments isärskruvningsteknik kan kännas igen, och en rad avsiktliga dissonanser. Som i sig skapar en motvillig estetik, en sträv skönhet kring Kristin och hennes köksarbete. Äpplen och lök flyger under kniven, och hon spelas som något av ett väsen, en urbild av det arbete och den rådande ordningen som flyter vidare alldeles oavsett om en herrgårdsfröken flippar ut. (Hon får mig att tänka på  någon svartklädd  och högknäppt kvinna à la Jane Eyre, märkligt nog.)

Midsommarfirande är ett okänt fenomen i Georgien och den fest som pågår i bakgrunden på scenen liknar mer en maskerad, med två Marilyn Monroe och en bunny-flicka. Objektifieringen av kvinnor är det första som sticker i svenska ögon på georgisk teater, även om den här på sätt och vis är genomskådande och illustrerar hur Fröken Julie både bejakar och gör uppror mot den traditionella kvinnligheten.

I god post-postmodernistisk anda finns många tecken och symboler som får mig att börja lösa rebusar. Men Kristin stannar bland minnesbilderna.

Själv har jag haft föreläsning för kritiker om August Strindbergs många olika sidor. Strindberg modernisten, dockteaterfreaken, målaren, fotografen, debattören slår världen med häpnad än idag.

Margareta Sörenson