Lise Indahl: Moritz minnen, regi: Natalie Ringler, Unga radioteatern, 25 juli-1 augusti    

Knappt har doften lagt sig från den egensinniga Mumindalen och Det osynliga barnet, förrän Sommarlovsteatern går vidare med Moritz minnen.

Gamla morfar Moritz har inte velat berätta om tiden som polsk-judisk fånge i Nazityskland, men lämnar efter sin död sin berättelse intalad på kasettband till sitt barnbarn Calle. Han lyssnar och Lise Indahl har så klokt och känsligt byggt sin pjäs på den gamla berättarrösten, och den unga och ivriga som söker omvärldens kontakt och förståelse. Däremellan gestaltas fragment ur Moritz fasansfulla upplevelser och mirakulösa överlevande. Samt ankomst till Sverige.

Berättelsen är så fasansfull som vi vet att den var, men här berättas den för barn och både  livsglädje och humor skimrar som tunna, fina trådar genom väven. Trots allt. Det betyder mycket för att ge skildringen sin styrka och göra det möjligt att ta den till sig.

När jag lyssnar tänker jag på att motsvarigheten till Unga radioteatern i Norge har avslutat sin verksamhet, med hänvisning till att det inte längre går att göra dramatik för barn och ungdom utan bild. Vilken egendomlig idé! Här är ett lysande bevis för att en skildring i ord och ljud som kan få växa fritt i lyssnarens öra också ökar i tyngd och bildkraft.

Allt kan man se för sig: Morfar med sin gnolade visa, hopp-ta-ta, Calle med sin glöd och vilja att tala om för världen vad som hänt. Lägren, arbetet, transporterna, slutet. Det är verkligen mycket bra teater om detta som måste berättas om och om igen.

Margareta Sörenson