Ballet Why and How? heter en stor internationell konferens som pågår tre dagar här i Stockholm. Dansare och danspedagoger lägger pannan i djupa veck och funderar: hur ska det gå för den klassiska baletten i framtiden? Och hur kommer baletten att förändras?

För det kommer den att göra. Det har den redan gjort. Att konferensen, ordnad av bland andra Svenska Balettakademien och med beskyddare som Michael Baryshnikov och Mats Ek, överhuvudtaget äger rum är, på sitt sätt, svar nog.

Den klassiska baletten har blivit en teknik och en träningsform. Antalet klassiska verk för scenen är alldeles för få för att motivera en balettkår som endast dansar klassiskt. Dans som scenkonst har utvecklats explosivt de senaste decennierna, dans som hobby översvämmar unga människors fritid. I en undersökning i Europa rankades dans som favoritsyssla nr 2, efter fotboll, för barn och ungdom.

Så det är inte dansen som har problem, utan just den klassiska baletten. Första dagens förmiddag har blickat bakåt och framåt. Konferensens samarbetspartner, New York-skolan Julliard, har en vördnadsbjudande danslärare på plats, Lawrence Rhodes, som ser framtiden an med glad tillförsikt. Han är inte förtjust i att den klassiska baletten utvecklas mer och mer tekniskt/akrobatiskt, men tar det med jämnmod. Och menar att den klassiska tekniken är en grundläggande kunskap för den allround-dansare som samtidens scener kräver.

Cristina Caprioli, svensk koreograf, var välgörande kritisk. Jag älskar klassisk balett, deklarerade hon. men varför kan inte den klassiska baletten och dess utövare få ha en självsyn, få göra upp med kvinnors (och mäns) tystnad och lydnad, få ta del av demokratisk utveckling och förnyade genderperspektiv?

 Margareta Sörenson